Jag vill börja med att TACKA för all support, stöd jag fått och får av min familj. JAG ÄLSKAR ER av hela mitt hjärta!   
 
TACK för mail, tankar, värme jag fått av er underbara,
varmhjärtade medmänniskor omkring mig. Tack för NI finns!

Jag vill även tacka en mycket speciell vän för all uppmuntran jag fått (you know who you are):

Tack för alla fantastiska
blommor. De värmer och lyser upp mitt sinne.

TACK min älskade kollegor. Man kan inte ha bättre och mer omtänksamma kollegor än jag har! Jag saknar er! Tack för presenten! Den ska jag ta itu med så fort jag känner jag kan njuta tillräckligt av den och DET blir
SNART!!!   

Sussi Q   Du är bäst! Du vet vad du betyder för mig! Man kan inte ha en bättre hjärtesyrra! Tack för du finns!

Igår bar det iväg till sista cellgiftsbehandling!!! Jag vågade knappt uttala det!   

   
Det är så overkligt! Sista gången dessa gifter droppas in i minven och in i min kropp. Sista gången för alla biverkningar (åtminstone av dessa sorter!)

Så jag förberedde kroppen på gifterna. 2 x 16 tabl kortison i vanlig ordning i 3 dagar. Nu är jag så speedad så sömnen infaller ju inte som den ska. Får vara glad om jag får 2-3 tim sömn/natt nu. Alltid något!   

Bli inte förvånade om ni råkar på mig någonstans just nu och jag är som ett stoppljus i ansiktet med virrig blick och pratar fort hehe....     

Helt ärligt har det varit tufft att komma tillbaka efter förra behandlingen. Jag är nu övertygad om att gifterna liksom späds på för varje gång och återhämtningen blir längre och längre.

Denna gång har jag inte haft någon ork att jobba alls! Det gör ont i mig och jag saknar mitt jobb och mina
härliga arbetskamrater!

Det är större konflikt än någonsin mellan mitt huvud och min kropp! Huvudet vill MASSA saker men kroppen är inte ens med på samma tåg!!!   

Jag har fått tänka om radikalt! Jag har tvingats lära mig att lyssna på min kropp! Ett scenario när jag är som svagast några dagar efter behandlingen;

Jag vaknar och sitter upp en stund för att yrseln ska gå över innan jag vågar mig upp på stapplande ben. Jag gör allt jag kan för att inte svimma på väg till toaletten eller när jag sitter där. Huvet ner mellan knäna om allt svartnar!

Det får vara snabba ryck! Fort tillbaka till sängen och vila! Himmelrike att lägga sig ner! Så är dagarna närmaste veckan, planera allt minutiöst så jag inte
svimmar. Dessa dagar är det t o m jobbigt att tugga maten. Puré är inget alternativ, så mycket yoghurt blir det!   

Denna gången har jag haft halvbra dagar den sista veckan. Det värsta med dessa är att så fort jag känner mig lite starkare vill jag så mycket, då orkar jag bara inte vila så mycket utan tar säkert ut mig för mycket. Detta får man givetvis betala dyrt för! Jag passade nämligen på att dammsuga lite en sådan här "halvbra" dag och dagen efter släcktes energin av i min kropp fullständigt! Ungefär som kroppen sa åt mig att jävlas du med mig, så jävlas jag tillbaka 100 gånger värre! Se vem som bestämmer!   

Så det är här jag har fått tänka om och har insett att allt måste gå i ett lugnare tempo. Jag måste låta min kropp ta igen sig efter alla pärser den trots allt gått och går igenom. Det är ju ingen influensa jag åkt på precis.

Med sorg i hjärtat insåg jag denna gång att jag inte orkar jobba alls, vilket för mig känns helt främmande! Jag kan i dagsläget inte planera någonting framåt med
tanke på att jag inte har en aning hur jag mår och vad jag orkar med. Detta känns ju jättekonstigt också!   

Jag har i alla fall tänkt så här; Jag är helt sjukskriven av min läkare juni ut. När jag hämtat mig ordentligt (jag lovar!) så ska jag börja jobba halvtid och om det behövs, öka sakteliga till 6 tim osv i juli. Sedan har
ju kontoret stängt 2 veckor i mitten av juli, så det blir en mjukstart! 

Det konstigaste för mig är att trots att jag känner mig helt dränerad så säger folk som jag träffar att jag ser väldigt pigg ut, ingen kan tro hur trött och sliten jag egentligen är! Syns inte det? Syns det inte hur utmattad och sliten och trasig jag är? Eller är vi funtade så att man inte säger det till någon som går igenom det jag går igenom för att inte göra dem
ledsna? Nåväl, det är ju givetvis roligare att höra att man ser pigg ut!   

Jag har fått fjun på hela huvudet! Tydligen gör denna
Taxotere-behandling inte att jag tappar det igen (än i alla fall). Pratade men min sköterska om detta igår på Onkologen och hon trodde att mitt "nya" hår kommer att växa ut nu. FATTAR NI??    Det känns så himla
roligt så jag kan skutta högt varje gång jag ser fjunet i spegeln! ÄNTLIGEN! Vad jag har väntat! Just nu ser det ju ut som en baby-skalle men vad gör det???

Jag är överlycklig! Det ska bli såååå spännande och se hur mitt nya hår kommer att se ut! Givetvis drömmer jag om ett tjockt, lockigt guldskimrande hår. KEEP
DREAMING GIRL!   

Man kan ju leva på hoppet ett litet tag till....

Jag fick ett brev från Sahlgrenska Sjukhuset häromdagen där de meddelade att de mottagit en remiss från min onkolog-läkare ang bröstrekonstruktion! YES! Jag vet att det är långa väntetider och jag ska vara glad om jag får detta gjort innan nästa sommar! Det är långt dit men det är som
det är, det är många som drabbas och alldeles för få läkare som gör detta. Och har man inte möjligheten att söka privat får man ställa in sig i ledet!

Det är nästa spännande del av min bröstcancer-resa! Den ser jag verkligen fram emot.

Vad som kommer att hända nu framöver är att jag i 1 års tid kommer att få antikroppar i droppform var 3:e
vecka. Detta tar en halvtimma och ger inga biverkningar. Lätt som en plätt   

Sedan ska jag börja ta anti-hormoner i tablettform i 5 år. Dessa kan ge biverkningar som liknar klimakteriebesvär! Blir dessa FÖR påtagliga,
tänker jag säga till så jag får annat!   

Jaa, hörni, det känns konstigt att skriva detta men nu har jag kommit till slutstationen när det gäller cellgiftsresan! Jag tänker fortsätta att skriva av mig här om mina eskapader. Detta är ju mitt sätt att få ur mig mina tankar och rädslor och funderingar och aggressioner, så sååå lätt blir ni inte av med mig!   

Eva från cancerkursen, hör gärna av dig! Vi kan väl träffas och prata?

Då säger jag: PUSS & KRAM heeeeela dan!   

fantastisk låt....

Den sista veckan innan min 5:e behandling var kanon! Nu är ju allt relativt - jag kommer faktiskt inte ihåg hur det känns att vara "som vanligt" - jag menar, full styrka, smaklökarna på plats och suget efter allt vad livet har att ge! Jag kan just nu bara gå efter de ramar jag levt efter de sista 5 månaderna! En berg- & dalbana av känslor och ork.

Denna vår har varit fantastisk, man kan inte begära en mer underbar vår! De flesta dagar har faktiskt varit soliga och varma, JÖSSES vad jag uppskattar detta!   Vem gör inte det?

Lite bilder på hur jag uppfattade denna veckan:

Såhär vackert är det utanför min balkong!

Lite blomster gör en glader  

sol på benen skadar inte....

inte ansiktet heller....

pärlan fick sig en uppfräschande tvätt också...   

På söndagen innan min behandling samlades hela "klanen Till" på stans mysigaste matställe och firade vår älskade mammas aktningsvärda 80 år! God mat och dryck och härliga samtal med familjen! Då mår man bra! Jag vet att jag tänkte just då hur lycklig jag är! Och vilken tur sen att jag hade min "bra'a" vecka! Jag kunde njuta av maten (så gott det går just nu i alla fall). Min sis-in-law frågade mig hur jag mådde och det var så skönt att kunna säga: "Helt jävla perfekt"! Tänk vad man uppskattar dessa stunder, när man mår så bra!  Man vill bara krama om alla och skrika rätt ut: JAG MÅR FINFINT!

På onsdagen var det dags för näst sista (!!??) cellgiftsbehandlingen!!! Fatta?!! Det är bara en gång kvar efter denna, DETTA GREJAR JAG! Hur jävligt det än blir, så grejar jag detta!   Har jag nu stått ut med allt möjligt under dessa månader ska jag väl klara dessa sista? Säkert inte utan problem, det ska gudarna veta, men jag har banne mig förberett mig så gott det går! Jag har införskaffat anti-svamp medel, gelé för blåsor i munnen, munsårssalva, olja för naglar, fet kräm för huden och fötter och händer, de starka smärtstillande står redo när kortisonet går ur kroppen och smärtan sätter in. Vad mer kan jag göra? Föregå är bättre än föregås!   

Det var bara att sätta igång med förberedelserna: 2 x 16 tabl kortison dagen innan, samma dag och dagen efter.   Denna gång skulle jag även få antikropparna (Herceptin) som jag kommer att få 1 år framåt och man kan få en allergisk reaktion eller att hjärtat reagerar, så denna gång fick jag vara kvar i 6 timmar totalt. Det kändes segt men jag hade en trevlig rumskamrat och vi tittade på en kanonfilm som gick på Tv så tiden gick rätt fort ändå! Jag reagerade inte alls på Herceptinet, pust vilken tur!  LITE flyt ska man väl ha ändå....

Eftersom jag blev så dålig förra gången och fick läggas in, fick jag med mig en spruta som jag skulle ta dagen efter i magen. Denna gör så att "sjunket" inte blir så djupt av de vita blodkropparna och jag slipper blodproverna efter 1 vecka också. Kanon! Denna spruta har också en biverkning givetvis: MER VÄRK! Jaha, jag tackar ja! Men nu är jag förberedd med mina droger!   Denna gång ska den förbannade värken inte ta överhand över min kropp och psyke!

När kortisonet började släppa kom symptomen som ett brev på posten; tungan blev svullen och otymplig, precis som den helt plötsligt var alldeles för stor för munnen   och ögon och alla andra slemhinnor blev snustorra! Ögondroppar hade jag också fixat förresten, och de hjälper jättemycket! Sedan började jag med de smärtstillande 3 gånger om dagen för att hålla den värsta värken borta och det har faktiskt fungerat helt ok. Klart jag stapplar och benen känns som stockar men jag har faktiskt inte haft så farlig värk. Så de har hjälpt! THANK YOU! Något som jag inte kan göra ett skit åt är att jag är:

Mitt "sjunk" inföll på söndagen. Vi skulle samlas hos kära mor fira Finska Mors Dag.   Min brorsa och svägerska fick hämta mig. Jag hade ju lovat hämta tårtan och grejer, så de fick köra mig dit också! Tack godingar! Ni finns alltid där för mig när jag behöver er!   Jag önskar jag en dag kan återgälda någon liten del av allt ni gjort för mig allihop! Ni anar inte vad era gester betyder för mig! Jag blir lika överväldigad varje gång och så tramsig och nära till tårar som jag har för tillfället så gråter jag för minsta lilla och det är INTE av ledsamhet! Tacksam över att jag har er alla omkring mig som ger mig så mycket omtanke och kärlek!    Who can be more lucky?

Det Mors Dag firandet spenderade jag 5 min på köksstolen hos älskade mamma, resten i sängen - vilandes och lyssnandes på mina syskons och deras familjers härliga prat och skratt! Jag försökte delta så gott det gick men när man är så dränerad på kraft och ork, så är blir det mest "mmmm" och "hehe", det är ungefär vad ens konversationsförmåga uppgår till.  

Nu är det tisdag och jag mår inte ett dugg bättre! Jag orkar vara uppe max 10 min åt gången, sedan är det bara att lägga sig! Jag har aldrig sovit så mycket som jag gjort denna gången! Jag sover och sover och när jag vaknar är jag lika trött som när jag lade mig! Helt overkligt!    Min lillebror frågade mig söndags hur det känns när jag är så här dålig och det går bara att förklara som att det är en trötthet som INTE går att vila eller sova bort! Som om någon drog ur kontakten och energin försvann! Jag bara längtar efter den dagen när jag faktiskt orkar ta tag i saker igen och gå ut och gå! Vilket himmelrike! Det har ju varit fantastiskt väder dessa dagar men jag har orkat max 10 min åt gången att sätta mig i solen, jag pallar inte värmen heller! Typiskt! När man har haft världens chans att bli brun och fräsch!   

Det finns bara en väg - stå ut! Kämpa! Imorgon orkar jag säkert lite till och dagen efter det ytterligare lite till.... tills jag känner att livet återvänder! Det kommer jag att göra med öppna armar!   

Nu är jag helt slut och måste lägga mig! Peace & Love all my friends and loved ones!  Puss & Kram hela dan!                
         
  
"Du har följt mig på min vandring

    Den har varit lång och svår

Jag kunde ha fallit

Jag kunde ha gått under

men nu tror jag att jag förstår

Nu har du äntligen lättat min
börda

Nu ser jag ljuset igen
 Jag var ensam, jag var vilsen

Men nu har jag en vän som aldrig sviker, aldrig
går

som stannar kvar vinter som vår

Ta mig genom natten till lugna vatten

ge mig ro

Gör mig ödmjuk, gör mig stark

 Du har mitt liv i dina händer

För mig över djupen till säkrare mark
 Lär mig ta en dag i sänder

 Ta min rädsla ta mina fel

 Lär mig älska gör mig hel

Ta mig genom natten

 till lugna vatten

 ge mig ro

 Du följde med vartenda steg

 Du lät mig se till sist din väg

 Ta mig genom natten

 till lugna vatten
 ge mig ro."

  Ulf Lundell, från
albumet "Evangeline"