Mina tankar och mitt hår....

"It's my life! It's now or never! I ain't gonna live forever, I just wanna live when I'm ALIVE!"

Det har nu snart gått 2 veckor sedan 1:a behandlingen och många symptom och biverkningar har börjat att blekna för var dag. Inte alla dock, men jag har faktiskt börja känna mig något sånär "normal" igen!   Har faktiskt kunna äta det mesta - utom mina RIKTIGA  svagheter i livet;

Kaffe ...

Mörk choklad...

Ett glas rött!!

Ingenting av detta tilltalar mig längre!    Detta som alltid varit såååå himmelskt gott! Tänk vad förändrad man kan bli! Jag kan ju inte påstå att någonting egentligen smakar himmelskt, men det mesta går an och det är ju en fantastisk förbättring från 1:a veckan!   

Just som jag började känna mig som en människa igen..... så åker jag på magsjuka!!    Det finns inte ord för vilken helvetesnatt jag hade natten mot måndag. En bråkdel av min styrka finns ju inte där fysiskt som det är, så kommer detta! Jag var helt matt och svimfärdig varje gång jag var tvungen att rusa på toaletten! Flera gånger trodde jag att jag inte skulle hinna tillbaka till sängen innan jag ramlade ihop... fyyy sjutton! De ringde från sjukhuset i fredags när jag lämnat blodprover och berättade att mina vita blodkroppar ligger väldigt lågt (vilket är förväntat) och att jag nu är i min "svacka" när det gäller immunförsvaret! Jag ska alltså undvika alla tänkbara smittkällor; folkmassor, närkontakt, oskalad frukt, sallad (åååå, DET gillar jag ju!), blomjord m m m m... Så här har det spritats och tvättats som aldrig förr! Men.... jag fick detta i alla fall! Det mesta är ju luftburet så det går bara inte att skydda sig mot allt. Onkologen har sagt till mig att omedelbart ta kontakt om jag skulle få feber från 38 grader, så detta fick jag göra söndag kväll när jag fick feber. De diskuterade saken med onkologläkaren och kom fram till att de helst inte ville jag skulle komma eftersom magsjuka smittar så. Precis som om jag hade någon som helst lust att ens lämna min toalett! Då hade de fått klubba ner mig och hämta mig med tvångströja!   Fick lova att höra av mig om jag blev sämre eller fick feberfrossa. Detta slapp jag i alla fall göra, thank you very much!

Nu står jag inför det jag fasat för mest - håravfallet.... Det har börjat ramla av lite här och var på kroppen och DET är ju bara positivt! Tänk att slippa vaxa sig på.... jaaa, hur länge detta nu håller i sig!   Jag märkte igår att det börjar fastna mycket mer hår på borsten också....jag vågar knappt borsta mig! Jag har försökt förbereda mig för detta... men det GÅR inte! Jag blir helt förtvivlad   när jag tänker på att NU måste det ske! Jag och Sussi Q bestämde att det åker av på fredag! Stackars Sussi Q, detta är banne mig inte lätt för henne heller, vad jag är tacksam för hennes mod, tack älskade vän!   

Jag var hos perukmakaren och provade ut en peruk som jag faktiskt fastnade för direkt! Den är väldigt lik mitt eget hår men mycket finare!   

Voilá, ett första smakprov;

Detta var faktiskt den enda som jag gillade! Den kommer säkert att bli jättebra och jag känna mig så fin det nu går men detta är jobbigt! Inte nog med att man är stympad, nu förlorar man en bit till av sin kvinnlighet! Tårarna bara rinner när jag tänker på detta, och det får dom! Detta ÄR inget normalt eller något NÅGON borde vänja sig vid! Det är så fruktansvärt ledsamt så det går inte att sätta på pränt ens...

Jag kommer be Elin att ta kort under "proceduren"  men detta är kort jag inte vet om jag någonsin vill se, men OM jag skulle vilja det någon gång i framtiden, så finns dom i alla fall.

Det gäller att samla kraft och mod och försöka tänka positivt, detta är något som jag bestämt att göra för att förkorta den psykiska pinan något. Det kommer säkert en dag när jag vant mig även vid detta och kanske kommer att tycka att jag var görlöjlig som tänkte så här, vem vet?   

Detta är vad jag orkar idag, måste vila lite så jag orkar laga lite mat till barnen när de kommer! Jag längtar! Mina älskade barn, som alltid finns hos mig, även om de inte är här fysiskt, älskar er så!   

Ta hand om er och varandra,

PUSS & KRAM heeeela dan!

   Alla Hjärtans Dag 2011-02-14

Vad fort dagarna går?!? Idag är det tisdag den 15 feb 2011. För drygt en vecka sedan fick jag min 1:a cellgiftsbehandling! Vicken behandling sen!   

Det är SÅ svårt att förklara allt vad dessa "gifter" gjort med mig under denna korta tid. Det är ungefär som att kryssa av en checklista över biverkningar som nämnts för mig;

• Illamående. Jepp! Som en riktigt tung baksmälla i 4 dgr!!
• Sömnsvårigheter. Jepp! De första 2 dygnen sov jag knappt!   
• Värk som flyttar sig runt i kroppen. Jepp! Helt plötsligt kan det hugga till i njurarna, armen, magen som går över lika fort som det kom!
• Smak- & luktsinnet förändras. Jepp! En fadd smak och känsla i munnen hela tiden. Mina favoriträtter smakar inte samma - all mat har en viss tendens att smaka spån eller metall. Även mina favoritparfymer luktar fruktansvärt illa!   
• Trötthet. Tror du det eller?? Dubbel-Jepp!   Mitt huvud och min kropp talar inte samma språk alls längre.... knoppen vill, kroppen vägrar!   
• Blåsor i munnen. Oh yes! Har haft dessa i 3 dagar nu och det är smärtsamt!   
• Orolig mage. Det är rena rallyt därinne. Yes indeed! När man lyckas få i sig något som smakar något sånär gott (BAGUETTE med massa göööörkrispig isbergssallad, tomat, gurka, skinka och ost är min favvo just nu) dröjer det ca en halv- till en timma så känns det som maten passerat hela tarmsystemet?!? Det är ju inte konstigt att tröttheten späds på! Tarmarna hinner ju inte ta upp mycket näring och vätska i den racerfarten! Detta medför ju att det inte dröjer länge innan magen är helt TOM igen! Så jag dricker mer än jag någonsin gjort, för att försöka hålla en någorlunda bra vätskebalans i kroppen.   (fast vatten he he)
• Gråtmildhet. Oh yes!   Jag är rätt blödig av naturen men nu är det värre än någonsin! Jag har korta stunder varje dag som jag gråter en skvätt. Det är nog nyttigt tror jag, att få ur sig tårarna. Samtidigt är det skönt när ögonen tåras, de är rätt torra för det mesta nu. Tur man skippat linserna för länge sedan!   

Jösses, vilken lista!! Jag tror att alla (eller de flesta i alla fall) biverkningarna planar ut här nu under veckan och nästa vecka skulle jag tro att jag mår alldeles förträffligt (med mina nuvarande mått mätt!)   En sak är helt säker, man ändrar värderingar och prioriteringar i livet! Det som förut verkade så himla viktigt, kan idag kännas som bagateller och man undrar varför man lagt ner energi på struntsaker!

Jag hoppas att jag lär mig mycket av min "cancer-resa"! Jag börjar känna starkare och starkare för att jobba med något som har med denna processen att göra i framtiden! Jag skulle mycket väl kunna vara en stödperson eller någon som kommer till Onkologen och bara pratar med dem som går där på behandling, kanske lätta deras oro och svara på frågor eller bara vara en axel att gråta mot! Jag fick denna "uppenbarelse" när jag var där i förra veckan och fick min första behandling. Det kom nämligen en sköterska in i rummet där vi var och visade en "ny" cancerpatient runt på avdelningen. Hon såg så rädd, ledsen och uppgiven ut så jag fick en klump i halsen. Jag hade en sååå stor lust att bara resa mig och ge henne en bamsekram och bara le mot henne och säga; "Jag vet hur du känner dig! Allt känns hemskt och fruktansvärt läskigt! Allt blir bra om du tillåter det bli det!"    I skrivande stund blir jag alldeles gråtfärdig när jag tänker på henne och så många med henne som ska gå igenom detta. Framförallt detta första besök när man är helt förvirrad och arg och ledsen och livrädd! Jag lider så med dem och hoppas jag kommer jättestark ur detta så jag kan hjälpa andra igenom detta jobbiga en vacker dag!

Det var ju Alla Hjärtans Dag igår och jag fick SÅ mycket underbara blommor - min absoluta favvo ;

Tulpaner   

TUSEN MILJONER TACK för dessa! Ni anar inte hur mycket de lyser upp mitt hem och mitt sinne!   

Jag var hos min doktor på vårdcentralen igår för mitt blodtryck och det var HÖGT! 170/105! Trots en kvarts vila! Så jag får från idag börja knapra blodtryckssänkande piller! Det var bara en tidsfråga, det ligger i generna så att säga.   

Nu ska jag traska iväg till sjuhuset och lägga om bandaget för min piccline och går till min kära mor, så får jag lite hemlagad god mat    Ska bli mums!

Jag sänder mina varmaste tankar och kramar till alla er som orkar läsa detta och som tänker på mig! Tack för att ni finns!  KRAAAAMMMM   

2011-02-09, Onkologen, 13:15, 1:a cellgiftsbehandlingen

Var faktiskt inte alls nervös inför detta. Detta är något jag måste gå igenom, oavsett vad jag själv tycker och känner, alltså: Gilla läget!

Min klippa Sussi Q kom och hämtade mig och min älskade dotter Elin (har fått tillåtelse att skriva hennes namn   ). Vi skulle ta lite lunch innan "giftet" (därav mitt hemska låtval denna dag). Armen där picclinen sitter är ju lite stel och jag är lite rädd att förstöra något, så jag har tagit det väldigt lugnt med den. När vi skulle ställa oss i kön på cafeterian, tog jag av mig jackan och anslöt till de andra. Plöstligt tittar Elin på mig och säger: "MAMMA! Du blöder på armen!!" Jag tittar på min vita huvtröje-ärm och där bildas en större och och större....blodfläck -  "HJÄLP!"   Jag bad de andra äta sin lunch och vänta på mig, jag var ju tvungen att gå upp till sköterskan på Onkologen för att få detta omlagt. "SHIT! Bara jag inte förstört något nu!" När jag kom upp stötte jag på den sköterska som satte in picclinen dagen innan och hon blev jätteförvånad att det börjat blöda nu. Hon tittade, rengjorde och då slutade det blöda. Sicken tur!!! Ingenting var "skadat" eller flyttat, så min behandling kunde påbörjas utan problem. "PUST!"   

Det hela gick jättebra! Sköterskan var urgullig och gick igenom allting jättenogrant och svarade på frågor. Kändes hur bra som helst!

Vi hade riktigt mysigt i vårt lilla rum och skrattade och skojade. Vi något tillfälle märkte jag hur Sussi Q tittade på mig och frågade hur jag mådde egentligen. "Hurså? Jag mår jättebra!" sa jag med ett skratt. Hon hade nog väntat sig något i stil med Dr Jekyll & Mr Hyde!!    

Istället för att skriva om hela processen har jag gjort ett litet bildspel som ni kan titta på om ni vill:

http://photopeach.com/album/7ir6te

Jag kände mig "hög" när vi gick därifrån. Kändes som jag svävade på marken. Jättekonstig känsla! Kortisonet jag fick ger denna effekt tydligen. Så jag kan ju säga att någon ihållande sömn jag inte förekommit sedan onsdag! Någon timma här och där. Rätt jobbigt att vända och vrida och vara astrött men inte kunna somna!   Rätt seg känner jag mig nu kan jag säga!

Huvudvärken kom direkt på kvällen och lite lätt illamående. Jag tog mina mediciner mot illamående och de har säkert gjort sitt, annars hade jag nog mått mycket sämre. Det är svårt att äta, allt smakar spån! Matos ska vi inte tala om!!!      Jag har ju inte behövt kräkas som tur är, det får vara bra som det är just nu. Har fått i mig lite nyponsoppa, te och skorpor och det är ju inte illa!   

Men huvudvärken har varit värst! Den har suttit i konstant sedan onsdag kväll, trots smärtstillande och idag (fredag) slog det mig: man kan få högt blodtryck av cellgifterna! Så jag ringde upp till Onkologen och fick komma dit idag. De tog blodtrycket! Mamma mia! Det låg på 177/110!!    Är det konstigt jag har ont i huvudet eller?? Så nu ska jag till vårdcentralen på måndag och utredas för det också! Fattas väl bara det också! En olycka kommer ju sällan ensam, säger de ju!

Det är bara att stå ut, detta går över förhoppningsvis fortare än kvickt! Nu får jag vila lite, är vansinnigt trött och ont i huvudet! PUSS & KRAM hela dan!   

"Alla får sin beskärda del av lycka och glädje - en del får den dock mer beskuren än andra."

Fick en underbar skyddsängel av lil'bro & sisinlåw med familj idag. Tack för er varma omtanke, jag blev jätterörd!   

Idag var det dags för insättning av min "piccline"! Hade sovit ca 3 tim i natt och vaknade av att jag drömt att jag skulle besiktiga bilen och de hade infört en extra service där nu - de kollade tänderna samtidigt! Jag skrattade högt för mig själv när jag vaknade, var får man allt ifrån??   

Idag när jag skulle till Onkologen var det så underbart väder ute! Solen sken och några plusgrader så jag var bara tvungen att ta ett kort of my neighbourhood med vattentornet i bakgrunden! Så vackert!   

Jag hämtade dottern i skolan eftersom jag lovat att hon får följa med mig idag och imorgon. Det är viktigt för henne att vara med och se själv. Fast jag tror att det viktigaste för henne är att hon vill se till att de tar god hand om gamla morsan   Gulle dig   

Vi var på sjukhuset i god tid, så vi käkade en lätt lunch och läste lite innan det var dags att styra kosan mot Onkologen. Har egentligen inte varit särskilt orolig för detta ingrepp men NU kändes det! Magnerverna gjorde sig påminda....   

En gullig sköterska som jag träffat tidigare här kom och hämtade oss. Jag hade ju tvättat mig innan kom dit med hibiscrub-tvålen, så nu fick jag ta av mig huvjackan och fick behålla t-shirten på. Sköterskan sa att de behövde egentligen bara se armen ordentligt. Jag fick lägga mig på en säng där och de gjorde det så bekvämt det gick för mig.

Sköterskan kollade med ultraljudsapparaten över armen för att hitta en så bra ven som möjligt. Hon förklarade att man inte ville ha en artär utan en ven (what's the difference?) Hon visade skillnaden med ultraljudet. Artären blinkade på skärmen när hon klämde till medan venen stängdes till och öppnade när hon lättade på trycket. Såg rätt coolt ut!

Hon hittade en ven som hon tyckte vi skulle ta så det var bara till att lägga värmande kuddar över armen och i handen så venen utvidgades så mycket som möjligt.

Sedan spritade de in hela armen och tog skyddskläder på sig för att få en steril miljö så man inte får massa infektioner i såret sedan.

Allt var klart och sköterskan började ingreppet. Hon gav mig lokalbedövning i huden och sedan gjorde hon ett litet snitt för att nå ned till venen som låg ca 1,5 cm under huden. Den lille venen ville inte alls vara med!    Hon fick helt enkelt börja om och leta efter en annan ven och den hittade hon snabbt och denna var dessutom större. Proceduren kunde åter börja...

Denna ven var mer samarbetsvillig så hon kunde börja föra in katetern - 44 cm längs med venen upp i armen och över bröstkorgen och ned mot hjärtat!

Det var en märklig känsla! Det gjorde inte direkt ont, mer som ett litet obehag. Det pirrade och brände lite i armen och när allt satt på plats, kändes det ingenting alls! PUST! Det var inte värre än så här! Allt tog knappt en timma! 

Allt klart! Tack för bedövning och kompetenta sköterskor   och min lilla älskade dotter som hela tiden satt bredvid sköterskan och tittade på vad hon gjorde och tog dessa kort! Hon är modig om någon!    Det hade nog inte jag klarat!   

Efter omplåstring var det bara att pallra iväg till röntgen. De skulle se så picclinen satt där den skulle. Det gjorde den! Very nice! Nu fick vi åka hem!

Armen är stel och öm och jag tog lite smärtstillande nu på kvällen för det började värka lite. Den är ju helt inpackad med fetvadd och gasbinda och grejer, så det är klart det stramar.

IMORGON gäller det! Själva behandlingen är jag inte ett dugg orolig för, alltså själva kuren jag kommer att få i droppform. Jag hoppas bara att jag inte kommer att må alltför dåligt och köra lastbil med toastolen dagarna i ända..... Nåja, blir det så, så blir det så! Inte mycket jag kan göra åt det mer än ta de förebyggande medicinerna mot illamåendet som jag kommer att få med mig och kanske få något redan där på plats.

Nu är jag vid min nästa station på min resa: CELLGIFT!

Jag vet att många tänker på mig imorgon och jag blir alldeles varm av bara tanken. Tack alla ni goa, omtänksamma människor jag har omkring mig! Vet inte vad jag hade gjort utan er! KRAMAR i massor   

See you later! Over and out!

Det är lustigt det här med mitt skrivande här på bloggen.... När jag får känslan av att jag behöver ventilera mig lite, slår jag på datorn, skriver en rubrik och stirrar på den blanka skärmen - som en tom målarduk som väntar på det första penseldraget - "jag börjar pensla, jag fick en känsla...." som Petter (och nu även September) uttrycker det! Jag har aldrig en aning om vad jag ska skriva eller om det blir något över huvudtaget. Jag sätter fingrarna på tangenterna och    .... något händer, mina tankar far ned i fingrarna och ut kommer tecken, ord och meningar som blir mina tankar här. Märklig känsla. Har säkert sagt det innan men säger det igen, det som skrivs här är helt oredigerat och sponant och ni får ta det för vad det är - rått och naket!   

Sunday, bloody sunday.... så känns det idag. Jag har så mycket framför mig nästa vecka, så idag borde jag njuta och bara göra sådant som får mig att må bra! Icke, sa Nicke! Jag har en sådan rastlöshet som rasar i min kropp så jag inte vet vad jag ska ta vägen!   Vad är då bättre än att sätta sig framför skärmen och skriva ner lite strunt så kanske det lättar och jag kan koppla av?

Jag var ju på gruppterapi i veckan och träffade 4 kvinnor som går igenom samma sak som jag. Det var mycket intressant och nyttigt. Fick ställa lite frågor som ingen annan kan svara på än de som gjort detta.

"Hur mådde du efter 1:a behandlingen?"

"När tappade du håret?"

"När började det växa tillbaka?"

"Vilka andra biverkningar har du haft?"

"Vad gjorde de 3 sista behandlingarna med dig?" plus mycket annat som flugit omkring i huvudet den sista tiden...

Alla var så fina och goa.    3 av dem hade avslutat sina cellgiftsbehandlingar och 1 hade precis fått sin 4:e behandlingskur. Något som var en gemensam nämnare för alla var att håret definitivt åker av! Ingen större överraskning!   En av tjejerna hade jättefint hår och hade en häftig scarf runt huvudet, en härlig färgklick. Hon hade peruk!!! Jag bara stirrade och sa till henne hur fin jag tyckte hon var! Tänk att de görs så fina idag! Jag har min mammas gamla peruk i åtanke som hon hade på 70-talet - herregud säger jag bara! Vicken hemsk grej!   Den var förfärlig!

Jösses, hur kommer allt detta att påverka mig? Jag är rent och skärt livrädd och orolig. Just nu vet jag inte vad som är bäst - att veta så mycket som möjligt innan eller bara låta skiten komma.... Nä, jag står fast vid att vilja veta ALLT som cellgifterna kan tänkas göra med mig - fysiskt och psykiskt!

Vi fick som avslutning på gruppterapin ett stort pappersark och färger och penslar!!! Vi skulle måla ett träd som föreställer oss själva! Lätt som en plätt! Jag som knappt kan rita en streckgubbe!!   "Fick en känsla och börja pensla....."    he he...  Det var bara att sätta igång och blanda färger och börja måla! Det blev en bastant och stark stam (ser jag mig själv som det tro?) Sedan målade jag fullt med löv i alla höstens färger - älskar de färgerna!   Min tanke var när jag var klar att trädet är som jag är nu - full med löv i alla färger men alldeles strax kommer dessa att falla av och grenarna blir kala... för att nästa vår knoppas och nya fina löv växer ut!

Kände mig nästan poetisk   Undrar vad kuratorn "läser" utav våra vackra konstverk?

Denna känsla av att inte kunna göra något åt situationen jag kommer att befinna mig i, gör mig rädd och osäker! Jag har inte valt det! Det enda jag kan göra är att "go with the flow" och låta allt komma till mig och allt vad det gör med mig! Vad har jag för val? Detta är ju trots allt läkarvetenskapens sätt att göra vad de kan för att jag inte ska få cancern tillbaka (i första taget i alla fall). Den elake jäveln skulle bara våga visa sitt fejs för mig igen!   KILL IT!

Har haft en helt underbar helg med härliga godingar och vänner och har bara njutit. Mina godingar har faktiskt fått mig att må riktigt bra i helgen, oron och rädslan har nästan varit helt bortblåst! Det är såååå härligt att det inte går att beskriva! Att få skratta så man kiknar och prata med människor man tycker mycket om är manna för själen! Denna fullständiga avkoppling är precis vad jag har behövt denna helg! Tack, ni vet vilka ni är!   

Jag får tänka på detta när jag känner mig som jag gör nu - rastlös och nerverna utanför huden. Det får mig att le och då är det ju ok.   

"Why does all good things come to an end??"