"I'm sick and tired of being SICK AND TIRED".... Anastacia fick också bröstcancer, här sjunger hon om brustna drömmar, vilket även jag har. 

Denna behandling har gått väldigt hårt åt min kropp! Det började ju så bra och jag hoppade in i det längsta att detta skulle bli så mycket bättre än alla de andra.... så FEL jag hade.   

Jag MÅSTE bara få vräka ur mig all ledsamhet, ilska, uppgivenhet som jag bär inom mig just nu. Stora tårar rullar nedför kinderna när jag skriver, jag är så ledsen och arg!! Jag är helt knäckt av alla biverkningar jag fått; som får mig känna mig äcklig, ful, spetälsk av svamp i munnen som gör hela munnen och svalget sårigt, trasiga mungipor så man knappt kan öppna munnen utan att skrika. ALLT smakar gammalt och unket    Värken som kom efter 2 dagar var fruktansvärd i alla leder från höfterna och ner. Finns inte en Alvedon eller Ipren som tar bort den smärtan, så efter förra helgen fick jag recept på lite starkare tabletter som var himmelriket! De tog bort nästan allt!

Svampinfektionen är tuff men även den börjar klinga av efter mediciner jag fått. Det underliga är att jag blivit så öm under fötterna så det känns som blåsor! Det gör jätteont att gå! Så mina promenader kan jag glömma just nu, inte för att jag skulle orka gå så himla långt just nu heller för den delen, men ändå! Barnens farmor var så gullig så hon gav mig ett presentkort på fotvård och DEN kommer jag att behöva så fort detta gått över och jag ska njuta av varenda sekund! TACK!  

Jag har kämpat denna veckan med alla biverkningar som egentligen inte låter så himla hemska såhär när man skriver ner dom, men alla dessa små grejer ihop har verkligen tagit hårt på mig. Jag har bitit ihop och tagit en dag i taget och tänkt att imorgon blir det lite bättre.....  

Måndagen efter cellgifterna blev jag jättesvag och kände att varje steg, varje rörelse var som ett gympapass! Jag skulle till sjukhuset och göra EKG och ultraljud av hjärtat inför nästa kur. Då ska jag även få ett ämne som heter Herceptin, som kan påverka hjärtat. Jag har en vän och kollega som ställer upp i vått och torrt (det gör alla mina kollegor men vi har känt varandra längst så det är så naturligt på nåt sätt) så fort det är något och han kom och hämtade mig och körde mig till sjukhuset! Gulle dig   Jag gick en bit, satte mig en stund och fortsatte så tills jag var framme på EKG-avd. När jag satte mig i väntrummet började allt snurra och jag kände att jag kan inte sitta kvar här! Jag svimmar! Jag tog ett djupt andetag och grabbade tag i första bästa sköterska jag såg och bad om att få lägga mig ner någonstans. Stackars henne, hon blev helt förskräckt och tog tag i mig och ledde mig till ett litet rum där jag fick ligga och vila tills det var min tur! Åhhhh, vad skönt det var!    Hon kom in efter en stund och undrade hur det var med mig. Vad gulliga dom är! Jag sa att så länge jag får ligga ner mår jag alldeles utmärkt (en liten överdrift men men...). Det dröjde inte länge förrän hon kom in igen och sa att jag hade besök. "VA?" Vem kommer hit och besöker mig?" Gissa vem som visar sitt underbara soliga ansikte om inte: SUSSI Q!! Denna underbara människa! Jag blev så glad så jag började nästan gråta, det kanske jag gjorde förresten, jag minns inte! Hon är bara BÄST! Älskar henne av hela mitt hjärta!   Hon hade ingen aning var jag befann mig och hade bokstavligen frågat sig fram hos alla hon kunde komma på! Du är guld! Hon som gjorde ultraljudet sa att allt såg normalt ut, så antagligen är hjärtat starkt i alla fall. Det är ju alltid något!   

På onsdagen skulle jag tillbaka och lägga om picc-linen och ta blodprover. Jag var i samma risiga skick men var inte lika svimfärdig. De tog blodproverna samtidigt som picc-linen lades om så jag slapp sitta och vänta på min tur på labb. När jag kom hem ringde de från Onkologen och sa att mina vita blodkroppar var jättelåga, lägre än de någonsin varit tidigare. Jag tyckte de nämnde ett värde på 0,3, vilket inte säger mig mycket. Jag var tvungen att var extra försiktig, helst isolera mig. Jag hade nästan inget immunförsvar alls! Jösses! Rätt skrämmande vad dessa gifter gör med en! Så totalt nerkörd i skorna!

Påsken närmade sig med stormsteg och här var jag, helt orkeslös och ingen större lust till någonting! Jag lyckade iaf köpa lite blomster till balkongen så jag åtminstone har lite ögonfröjd i dessa påsk-kärring-ägg-tider!

Blommor och blader gör mig så glader!

Dessa dagar har ju varit helt underbara!  Jag har försökt njuta av solen lite grann, måste vara lite försiktig med solandet nu under cellgifterna. Men visst är det härligt?

Jag har det bäst i min badenbaden på balkongen 

På långfredagen fick jag feber som inom 1 tim gick upp till 38,5. Jag ringde Onkologavd direkt och de sa att jag måste läggas in för utredning! NEJ!! Inte detta också! Hur mycket ska man orka när man fan inte har någon ork kvar??? Det var med gråten i halsen jag gick de tunga stegen till Onkologen den kvällen.  Man känner sig inte särskilt stor och stark i det läget. Jag fick egen "kuppe" i det fina nya T-huset! Gör-cosy!

 Jaha, då var man inlagd också..... 

Det gjordes alla prover man kan tänka sig för att spåra infektionen jag har, de rotade i halsen och näsan, urinprov och en massa blodprover. Mitt CRP var förhöjt, vilket tyder på en infektion, så jag sattes in på intravenöst pencillin 3 ggr/dag. Nästa morgon var febern nere i 37,2 och jag började bli rejält förkyld med snuva och hosta, så jag hoppas detta är roten till infektionen och inget annat! Det gjordes även en lungröntgen på morgonen som visade att jag inte hade någon lunginflammation, TACK! Det var en god nyhet! De tog ytterligare blodprover på morgonen som visade att mina blodvärden började bättra på sig! PUST! Bättre nyheter kunde jag inte fått! Feberfri och med bättre värden och ett recept på Kåvepenin fick jag permission och ska idag ringa in och berätta hur jag mår. Det börjar rätta sig till nu så jag hoppas att jag inte behöver åka tillbaka.   

JAG HATAR ATT VARA SÅHÄR NERE FYSISKT OCH PSYKISKT! Men jag orkar inte vara stark jämt och tänka positivt. Just nu känner jag bara att: "Va fan finns det för positivt med att få cancer och genomgå allt detta"?????? Men jag vet ju att imorgon ser jag att det med ett annat ljus och kommer att positivt på framtiden och dessa biverkningar kommer att klinga av och jag har förhoppningsvis EN bra vecka innan nästa kur!

Detta var skönt att få ur sig och jag hoppas detta inte är alltför tråkigt och jobbigt att läsa.

I morse vaknade jag och tittade ut genom fönstret, solen hade börjat visa sitt vackra ansikte över takåsarna.... det är vackert! Jag ska tänka den tanken när jag är ledsen, så blir jag gladare!

Idag ska jag på en blixtvisit hos min älskade mamma som fyller 80 år!   Ja må hon leva uti 100:ade år! Älskar dig mamsen! Tack för att du finns!  

Lite vila och sedan frukost! Over and out! 

PUSS & KRAM hela dan!     

Du möter många människor i ditt liv,

              men det är endast
riktiga vänner som

              lämnar spår i ditt
hjärta.

              För att kunna
hantera dig själv, använd huvudet;

              För att kunna
hantera andra, använd ditt hjärta.

              Kloka människor
diskuterar idéer;

              Medelmåttiga
människor diskuterar händelser;

              Dåliga människor
diskuterar andra människor.

              Den som förlorar
pengar, förlorar mycket;

              Den som förlorar en
vän, förlorar ännu mer;

              Men den som förlorar
tron, förlorar allt.

              Vackra unga
människor är en lyckoträff av naturen,

              Lär av andras
fel.

              Du lever inte
tillräckligt länge själv för att göra dem alla.

              Vi är vänner du och
jag,

              tar du med en ny vän
är vi tre.

              Vi blir en liten
grupp och får en vänskapskrets.

              Det finns egentligen
ingen början men heller inte ett slut.

              Gårdagen är
historia.

              Morgondagen blir en
överraskning.

              Dagen idag är en
gåva.

              Visa dina vänner hur
mycket du bryr dig om dem,

                               
(Tack Lars K  för
dikten)

Sun is here soon.....  

Jaha! Då satt man här igen... uppkopplad för att få den 4:e cellgiftsbehandlingen - den 1:a av 3 "Taxotere"-doser (för den nu som vill veta det  ) 

och lutar sig tillbaka och kollar in vårdojorna....

Nu är det endast en sorts cellgift så detta tog bara ca 1,5 tim totalt med koksaltet som också ska genom venerna - piece of cake!   Under denna tid (kort som lång) så hinner man tänka mycket! Jag är ju nu mer än halvvägs genom mina cellgiftsbehandlingar och NU börjar tankarna komma om livet, döden, framtiden.... Jag satt här och tänkte på hur mycket vi tar för givet i våra liv. Hörde någon som sa mycket klokt men en mening fastnade: "Du kan välja att ha många vänner och familj omkring dig men de riktigt godhjärtade visar sitt ärliga hjärta i krissituationer!" Så sant som det är sagt! Jag har ju sagt detta massor av gånger säkert men ni som tänker på mig och ger mig massa feedback och stöd: TACK! Vad skulle jag göra utan er?? Det behövs inte massa snack och "klapp på axeln" och "vad synd det är om dig", det betackar jag mig för, jag blir så blödig och gråtmild då. Bara en kram och ett leende är oftast allt som behövs.   

Jag har ju alltid var av typen: "Klarar mig själv!"    Men nu har jag fått lära mig att ta hjälp av de utsträckta händerna. Min familj & Sussi Q! Det finns inga bättre människor i hela världen!     Det är inte helt lätt för en egensinnig finne som mig.... KAN SJÄLV, KAN SJÄLV! SKA KUNNA SJÄLV!  Jag har någonstans på vägen äntligen fattat att jag faktiskt inte ORKAR och kan allting själv just nu. Detta går ju i vågor också beroende på dagens status, som jag kallar det!

Hittills har jag haft ca 1-1,5 vecka mellan behandlingarna som jag mått relativt bra och t o m kunnat jobba halvtid! Detta har ju varit fantastiskt för mig att kunna göra! Känna  mig som en "vanlig" människa åtminstone då och då....   

Denna gången är helt annorlunda jämfört med de andra behandlingarna!! Jag fick min dos i onsdags och laddade med 2x16 tabl kortison mot illamående och värk dagen innan, samma dag och dagen efter behandlingen. Jag gick till min kära mor efteråt och fick lite lunch. Jag kan bara säga en sak: NADA hände den kvällen av gifterna, förutom att man inte sover särskilt bra, speedad som man blir av kortisonet!    Detta är ju en ny upplevelse för mig! Bakiskänslan har ju innfunnit sig direkt samma kväll innan. INGENTING! Jösses! Man är ju konstigt funtad, samtidigt som man givetvis blir asglad för detta, undrar man vad som väntar runt hörnet, hur blir det när kortisonet gått ut kroppen??   

Jag traskade till jobbet på torsdagen och det enda jag kände var att benen var som cementklumpar när jag klev in på kontoret! Helt otroligt! Har jobbat fredag också! Det låter fånigt men jag blir lycklig av det! Att få känna att jag kan göra lite nytta!

Värken som kommer allteftersom i benen och lederna har jag  ju varit beredd på!   och det KOM på fredagen.... men detta är något helt annat än illamående och den otroliga svaghet jag känt innan! Värken sitter där som ett konstant molande men vad gör det?? Jag mår efter omständigheterna helt ok! Det som är mer påtagligt är att mina smaklökar totalt övergivit mig!   Jag känner ingen smak av det jag äter och dricker, utan försöker minnas hur det brukade smaka. Känns som tungan är svullen och omgiven av en hinna som inte går att borsta bort! Mindre behagligt!

Igår rök även över hälften av ögonfransarna! Tänk vad konstigt om alla ryker! Då gäller det att hitta bra sätt att måla sig - jättkonstigt att inte kunna använda mascara! Detta är ju ett löjligt "problem" men har man nu kluddat på sig smörjan i alla år, så ÄR det konstigt! och man SER konstig ut!

Idag kommer min högra hand och vän, Sussi Q och ska hjälpa mig handla. Min älskade son fyller 13 imorgon och det måste firas! Släkten kommer på lite fika, det ska bli görmysigt!   

Känner mig faktiskt jättetrött nu och ska vila lite innan handlingen sätter igång.

Våren är här! Det spritter i hela kroppen! Ta vara på denna underbara årstid! PUSS & KRAM  hela hela dan! 

Denna sång gör mig sååååå glad!!!!   

Nu är våren här på riktigt!!! Det spritter i hela kroppen och man känner sig fullkomligt lycklig! Tänk vad lite vårkänslor kan göra med en människa  

Jag berättade om den obeskrivliga trötthet som drabbade mig efter förra behandlingen och den höll i sig i en vecka!!   Känns nästan som gifterna "späds på" efter varje gång. Nog har jag varit trött och lätt till jävligt illamående efter varje behandling men DETTA var sanslöst! Tänk att bara ställa sig upp och göra lite frukost kändes som ett maratonlopp!   Bättre än så går inte att förklara!  

Jag skulle dels till Heimdals och ta blodtrycket (jaaa, vissa drabbas av precis allt möjligt!!) och till sjukhuset för att lägga om min piccline förrförra torsdagen - alltså lite mer än en vecka efter behandlingen. Jag tog god tid på mig och gjorde mig iordning. Kände mig helt svimfärdig när jag tagit på mig stövlarna!   Fick sätta mig ner en stund och hämta andan. Kände nog att detta projektet var en urbota idiotisk idé! Men, man har ju sin finska sisu så jag gick så sakteliga ner till vårdcentralen som ligger ca 5 min promenadväg hemifrån. När jag fått upp en trappa till nästa våning där distriktssköterskan befinner sig, började det svartna för ögonen och jag slängde mig ner på närmaste stol. Vilken tur det inte satt någon där just då, de hade nog börjat undra!    Sköterskan kom och hämtade mig innan jag hunnit hämta mig! Hon kom fram till mig och undrade hur det var fatt!?!    Jag bad att få lägga mig ner lite på britsen inne hos henne och hon hjälpte mig dit förstås, snäll som hon var!   Jag låg där ca en kvart och fick vatten och hade det jätteskönt! Hon försökte ta blodtryck och puls 2 ggr utan att det gav något utslag i apparaten!! Jag var ju tvungen att fråga om jag levde eller inte??!!   Efter 3:e försöket visade sig att jag hade ett blodtryck på 80/90!?! Inte SÅ konstigt jag var yr i bollen! Sköterskan erkände att hon blev riktigt rädd och ville ringa ambulansen! "- Nähä du" sa jag! "-Detta är bara biverkningar av cellgifterna och jag ligger nog lägst i vita blodkroppar idag, så det är ingen fara och jag går hem och vilar nu!" Detta gjorde jag givetvis men svimmade i hallen när jag kom hem! Dessa förbenade 3 trappor jag har innan jag är hemma, dagar som denna tar dessa kål på mig!    Picclinen och blodproverna togs nästa dag istället, jag hade aldrig pallat att ta mig till sjukhuset också! Det visade sig att jag hade rätt, mina vita blodkroppar låg väldigt lågt, så jag fick akta mig för smitta och höra av mig direkt om jag fick feber. Jag klarade mig! Thank you very much!

Nu har det gått 3 veckor igen! Jag fattar inte hur fort tiden går egentligen! Hela förra veckan har jag arbetat halvtid och det har känts så himla underbart! Jag är ju TEA på jobbet!   Jag glömmer bort sjukdom, biverkningar, peruk, "bakis" känslan!  Bara få komma dit och förhoppningsvis göra lite nytta också. Samtidigt som jag får utlopp för mitt sociala behov med mina underbara kollegor. Jag har nog de bästa som kan uppbringas fakkiz (som min brorsdotter säger  )  Sanslöst underbart! Tänk va lite miljöombyte kan göra! Jag är sååå tacksam för att jag har ett arbete där jag kan dyka upp som gubben i lådan    de dagar jag orkar och kan och alla verkar så himla glada NÄR jag väl dyker upp!   Herregud, blir alldeles tårögd när jag tänker på det.  God bless them!

På onsdag är det dags för nästa kur! Nu blir det 3 ggr med en ny sorts cellgift. Man kan bara hoppas att den är något snällare än de 3 andra gifterna jag fick! Har hört mig för lite och mailat med andra drabbade och tveklöst verkar det som denna också ger biverkningar i form av trötthet och muskelvärk.

Jag får ladda på med kortison idag, imorgon och på onsdag morgon - 16 tabletter varje gång! Kommer att vara helspeedad efter dessa! Hoppas bara jag kan sova ordentligt!

Håll tummarna att allt går bra och att biverkningarna blir snällare!

Tack för att ni finns! Jag älskar er omtanke och snälla ord!   

Ses i nästa! Tack för att ni orkar läsa! PUSS & KRAM hela dan!