2010-11-16; Del 1

Idag bär det av till bröstmottagningen.

Var för ca 2 veckor sedan på mammografi och ultraljud eftersom jag känt en knuta i vä bröst - denna har jag känt redan i sommar men jag fick nog lite "struts-syndrom"! Tänkte att om jag inte låtsas om det så är det nog inte så farligt och kommer med all sannolikhet att försvinna.... icke sa nicke! Var ju tvungen att känna efter så att den försvunnit varje kväll nästan men men...

Tar med mig min allra bästa väninna, Sussi Q, kan vi kalla henne  , då de bett mig att inte komma ensam (HJÄLP!! Vad betyder det???).   

En sköterska kom med papper jag skulle fylla i - hälsodeklaration och personliga uppgifter. När jag kommer till raden där det står "Närmast anhörig" började jag skaka rejält!! Kunde knappt skriva färdigt! Fick en känsla av att detta bådar inte gott alls....

En jättetrevlig sköterska kom och visade oss till ett rum där två doktorer dök upp. Presenterade sig och sa att de var bröstkirurger.... Då gick min puls upp till 250 minst, NU fattade jag att de gjort fynd som måste opereras bort!

De undrade hur mycket info jag fått?!? INFO? Nu fick jag isande, fruktansvärd känsla i kroppen.... 

"- NADA! Jag har inte fått någon information alls av någon av vad ni hittat!"

De beklagade detta och sa att de gjort 2 fynd - en knuta i bröstet och en i armhålan och det var cancerceller i båda dessa! Hon kunde lika gärna ha slagit mig på käften!! Jag blev så chockad och ledsen att jag bara ville fly därifrån och låtsas att detta aldrig hänt!!   

Det gör man ju såklart inte, man är ju någonstans lite sansad ändå   

Jag har bröstcancer!!! Jamen, hur ska man fatta det?? Hur lätt är det att acceptera framförallt?? Kommer man någonsin att göra det? Har inga svar, men det kanske någon därute har....

När jag lugnat ner mig lite så förklarade de att inom 3-4 veckor ska jag opereras.  De kommer att göra en masektomi (ett ord till som gör att man får kalla kårar), de tar alltså bort hela vä bröst samt lymfkörtlar i armhålan! De kommer att ta bort en kroppsdel som faktiskt är rätt viktig för ens kvinnlighet men visst kan man leva utan den, det är ju inte det... Men jag VILL inte leva med ett bröst!

Hon förklarade också att de kan göra en rekonstruktion, antagligen direkt! Tack, det kändes något lite lättare i allt detta fruktansvärda!   

De var helt underbara och förklarade allt som kommer att hända och jag fick med mig broschyrer, för det måste jag erkänna, jag tror inte ens hälften fastnade i huvudet när hon pratade! Så det var tur!

Min nästa tanke var: HERREGUD! Vad ska jag säga till barnen??? De visste ju att jag skulle hit och få ett besked, men CANCER.... hur säger man det till de man vill skydda från allt ont??

En liten paus i skrivandet, jag är alldeles för ledsen för att fortsätta just nu. Jag återkommer