Jag hade panik hem från sjukhuset.... "Vad ska jag säga till barnen?" De är det bästa jag har och de sista jag vill göra så fruktansvärt illa som jag antagligen måste göra med mitt besked....HJÄLP!!! Ska dom skonas från ordet "CANCER"?? Det var min första tanke! Jag måste bespara dom det hemska ordet! Inte ska dom få panik och tro att deras mamma ska dö?!? För det är väl det första man tänker på som barn/ungdom när man hör det ordet??

Till min förfäran var sonen hemma när jag och Sussi Q kommer hem! Han springer ut till mig och frågar: "Mamma, var det nåt farligt?" Vad i helvete svarar man på den frågan, när man inte är alls förberedd?? Jag hade ju inte ens hunnit tänka på vad/hur mycket jag ska säga?!?!? Jag började storböla (DET hade jag INTE tänkt göra inför barnen, utan vara saklig och lugn, så de inte blir rädda!) och hackade fram något om att det var nog inte så bra, men när detta är borta, blir mamma frisk! Hans underbara, enkla kommentar till detta var: "Vad skönt mamma! Då blir det ju bra sen!" Vad jag älskar det enkla!!!!   

Jag fick med mig en bunt med bra info och framförallt en broschyr som heter nåt i stil med: "Vad säger man till barnen?" Jag satte mig och läste igenom den, den var helt fantastisk! Då bestämde jag mig för att säga precis som det är till barnen. Det stod nämligen att undanhåller man vissa delar för dem, känner de detta och skapar istället hjärnspöken som i många fall är mycket, mycket hemskare än vad det är i verkligheten!

Så jag samlade barnen och berättade att jag har bröstcancer och kommer att opereras och att jag blir frisk sen! Sonen tyckte detta var jättebra ju, medans dottern blev jätteledsen och hade massa frågor som jag givetvis försökte besvara i den mån jag kunde. Hon blev (och är) jätterädd och orolig och jag vet att jag kommer att få ha många pratstunder med henne och försöka lugna hennes oro och rädsla. Jag skulle vända mig ut och in för att göra detta! Framförallt sa jag till barnen att de får ALDRIG vara rädda för att fråga och prata om saker/frågor som dyker upp. De får inte hålla inne med sina rädslor och frågor. Jag märkte att de "köpte" detta och lovade mig att tala om detta, även om det kanske inte alltid känns ok att snacka med mig om det. De har ju pappa och släktingar och kompisar de kan tala med, dessa underbara människor omkring oss, som finns där och ställer upp för oss i alla väder och på dygnets alla timmar. Har jag inte sagt det innan, så säger jag det nu: TACK! Ni anar inte hur mycket detta värmer! Det finns inte ord för denna värme jag känner från er alla! TACK, TACK, TACK   Jag hoppas kunna återgälda detta en vacker dag!

Detta kapitel i min historia avslutas nu men "I will be back, folks!"