Allt har gått i en rasande fart när man tänker efter. Det är ju drygt en månad sedan jag fick veta att jag fått bröstcancer och 3 veckor sedan jag opererades! Jag har inte cancer längre! De har förhoppningsvis tagit bort allt, så nu återstår efterbehandlingen.

Jag går 2 ggr/vecka och tömmer ur vätska som samlas och gör min sjukgymnastik. NU helt plötsligt börjar det strama ordentligt när man ska sträcka upp och ut vä arm!    Fram till nu har det faktiskt gått riktigt smidigt! Nu känns det som en spänd vajer från insida armen och ned till underarmen. Har läst lite om detta och tydligen går man 2 steg fram och 1 tillbaka under läkningsprocessen, det är tydligen inget konstigt med det! Väldigt frustrerande är det i alla fall. Den armen är ju inte som den ska, helt klart! Flera gånger, senast idag, ska jag göra något med den armen och tappar greppet och tappar det jag har i handen. Jag och dottern var inne i en affär när jag bara skulle peka på en klocka som satt på väggen. DUNS! Där åkte den i backen! Dottern fick ett bryt inne affären och skrattade så hon nästan grät!   Hmmm, skadeglädje är den enda sanna glädjen heter det ju! He, he, lite kul så här i efterhand men just då kände jag mig jättedum och klumpig   

Tiden har gått så fort och jag har nog inte hunnit med riktigt mentalt. Allt har ju varit så overkligt och svårt att ta till sig! Nu får jag stunder då jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig själv! Det är så svårt att förklara.... får en inre rastlöshet som blandas med ren sorg och skräck! Alltihop i en konstig massa inombords. Igår t ex hade jag en sådan dag, jag fick tvinga mig själv att uföra de enklaste saker; gå upp, fixa frukost, plocka undan, bädda.... ville egentligen bara bädda ner mig och gråta tills det inte fanns några tårar kvar!!    Jag säger det återigen, vilken tur att jag har barnen hemma! Då MÅSTE jag ju faktiskt ta tag i saker och ting och se till att de har det bra. Mina älskade barn, vad hade jag gjort utan er?    SOM jag älskar er! Detta gör ju givetvis att jag håller modet uppe och inte kanar ned i någon svart håla som är svår att ta sig upp ur. Jag tror det är lätt att hamna där just nu, när det kommer så mycket känslor som man försöker bearbeta. Jag satt häromkvällen och lipade till något sorgligt någon sa på TV:n, jösses! Jag är vanligtvis ganska blödig men detta tar priset!   

Ska träffa kuratorn imorgon och det ser jag fram mot. Det är befriande att skriva ner mina tankar här, men det är bra att prata ut hos någon som bara känner mig som en patient, inget annat. Jag har träffat henne några gånger och jag har inte egentligen kunnat säga så mycket om hur jag mår, jag har ju faktiskt mått väldigt bra, förutom oron och rädslan förstås. Men imorgon tror jag att jag kan öppna mig mer, det känns så, jag har nog hållit en viss distans till henne och mest frågat om hur andra upplever detta och det har hittills varit nog för mig. Men nu börjar vi nog ett nytt kapitel, hon och jag.   Hoppas allt kommer ut jag bär på just nu. Det är ju så svårt att sätt ord på vad man känner men annars får jag väl sitta hos henne och böla tills tårarna är slut!    Hon om någon förstår ju detta!

Jag pratade med en mycket klok och härlig kvinna idag som stöttat mig och gett mig en underbar behandling precis innan jul som fick mig att må som en prinsessa!   Hon förklarade att kroppen är funtad så här, när man är rädd och orolig är det precis det enda man orkar med för stunden men när detta börjar släppa, kommer alla andra känslor ikapp som man tryckt undan för att man inte orkar "deala" med dom just då. Detta är precis vad som händer med mig just nu, börjar må bättre fysiskt, då bubblar en massa annan skit upp till ytan som man tryckt undan eller helt enkelt inte känts vid.   

Nu väntar jag på att få en kallelse från Onkologen för cellgiftsbehandlingar. Det kommer att bli ganska snart trodde kirurgen. Ju fortare desto bättre känner jag! Gärna igår! Det kommer att bli 6 behandlingar med 3 veckors mellanrum. Alltså, 6 månader framåt kommer jag att få stå ut med detta! Hoppas bara att jag inte kommer att må för dåligt! Jag kommer att få medicinering mot illamåendet, så den kommer att hjälpa, eller??

Först kommer jag att få prova ut en peruk, för håret kommet att falla, DET är i alla fall något som är helt klart!  Undrar egentligen hur detta kommer att kännas? Att bli av med sitt hår, som man haft hela (eller åtminstone större delen av) sitt liv! Det går inte att föreställa sig, den dagen den sorgen!Detta är ju rätt hemskt när man tänker på det! Det positiva i detta är att det kommer ju tillbaka! Thank the lord! Förhoppningsvis fortare än man tror!

Nu är det snart slut på detta året och ett nytt börjar! Det har varit ett tufft år på många sätt för mig men jag ser fram mot ett nytt och härligt 2011!

Önskar alla ett riktigt Gott Nytt År!!!   

KRAM hela dan!

Julen närmar sig med stormsteg och det är härligt att kunna säga att jag ser fram mot julen! Så har jag inte känt sedan mitt besked utan bara tyckt att hela julruljansen är jobbig! Jag förberedde allt så gott det gick här hemma innan operationen och det var en himla tur! Nu har jag varit hemma i nästan 2 veckor (jösses, var har tiden tagit vägen??)    och det är först nu jag känner att jag orkar göra mer än det allra nödvändigaste. Var och handlade det sista inför julmiddagen med Susi Q och kunde "fakkis" (som en liten goding i släkten säger) bära lite själv utan att det kändes som att armen skulle gå av! Känns fint att börja komma tillbaka till vardagslivet!   

Dessa dagar hemma har bestått av mycket vila förstås men även annat, har nog aldrig löst så mycket korsord jag gjort nu! Gått ut och promenerat allt längre för varje dag, fast igår kändes det verkligen att vintern slagit till ordentligt! -16 grader när jag gick ut, det var så näshåren frös när man försökte andas utan att hosta ihjäl sig. Så den varma koppen satt fint när jag kom in igen!  Men vilken fantastisk vinter vi har! Detta är verkligen vinter för mig - kallt, mycket snö och solen tittar fram. Helt underbart!   

Det har blivit 2 besök per vecka till sjukhuset eftersom det samlas vätska i huden under ärret. Fick förklarat för mig att detta är väldigt vanligt och inget att oroa sig för. Det är ju en stor såryta under ärret som det fortfarande kommer sårvätska ur samt att de tog massa lymfkörtlar i armhålan, då tar det lite tid för vätskan att hitta nya vägar ut kroppen. De har tappat ur ca 3-4 dl varje gång! Det är en sån lättnad efteråt, för det skvalpar och kluckar i "ex-bröstet" när det är vätskefyllt! Jätteläskigt!   Som tur har jag ju ingen känsel där, så tappningen känns inte alls, och DET får  man ju vara tacksam för!

Sist jag var hos sårsköterskan dök en av kirurgerna upp och frågade om jag var intresserad av provsvaren, för de hade redan kommit! Jamen, självklart! Då berättade hon att de tagit ut 2 tumörer ur bröstet! Det kändes som hjärtat stannade... 2?? Men...har det spridit sig då? De hade även tagit ca 20 lymfkörtlar i armhålan, inte konstigt vätskan inte hitta ut just nu! Det positiva i det hela var att cancern endast spridit sig till en lymfkörtel. Tack, gode gud!   Hon var övertygad om att de fått med allt, kanon!

Nu kan jag säga: Jag HAR HAFT bröstcancer! Vilken känsla! Nu är den biten avklarad och jag får nu ställa in mig på efterbehandlingen, vilket i mitt fall blir cellgifter. De börjar i januari och jag kommer att få 6 behandlingar med 3 veckors mellanrum. Hoppsan ja!    Detta innebär i värsta fall ytterligare 6 månaders sjukskrivning helt eller delvis. Jag tänker verkligen försöka det sistnämnda. Detta beror ju givetvis helt på hur jag kommer att må av cellgiftsbehandlingarna men hoppas verkligen jag mår såpass bra att jag kan jobba åtminstone deltid mellan varven. 6 månaders sjukskrivning känns som en fruktansvärt lång tid! Men självklart är det så att det viktigaste är att jag blir frisk och att detta aldrig återkommer! Det är ju målet!

Jag frågade henne om håravfall och andra biverkningar. Hon sa att håravfallet är en bekräftelse på att behandlingen är effektiv, skiten ska bort, så det så!   Ja, jösses, då är det bara att ställa in sig på att bli skallig och hårlös.... scary!

Har funderat en del på detta och bestämt mig för att så fort som möjligt prova ut en peruk, så jag hinner att vänja mig vid den och att jag får en som jag verkligen tycker om. Det är viktigt att den känns rätt. Jag kommer, så fort behandlingen börjar i januari och jag märker att håret börjat att falla av, att snagga av mig håret helt! Jag tänker inte utsätta mig för den psykiska påfrestningen att se dessa hårtussar som ramlar av eller sitter på kudden på morgonen, nää fy sjutton! Då är det bättre jag föregår och snaggar av det! Eller rättare sagt, Susi Q får äran.    Skulle inte tro att man vill gå omkring med peruken hela tiden, framförallt inte hemma och kring folk jag känner väl, så jag får väl ge mig ut på jakt efter lite coola "klutar" eller bandanas heter det väl   Detta är något jag mentalt försöker förbereda mig för och jag tror att det kommer att bli bra. Jag känner mig trots all görstark (för det mesta i alla fall) och får tänka att när det är som värst, så kan det bara bli bättre!   

Nu ska jag på lite raj raj, jullunch med arbetskamraterna!

Tack för alla härliga kommentarer, jag läser varenda en och blir väldigt rörd!

KRAM hela dan! Vi syns i nästa!   

Lika flygande som jag var dagen efter operationen, lika hårt landade jag dag 2! En riktig magplask och den sved!   

Vaknade 6.15 av ett gnisslande och sedan sattes det igång och borras på våningen ovanför! Hallå! Har inte jag kommit hit för att få lugn och ro och vila ut? Har jag missuppfattat detta? NU förstod jag varför det satt en lapp på nattduksbordet med "Om du vill ha lugn och ro" och i denna satt ..... 2 öronproppar!!! HA HA, garvar än när jag tänker på detta! Det var ju typiskt att de precis nu höll på att renovera övervåningen! Den lugna, tysta tillvaron jag trodde jag skulle få kunde jag ju glömma!     

Nu insåg jag vilken effekt morfinet haft! Denna dag var smärtan molande och stramande och vilken trötthet! Fick besök av 2 underbara arbetskamrater vid lunchtid och det var skönt att snacka jobb! Men jag blev jättetrött snabbt och fick ta en returbiljett till sängen för att vila. Tack gode gud för denna sköna säng! Några knapptryckningar så låg man så skönt att man tänkte att härifrån tänker jag INTE gå upp inom den närmaste tiden! 

Fick besök av barnen och exet  lite senare och det värmer i hjärtat, tänk om man hade varit helt ensam! Vad fruktansvärt det hade varit! Tack gode gud för mina underbara barn och släktingar och goa vänner som även de kom senare på kvällen. Så tacksam att jag har er!    

Jag låg ju i ett dubbelrum så tanken slog ju mig att jag kunde få sällskap när som helst! Och det fick jag! Senare den kvällen kom en jättegullig dam som jobbat på sjukhuset innan hon blev pensionär. Vi hade jättetrevliga samtal (fast det undrar jag ju förstås om hon tycker, jag var mest trött och bidrog kanske inte så mycket till ett intellektuellt samtal)   

Nästa morgon vaknade jag och kände mig utsövd! Det var länge sedan!   

Dessa dagar på hotellet fann man sig snabbt i rutinerna:

7.30  frukost

11.30 lunch

16.30 middag

19.30 kvällsfika

Det kändes som att det enda man gjorde var att sova, äta, vila, äta, vila och äta lite till.... Inte för att jag hade någon direkt aptit men något litet gick ju  ner. Tänkte att man måste ju äta, så blir man piggare fortare. Hallå, är det inte något som mamma lärt mig?? Det är det säkert, den kvinnan har lärt mig en massa bra saker   

Strax före lunch kom sjuksköterskan och talade om att jag fick åka hem! VA? Redan? Men jag har ju börjat gilla att vara här ju! (men det sa jag inte förstås!) Får man ta sängen med hem?? Nähä!! Det får väl bli den trista good ol' bed at home!   

Så jag traskade ned till kirurgmottagningen för att kolla såret och omslaget och ta bort dränet.... mamma mia! Kommer detta att göra ont? Jag kan ju bara säga att det var ju kanske inte det mysigaste jag varit med om! DET kändes! Blev alldeles kallsvettig och yr i knoppen, ändå har jag ju ingen känsel där bröstet suttit.... Nu fick jag mig en ordentlig titt på hur det ser ut! Fick dra efter andan för att inte brist ut i gråt! Det såg för jävligt ut rent ut sagt, även om sköterskan tyckte allt såg jättefint ut men mitt bröst är ju borta, det är platt!   Jag visste ju allt detta egentligen men det går inte att förbereda sig för hur det känns! En stor sorg sänkte sig över mig och jag vet att jag fick en återbesökstid måndagen därpå för att kolla att allt var bra, sedan ville jag bara därifrån!

Gick tillbaka till hotellet, rakt in i mitt rum och satte mig på toaletten och storgrät!!   Fy, vad jobbigt allt kändes där och då!

Nää, här kan man ju inte sitta hela dagen, så det var bara att tvätta av sig och snyta sig och börja packa ihop sakerna! Nu kändes jag faktiskt att det var skönt att komma hem, få vara hemma och bara göra det man vill och när man vill, skön känsla!

Lite lunch fick jag allt innan jag skulle prova ut min "kudde" som jag ska ha som "fejk-bröst" tills jag får min riktiga protes utprovad. Kändes riktigt bra att fylla ut den sidan   

Träffade ett härligt och glatt gäng människor som bodde på hotellet och som fick cellgifter och strålning för sin cancer. En mycket vis man sa till mig att "kom ihåg att skratta så ofta och  mycket du kan! Det hjälper även när det är som jävligast!" Han levde verkligen som han lärde! Han berättade att han skulle ringa frugan när han var på sitt rum och då satte de igång och borra rejält och han fru blev helt förskräckt och undrade var han var! "Jaa, på mitt rum och jag har öronproppar men det är klart, de kan jag ju inte ta på mig nu, då hör jag ju inte alls vad du säger!" Vilken härlig humor! Han fick mig verkligen att skratta!    Hoppas jag träffar dessa människor mer framöver!

Fick skjuts hem av en vänlig själ och vilken förvirrande känsla! All denna hemtrevnad och trygghet men samtidigt helt vilsen! Ingen sjuksyrra att ringa på om jag behövde fråga något. Men detta kommer att blir görbra! Det är ju trots allt mitt hem och här trivs jag!   

Nu har jag skrivit av mig för denna gång. KRAM allihop och vi ses i nästa!   

Som tur var kom min bror med sin fru och min mamma på besök, så de fick bära mitt pick och pack. Sköterskan undrade om jag ville åka rullstol! Nej, tack! Jag tänker pallra mig dit på egna ben, så det så!  Men jag hade ju väldigt lite smärtor, så visst skulle jag klara det! Vi lunkade på i ett följe och jag kan bara säga att DET TOG TID! Hur är jag funtad som tror att jag klarar allt utan hjälp?? Borde nog fundera över en allvarlig undersökning av min hjärna också! (ibland undrar jag om inte min finska sisu är en förbannelse!!!!)    

Nåväl, vi kom fram till slut och det var precis vad jag var; HELT SLUT!  Jag längtade till min nya säng och vilken säng sen! Ingen vanlig sjukhussäng inte. Det var rena lyxsängen med höj- och sänkbar huvud- och fotända och tjocka madrasser! Cosy! Där fick jag ligga en stund och hämta andan och lyckades väl konversera något sånär med släktingarna.   

Det blev mycket besök den dagen och det är underbart att vara poppis ibland! Alla tyckte jag var oförskämt pigg och rörlig för att vara  nyopererad och detta var ju jag också lite förvånad över. 

Kirurgen kom förbi och visade mig en övning som jag måste komma igång med direkt för att inte bli stel i armen och axeln. Man ska ha händerna knäppta på magen och dra dom uppåt, uppåt över huvudet tills de landar på madrassen ovanför/bakom huvudet. DEN kändes kan jag säga, drogad eller inte! Tänkte bara att tänk den dagen jag kan göra denna övning utan att vilja skrika rätt ut!      Inte nog med det, sjukgymnasten kom förbi lite senare också, med ett helt program jag skulle göra varje dag ca 1 tim efter smärtstillande så de kunde utföras utan alltför mycket smärta, jo jag tackar ja! Jag får faktiskt ge mig själv en eloge här, har varit jätteduktig med mitt program och detta har säkert hjälpt mig i mitt läkearbete och rörligheten jag har! Tack för dessa sjukgymnaster som är briljanta! Att med så små medel göra så mycket för att underlätta längre fram. Helt otroligt!

Den kvällen somnade jag som en stock efter all uppståndelse och det är ju detta med sovandet.... det är inte lätt. Varje rörelse känns och min favvosida är ju opererad så det är inte att tänka på att ligga på den sidan på ett tag!

PUSS & KRAM till alla underbara människor!!!! vi ses i nästa....  

Måndagen den 6 december 2010 är ett datum jag kommer att minnas länge - dagen då mitt ena bröst togs bort...

Infann mig på sjukhuset vid halv 10-tiden på morgonen efter att ha blivit hämtad av fd sambo och min goaste vän samt min älskade dotter. Jag hade ju lovat dottern att få vara med så länge det gick, hon vill vara med och stötta och framförallt se till att de tar god hand om mig   , du underbara, älskade dotter! Hoppas du förstår hur mycket du betyder för mig!  Mitt stora stöd är ju även min bästis Susi Q, vilken människa! Hon har stått fysiskt och mentalt vid min sida sedan beskedet och har inte avvikt, även om jag varit tvär och tyst. Hon står ut med mig och är aldrig påträngande, vi känner varandra för väl för det! Det räcker hon är där, vi behöver inte alltid prata, ord är inte alltid nödvändiga, närvaron och den trygghet hon ger mig räcker. Du VET hur mycket du betyder för mig och alltid kommer att göra, oavsett vad som händer!   

Fd sambon vill också stötta och jag är jättetacksam men har inte varit bra på att ta emot den tyvärr, hoppas du förstår.

Blir ni förvånade om jag säger att det blev en del väntan där på Pre-op innan jag fick komma vidare? Skulle inte tro det! Man är ju beredd på en del väntan, det är bara så! Mina kumpaner drog iväg men dottern och Sussi Q skulle komma tillbaka efter en fika - kändes skönt! När jag hade bytt om iaf och fått på mig den snygga vita skjortan och de gränslöst sexiga trosorna (snarare mamelucker!!) och "over-knee" strumporna   , lade jag mig ner i sängen och satte på radio i hörlurarna och var KOLUGN! All nervositet och oro var som bortblåst! Varifrån kom detta lugn? Jag har faktiskt ingen aning! Av någon anledning låg jag där och tänkte på min pappa och LOG    Min lugna goa pappa som gick bort för snart 2 år sedan! Kanske var det tanken på honom som lugnade mig, who knows about these things....

Mina bundisar kom tillbaka och berättade om deras härliga fika, ja tack för den ja!! Här ligger en annan och är både törstig och hungrig!  Men jag fick dropp där sedan, så det värsta försvann   

En sköterska kom och hämtade mig och mina pinaler (kändes som ett helt flyttlass!) PUSS & KRAM bundisar, vi ses snart! Jag i min enfald trodde att de skulle få dyka upp på uppvak efteråt, men icke sa nicke! Det är tydligen bara föräldrar som får komma när ens barn ligger där, har ju gjort det själv flera ggr. Dottern blev jättebesviken och ledsen men det var nog lika bra att hon inte fick det, så här i efterhand.

Kördes in på operation strax efter 2 och jag har aldrig varit med om en så snabb insomning!! Jag kommer ihåg  tidigare gånger att de pratat och bett att man ska räkna baklänges och allt möjligt, men denna gången kommer jag bara ihåg att narkosläkaren sa att jag fick nån medicin först som tyvärr gjorde att jag blir torr i munnen när jag vaknar, tack så hemskt mycket! Sedan minns jag bara att han sa att de skulle börja ge mig sömnmedlet.....DÄR någonstans i den meningen försvann jag in i drömmarnas land!   Såg fram mot denna sömn.

Vaknade av att någon frågade mig om jag kunde öppna ögonen. Jamen det är väl klart jag kan! Men det var lättare sagt än gjort... fick tvinga upp ögonlocken och dimmigt titta på denna person som tilltalat mig. Kraxade något om var jag var och fick till svar att jag var i operationsrummet! VA? "Lugn, allt gick bra och du ska till uppvak nu" sa den leende sköterskan. Vicken lättnad! *suck* Jag som ett tag där trodde att de inte ens börjat!

Låg i dvala hur länge som helst kändes det som och var alldeles snurrig när jag försökte somna, så det blev mikrosömnpauser. Det visade sig att jag kom tillbaka kl 6 först från operationen och då hade ju mina anhöriga och kära blivit oroliga och ringt. Jag talade också med några på telefon men jag tror nog att jag mest grymtade och kraxade, var HELT väck! De hade nog all förståelse för att mitt ordförråd hade krympt till: "ÖHHH"   Huvudsaken var att de fick höra att allt gått bra och att jag behövde hämta mig.

Efter att ha kvicknat till och druckit juice -tänk vad himmelskt gott när munnen är som öken! Vet jag tänkte att jag nog aldrig smakat något så gott i hela mitt liv..   Blev körd till Kirurgavd i det nya T-huset. Vad fint det var!! Fick ett eget rum med lite dova mjuka färger (var så pass groggy så jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg i vilken kulör) och när de stängde dörren så blev det TYST! Vilken härlig känsla! Här kommer jag att trivas kände jag direkt! Morfinet gjorde att jag sov jättekonstigt! Låg i dvala och kände hur jag "sjönk" djupare men blev då yr och vaknade med ett ryck! Så höll det på hela natten! Typiskt! Inte ens droger hjälper mig att sova   

Nån gång på natten där kände jag att jag nog behövde gå på toa, så jag satte mig upp i sängen men det stretade och stramade så förbannat, så jag lade mig ner igen och insåg att jag kanske behöver hjälp så jag inte svimmar av!    Sköterskan (kommer tyvärr inte ihåg hennes namn, men vilken underbar människa! Skulle krama om dig om jag såg dig!) blev bestört men skrattade sedan och förklarade att jag "sitter fast" i sängen!

"-VA? Har ni tvångsbundit mig?"

"- Näädå!" Svarade den härliga sköterskan, "du har dränage som vi satt fast i sängen och den ska jag ta loss, så du kommer upp!"

Ha, ha, så där klev jag upp på skakiga ben med mina kompisar; Mr Dropp och Mr Dränage. Hualigen! Har aldrig varit så glad att komma i säng som efter den toaturen! Det susade i öronen och började svartna för ögonen men jag hann! Hann lägga mig ner och inse att min första promenad var avklarad! Nu kan det ju bara bli bättre!   

Nu är jag lite trött och tänker vila lite, vi ses i nästa.

 PUSS & KRAM hela dan!   

2:a advent idag. I morgon är det operation! Nu är orosknutan i magen större än någonsin.... IMORGON!! Fattar du? Näää, det gör jag INTE! Kanske är det tur, annars hade jag väl varit ett skakande löv i ett hörn.... Det är nog ett sätt att klara av situationen, att skjuta de "djupaste" tankarna ifrån sig. Stod och packade en väska jag ska ha med mig till sjukhuset tidigare idag och det kändes som jag skulle iväg och resa!   

Det kan man väl lugnt säga att jag ska också.... en resa jag aldrig gjort förut... känns som om någon satt en ögonbindel på mig och jag har ingen aning om vart jag ska!  Skrämmande men samtidigt en hisnande tanke...

Hur kommer det att kännas sen? När all oro och sömnlösa nätters virrvarr av tankar släpper? Kommer alla reaktioner då?    Det här kommer att bli intressant på det viset, ska försöka skriva en liten rad varje dag (när jag har tillgång till dator förstås) om vad jag går igenom - mest för min egen skull. Kan vara kul att läsa någon gång i framtiden när man sitter och funderar över den här resan jag gjort...

Nu får jag dyka in i duschen och förbereda mig för morgondagen.... See you folks   Känner mig omhuldad av er omsorg ! Tack!