Idag var jag på planeringsmöte inför operationen på måndag (det är ju snart!!!!   ) Jag kände ingen oro eller nervositet inför detta möte, kände att allt var en praktiskt grej innan operationen, så detta grejar jag ju galant! Praktiska saker kring detta är så lätta att hantera, man siktar in tänket på fakta och inga känslor, så det blir "lättsmält" på nåt sätt.... Fick faktiskt erbjudanden om att få sällskap dit idag men eftersom jag kände som jag gjorde, så tackade jag nej. Detta är väl inget! Lite prover och så bara....   

Först var det provtagning och den stackars sköterskan fick sticka mig 3 ggr innan hon gav upp och skickade mig till Labb, där de grejade det på första försöket.... De kan detta!!   

Sedan fick jag träffa en sköterska som berättade om alla praktiska detaljer före och kring operationen. Jag ska ju dyka upp på måndag morgon 9.30 fastande till nåt som heter Pre-Op. Jisses, bara tanken på DET idag får det att "storma" i hela magen...    Snacka om att man kommer att vara asnervös på söndagkväll när man förbereder sig inför detta.... undrar om sömnen kommer att infinna sig.... jag menar, det har ju varit si och så med det ända sedan besked kom som en kalldusch! Ja, ja... får tänka att SEN sover jag i alla fall, när de söver mig   

Därefter var det träff med den kvinnliga kirurg som kommer att operera mig, fick ett jättestort förtroende för henne, så detta kommer att gå bra! Hon berättade något som jag inte fattade förra gången - de kommer att ta hela bröstet och samtliga lymfkörtlar i vä armhåla för säkehets skull (detta visste jag) men sedan sa hon att rekonstruktionen av bröstet sker tidigast 1 år efter!!! Jag hade verkligen inte uppfattat det så förra gången. Beroende på vilken efterbehandling jag kommer att få efter operationen avgör när och hur rekonstruktionen kommer att ske. VA??? Vad missade jag här?? Ska jag gå omkring med en grop i ett års tid och en protes i bh:n?!? Detta känns för jävligt just nu! Var inte riktigt beredd på detta, men det är klart att jag kommer att vänja mig och sedan kunna se fram emot att få en rekonstruktion. Men en sak är säker, jag kommer INTE att visa mig för någon som det känns nu i alla fall....    

Jag fick veta att jag läggs in på en vårdavdelning efter operationen och får ligga där över natten (om allt ser bra ut). Sedan blir jag förflyttad till Patienthotellet och DET tycker jag ska bli skönt! Där kommer jag att få vara ifred även om det finns sköterskor där också dygnet runt men man har "sitt" och lugnet, DET diggar jag!   

Var helt tom när jag kom hem, vet inte vad som hände riktigt men kände ingenting för något och ville bara bädda ner mig och sova bort resten av veckan helst! Sov flera timmar!!! När jag väcktes av dottern, kändes det helt ok igen. Det var väl tröttheten som hann ikapp efter all vaka och oroliga nätter jag haft.

Var faktiskt hos en kurator igår, visste inte alls vad jag skulle säga eller hur det skulle kännas... det jättebra! Hon var en mycket sympatisk och förstående kvinna - jaaa, vad annars är de på en sådan här avdelning?? he he...  Hon gav mig många härliga tankar att ta med mig - bl a att jag ska ta en dag i taget och BARA ägna mig åt sådant jag tycker om och ta väl hand om mig inför operationen och efter"arbetet". Inga måsten, bara vara jag! DET tänker jag också! Så jag bokade frissan idag och hampan känns ju lite fräschare nu   

Hon hade även startat en stödgrupp för kvinnor födda mellan 60-70 talet och frågade om jag ville vara med! Självklart när allt är över! Det skulle vara jättebra tror jag! Snacka sig samman med andra i samma situation.

Nu behöver jag och min älskade dotter mysa och prata lite! Det är så härligt att ha henne och att känna att hon vågar prata och gråta ut hos mig! Underbara gumman!   Älskar dig så!

Det var allt för idag, vi hörs snart igen! Sköt om er allihop! Jag känner ert stöd! TACK!   

2010-11-23;

De senaste dagarna har flutit förbi i ett töcken. Jag var lite nervös för att gå tillbaka till jobbet men väl där blev jag helt lugn, jag har ju helt underbara arbetskamrater som respekterar att jag kommer när jag vill prata!    Vilken lättnad! Det konstigaste är att jag är inte alls rädd eller orolig för att de ska fråga mig saker, då kan jag ställa in hjärnan på "sakliga, opersonliga" svar, som om det inte rör mig, utan vi talar bara allmänt om allt möjligt kring bröstcancer... vilken bisarr känsla att prata om något som berör mig till den milda grad och prata om mig/cancern som en 3:e person....   Nej, jag är livrädd att blotta min egen rädsla och oro och falla i gråt... precis som om det hade gjort nåt! Herregud, jag har drabbats av cancer och går och oroar mig för att lipa inför mina arbetskamrater, helt löjeväckande när man tänker på det så här!   

Jag vaknar oftast med ett ryck tidigt på morgonen efter de hemskaste mardrömmar!! Drömmer om konstiga kroppsdelar m m...går inte ens att sätta på pränt. Den molande oron i magen gör sig påmind genast och jag vet nu att jag går och tänker på operationen och när den ska ske. Det är ju så mycket framöver som man planerat: 1:a advent nu på söndag, det är julbord, min födelsedag lite längre fram och inte alltför långt borta är julen! Jag kan inte planera någonting i dagsläget! Vet ju inte när det kommer att ske! Så jag tog mod till mig och bokade först en tid hos kuratorn jag fått numret till - det kan inte skada att prata av sig med en vilt främmande människa och som dessutom kan detta med cancerpatienter och vad de går igenom. Fick en tid på måndag morgon -  det ska verkligen bli en behövlig upplevelse! Jag samlade ännu mer mod och ringde till operationsplaneraren! Geeezz, jag är ju rätt modig måste jag säga   

Hon förstod att jag oroade mig och var hur tillmötesgående som helst och tittade i högen bland bokade patienter.....mitt hjärta höll på att hoppa ur bröstkorgen....

"-Jaha, DÄR har vi dina papper" sa hon.  "Du är bokad till den 6 december!"

OJ! Luften gick ur mig fullständigt... SÅ fort! Näst nästa måndag! Nu har jag fått ett datum att förhålla mig till. MEN vilken kluven känsla.... samtidigt som det var kanonbra att jag fick en tid så pass fort, så blev jag helt matt!    Nu blev det helt plötsligt verklighet !! Jag måste ha levt i en rejäl bubbla de senaste dagarna... rejälare än jag nånsin kunnat drömma om. Tiden fram till operationen kommer att bli tuff mentalt, det känner jag!

Min solstråle (dottern alltså) och jag satt och pratade om att förlora ett bröst häromkvällen. Vi pratade om hur det skulle kännas. Det är ju faktiskt någonting som jag haft i många år och som kommer att tas bort. Borde man ta ett mentalt farväl?? Jag kan bara tänka mig att det kommer kännas som sorg på operationsdagen. Får klura på detta lite och känna efter.... hur kommer jag att tackla detta?

Alla omkring mig (släktingar, vänner, gamla som nya bekanta) är helt sanslöst underbara människor! Tänk att vara så lyckligt lottad ändå, att känna denna värme från mina nära och kära och vänner och bekanta. Jag har sagt detta förut men jag är helt betagen av denna kärlek och omsorg. Jag kan nog inte ens börja att försöka förklara vilken härlig känsla detta ger mig   för det finns inte ord.... Bara ni alla vet vilken tröst detta ger mig i denna horribla situation jag befinner mig i.

Sedan finns det en del godingar i släkten och vänskapskretsen som inte vet hur de ska bete sig eller vad de ska säga när de ser mig och jag förstår dem precis! Hur hade jag själv agerat/reagerat? Till er vill jag säga: Var er själva och har ni frågor, ut med dom! Det är mycket lättare att hantera än någon som är gråtmild och ledsen, jag har ju så svårt för det, då bryter ju jag ihop. Och det är ju inte den stackarns fel heller, det är bara så jag är funtad. Det är banne mig inte lätt, jag kan bara säga att jag hoppas att jag lär mig massor av min egen sjukdom och att jag kan vara många till hjälp och stöd som går igenom detta, i framtiden när jag fått distans till allting!

Nu knyter jag mig för natten - det har varit mycket upplevelser idag!

Go natt alla goda människor där ute!   Love and peace and over and out!

2010-11-17;

Vaknar upp på morgonen och hoppas allt var en mardröm som jag nu vaknat upp ur... men knölen är KVAR!!    Det är ingen mardröm! En stor klump i magen  får jag och den har inte försvunnit sedan dess.

Jag måste sansa mig och istället fundera på fakta, vad sa läkaren till mig igår: Vad jag vet hittills så är det att de tar bort hela bröstet och gör en rekonstruktion, tar bort lymfkörteln som är angripen och några runtomkring för säkerhets skull. Det blir inläggning några dagar och om allt är bra, får man åka hem för att läka och kurera sig. Jag intalar mig själv att när man tänker på fakta och inte blandar in en massa känslor och förtvivlan, så är det som det är! Detta måste göras för att jag ska bli frisk, så det så!   

Det finns inget jag kan göra för att påverka situationen, alltså GILLA LÄGET! som min "gamla" chef skulle sagt (Steffo, dina kommentarer får mig alltid att skratta!)   

Är ledig från jobbet idag för att samla mig och mina tankar. Jag har så svårt att hantera medömkan!!! Jag sms:ar min chef och berättar vad som hänt och hur jag känner. Jag vill att han meddelar mina kollegor om situationen och att jag inte orkar ta detta med alla imorgon när jag är tillbaka. Han har full förståelse och ska göra detta. SKÖNT! Under de premisserna orkar jag gå tillbaka imorgon!

Nästa tuffa puck är att åka till min mamma och berätta allt, hon har bara fått veta "fragment" över telefon. Mamma drabbades av stroke för ca 2 år sedan och har själv haft en lång och krokig väg tillbaka och är bara en skugga av sitt forna jag. Hennes ork räcker inte långt. Borde jag bespara henne ordet cancer?? Nej, det kan jag inte! Hon kan inte hållas utanför det som alla andra vet! Det vore inte rättvist! Hon är jätteupprörd givetvis men tar det ganska bra när jag pratat med henne en stund och lugnat hennes oro och farhågor. Min älskade underbara mamma, som ALLTID ställt upp för mig och mina barn! Det gör mig ont att se henne så fruktansvärt ledsen! Detta blir bra mamma, jag tänker inte avvika från din sida på länge länge... 

Det går inte ens att beskriva alla tankar som far runt i skallen denna dag....ett vacuum skulle kanske ändå förklara känslan lite... det känns som det är fullständig kaos men allt är "inbakat" och såååå overkligt!

Jag har känslan av att det inte hänt mig, att jag är en betraktare som analyserar och ser "nyktert" på allting! Jättekonstigt!

Jag har även drabbats av handlingsförlamning, det är så mycket jag SKULLE kunna ägna mig åt för att få tiden att gå... men det vill sig inte! Mina lemmar lyder inte alls !    Därför är det så skönt att barnen är hemma denna veckan, då MÅSTE man ju! Ta sig själv i kragen och se till att de får mat och att allt funkar här hemma och det gör det! Funkar alltså, ja någotsånär i alla fall!   

We are strange and complicated creatures!

Detta kapitel avslutas för idag men jag kommer tillbaka. Tack och hej, leverpastej!   

Jag hade panik hem från sjukhuset.... "Vad ska jag säga till barnen?" De är det bästa jag har och de sista jag vill göra så fruktansvärt illa som jag antagligen måste göra med mitt besked....HJÄLP!!! Ska dom skonas från ordet "CANCER"?? Det var min första tanke! Jag måste bespara dom det hemska ordet! Inte ska dom få panik och tro att deras mamma ska dö?!? För det är väl det första man tänker på som barn/ungdom när man hör det ordet??

Till min förfäran var sonen hemma när jag och Sussi Q kommer hem! Han springer ut till mig och frågar: "Mamma, var det nåt farligt?" Vad i helvete svarar man på den frågan, när man inte är alls förberedd?? Jag hade ju inte ens hunnit tänka på vad/hur mycket jag ska säga?!?!? Jag började storböla (DET hade jag INTE tänkt göra inför barnen, utan vara saklig och lugn, så de inte blir rädda!) och hackade fram något om att det var nog inte så bra, men när detta är borta, blir mamma frisk! Hans underbara, enkla kommentar till detta var: "Vad skönt mamma! Då blir det ju bra sen!" Vad jag älskar det enkla!!!!   

Jag fick med mig en bunt med bra info och framförallt en broschyr som heter nåt i stil med: "Vad säger man till barnen?" Jag satte mig och läste igenom den, den var helt fantastisk! Då bestämde jag mig för att säga precis som det är till barnen. Det stod nämligen att undanhåller man vissa delar för dem, känner de detta och skapar istället hjärnspöken som i många fall är mycket, mycket hemskare än vad det är i verkligheten!

Så jag samlade barnen och berättade att jag har bröstcancer och kommer att opereras och att jag blir frisk sen! Sonen tyckte detta var jättebra ju, medans dottern blev jätteledsen och hade massa frågor som jag givetvis försökte besvara i den mån jag kunde. Hon blev (och är) jätterädd och orolig och jag vet att jag kommer att få ha många pratstunder med henne och försöka lugna hennes oro och rädsla. Jag skulle vända mig ut och in för att göra detta! Framförallt sa jag till barnen att de får ALDRIG vara rädda för att fråga och prata om saker/frågor som dyker upp. De får inte hålla inne med sina rädslor och frågor. Jag märkte att de "köpte" detta och lovade mig att tala om detta, även om det kanske inte alltid känns ok att snacka med mig om det. De har ju pappa och släktingar och kompisar de kan tala med, dessa underbara människor omkring oss, som finns där och ställer upp för oss i alla väder och på dygnets alla timmar. Har jag inte sagt det innan, så säger jag det nu: TACK! Ni anar inte hur mycket detta värmer! Det finns inte ord för denna värme jag känner från er alla! TACK, TACK, TACK   Jag hoppas kunna återgälda detta en vacker dag!

Detta kapitel i min historia avslutas nu men "I will be back, folks!"   

2010-11-16; Del 1

Idag bär det av till bröstmottagningen.

Var för ca 2 veckor sedan på mammografi och ultraljud eftersom jag känt en knuta i vä bröst - denna har jag känt redan i sommar men jag fick nog lite "struts-syndrom"! Tänkte att om jag inte låtsas om det så är det nog inte så farligt och kommer med all sannolikhet att försvinna.... icke sa nicke! Var ju tvungen att känna efter så att den försvunnit varje kväll nästan men men...

Tar med mig min allra bästa väninna, Sussi Q, kan vi kalla henne  , då de bett mig att inte komma ensam (HJÄLP!! Vad betyder det???).   

En sköterska kom med papper jag skulle fylla i - hälsodeklaration och personliga uppgifter. När jag kommer till raden där det står "Närmast anhörig" började jag skaka rejält!! Kunde knappt skriva färdigt! Fick en känsla av att detta bådar inte gott alls....

En jättetrevlig sköterska kom och visade oss till ett rum där två doktorer dök upp. Presenterade sig och sa att de var bröstkirurger.... Då gick min puls upp till 250 minst, NU fattade jag att de gjort fynd som måste opereras bort!

De undrade hur mycket info jag fått?!? INFO? Nu fick jag isande, fruktansvärd känsla i kroppen.... 

"- NADA! Jag har inte fått någon information alls av någon av vad ni hittat!"

De beklagade detta och sa att de gjort 2 fynd - en knuta i bröstet och en i armhålan och det var cancerceller i båda dessa! Hon kunde lika gärna ha slagit mig på käften!! Jag blev så chockad och ledsen att jag bara ville fly därifrån och låtsas att detta aldrig hänt!!   

Det gör man ju såklart inte, man är ju någonstans lite sansad ändå   

Jag har bröstcancer!!! Jamen, hur ska man fatta det?? Hur lätt är det att acceptera framförallt?? Kommer man någonsin att göra det? Har inga svar, men det kanske någon därute har....

När jag lugnat ner mig lite så förklarade de att inom 3-4 veckor ska jag opereras.  De kommer att göra en masektomi (ett ord till som gör att man får kalla kårar), de tar alltså bort hela vä bröst samt lymfkörtlar i armhålan! De kommer att ta bort en kroppsdel som faktiskt är rätt viktig för ens kvinnlighet men visst kan man leva utan den, det är ju inte det... Men jag VILL inte leva med ett bröst!

Hon förklarade också att de kan göra en rekonstruktion, antagligen direkt! Tack, det kändes något lite lättare i allt detta fruktansvärda!   

De var helt underbara och förklarade allt som kommer att hända och jag fick med mig broschyrer, för det måste jag erkänna, jag tror inte ens hälften fastnade i huvudet när hon pratade! Så det var tur!

Min nästa tanke var: HERREGUD! Vad ska jag säga till barnen??? De visste ju att jag skulle hit och få ett besked, men CANCER.... hur säger man det till de man vill skydda från allt ont??

En liten paus i skrivandet, jag är alldeles för ledsen för att fortsätta just nu. Jag återkommer   

Vilket fruktansvärt hemskt ord! Det är knappt man kan uttala dom. Tänkte skriva ner mina tankar och oro och frågor på denna blogg helt utan redigering och funderingar, rätt ut från mitt eget huvud. Är du i samma situation eller har nära och kära med bröstcancer får du gärna höra av dig till mig eller bara läsa här. Hoppas denna blogg är till hjälp och stöd för någon där ute.   

Jag tänkte beskriva min "resa" dag för dag i den mån jag känner att jag vill/behöver skriva av mig. Vi syns i nästa inlägg vänner