2010-11-23;

De senaste dagarna har flutit förbi i ett töcken. Jag var lite nervös för att gå tillbaka till jobbet men väl där blev jag helt lugn, jag har ju helt underbara arbetskamrater som respekterar att jag kommer när jag vill prata!    Vilken lättnad! Det konstigaste är att jag är inte alls rädd eller orolig för att de ska fråga mig saker, då kan jag ställa in hjärnan på "sakliga, opersonliga" svar, som om det inte rör mig, utan vi talar bara allmänt om allt möjligt kring bröstcancer... vilken bisarr känsla att prata om något som berör mig till den milda grad och prata om mig/cancern som en 3:e person....   Nej, jag är livrädd att blotta min egen rädsla och oro och falla i gråt... precis som om det hade gjort nåt! Herregud, jag har drabbats av cancer och går och oroar mig för att lipa inför mina arbetskamrater, helt löjeväckande när man tänker på det så här!   

Jag vaknar oftast med ett ryck tidigt på morgonen efter de hemskaste mardrömmar!! Drömmer om konstiga kroppsdelar m m...går inte ens att sätta på pränt. Den molande oron i magen gör sig påmind genast och jag vet nu att jag går och tänker på operationen och när den ska ske. Det är ju så mycket framöver som man planerat: 1:a advent nu på söndag, det är julbord, min födelsedag lite längre fram och inte alltför långt borta är julen! Jag kan inte planera någonting i dagsläget! Vet ju inte när det kommer att ske! Så jag tog mod till mig och bokade först en tid hos kuratorn jag fått numret till - det kan inte skada att prata av sig med en vilt främmande människa och som dessutom kan detta med cancerpatienter och vad de går igenom. Fick en tid på måndag morgon -  det ska verkligen bli en behövlig upplevelse! Jag samlade ännu mer mod och ringde till operationsplaneraren! Geeezz, jag är ju rätt modig måste jag säga   

Hon förstod att jag oroade mig och var hur tillmötesgående som helst och tittade i högen bland bokade patienter.....mitt hjärta höll på att hoppa ur bröstkorgen....

"-Jaha, DÄR har vi dina papper" sa hon.  "Du är bokad till den 6 december!"

OJ! Luften gick ur mig fullständigt... SÅ fort! Näst nästa måndag! Nu har jag fått ett datum att förhålla mig till. MEN vilken kluven känsla.... samtidigt som det var kanonbra att jag fick en tid så pass fort, så blev jag helt matt!    Nu blev det helt plötsligt verklighet !! Jag måste ha levt i en rejäl bubbla de senaste dagarna... rejälare än jag nånsin kunnat drömma om. Tiden fram till operationen kommer att bli tuff mentalt, det känner jag!

Min solstråle (dottern alltså) och jag satt och pratade om att förlora ett bröst häromkvällen. Vi pratade om hur det skulle kännas. Det är ju faktiskt någonting som jag haft i många år och som kommer att tas bort. Borde man ta ett mentalt farväl?? Jag kan bara tänka mig att det kommer kännas som sorg på operationsdagen. Får klura på detta lite och känna efter.... hur kommer jag att tackla detta?

Alla omkring mig (släktingar, vänner, gamla som nya bekanta) är helt sanslöst underbara människor! Tänk att vara så lyckligt lottad ändå, att känna denna värme från mina nära och kära och vänner och bekanta. Jag har sagt detta förut men jag är helt betagen av denna kärlek och omsorg. Jag kan nog inte ens börja att försöka förklara vilken härlig känsla detta ger mig   för det finns inte ord.... Bara ni alla vet vilken tröst detta ger mig i denna horribla situation jag befinner mig i.

Sedan finns det en del godingar i släkten och vänskapskretsen som inte vet hur de ska bete sig eller vad de ska säga när de ser mig och jag förstår dem precis! Hur hade jag själv agerat/reagerat? Till er vill jag säga: Var er själva och har ni frågor, ut med dom! Det är mycket lättare att hantera än någon som är gråtmild och ledsen, jag har ju så svårt för det, då bryter ju jag ihop. Och det är ju inte den stackarns fel heller, det är bara så jag är funtad. Det är banne mig inte lätt, jag kan bara säga att jag hoppas att jag lär mig massor av min egen sjukdom och att jag kan vara många till hjälp och stöd som går igenom detta, i framtiden när jag fått distans till allting!

Nu knyter jag mig för natten - det har varit mycket upplevelser idag!

Go natt alla goda människor där ute!   Love and peace and over and out!

2010-11-17;

Vaknar upp på morgonen och hoppas allt var en mardröm som jag nu vaknat upp ur... men knölen är KVAR!!    Det är ingen mardröm! En stor klump i magen  får jag och den har inte försvunnit sedan dess.

Jag måste sansa mig och istället fundera på fakta, vad sa läkaren till mig igår: Vad jag vet hittills så är det att de tar bort hela bröstet och gör en rekonstruktion, tar bort lymfkörteln som är angripen och några runtomkring för säkerhets skull. Det blir inläggning några dagar och om allt är bra, får man åka hem för att läka och kurera sig. Jag intalar mig själv att när man tänker på fakta och inte blandar in en massa känslor och förtvivlan, så är det som det är! Detta måste göras för att jag ska bli frisk, så det så!   

Det finns inget jag kan göra för att påverka situationen, alltså GILLA LÄGET! som min "gamla" chef skulle sagt (Steffo, dina kommentarer får mig alltid att skratta!)   

Är ledig från jobbet idag för att samla mig och mina tankar. Jag har så svårt att hantera medömkan!!! Jag sms:ar min chef och berättar vad som hänt och hur jag känner. Jag vill att han meddelar mina kollegor om situationen och att jag inte orkar ta detta med alla imorgon när jag är tillbaka. Han har full förståelse och ska göra detta. SKÖNT! Under de premisserna orkar jag gå tillbaka imorgon!

Nästa tuffa puck är att åka till min mamma och berätta allt, hon har bara fått veta "fragment" över telefon. Mamma drabbades av stroke för ca 2 år sedan och har själv haft en lång och krokig väg tillbaka och är bara en skugga av sitt forna jag. Hennes ork räcker inte långt. Borde jag bespara henne ordet cancer?? Nej, det kan jag inte! Hon kan inte hållas utanför det som alla andra vet! Det vore inte rättvist! Hon är jätteupprörd givetvis men tar det ganska bra när jag pratat med henne en stund och lugnat hennes oro och farhågor. Min älskade underbara mamma, som ALLTID ställt upp för mig och mina barn! Det gör mig ont att se henne så fruktansvärt ledsen! Detta blir bra mamma, jag tänker inte avvika från din sida på länge länge... 

Det går inte ens att beskriva alla tankar som far runt i skallen denna dag....ett vacuum skulle kanske ändå förklara känslan lite... det känns som det är fullständig kaos men allt är "inbakat" och såååå overkligt!

Jag har känslan av att det inte hänt mig, att jag är en betraktare som analyserar och ser "nyktert" på allting! Jättekonstigt!

Jag har även drabbats av handlingsförlamning, det är så mycket jag SKULLE kunna ägna mig åt för att få tiden att gå... men det vill sig inte! Mina lemmar lyder inte alls !    Därför är det så skönt att barnen är hemma denna veckan, då MÅSTE man ju! Ta sig själv i kragen och se till att de får mat och att allt funkar här hemma och det gör det! Funkar alltså, ja någotsånär i alla fall!   

We are strange and complicated creatures!

Detta kapitel avslutas för idag men jag kommer tillbaka. Tack och hej, leverpastej!