Julen närmar sig med stormsteg och det är härligt att kunna säga att jag ser fram mot julen! Så har jag inte känt sedan mitt besked utan bara tyckt att hela julruljansen är jobbig! Jag förberedde allt så gott det gick här hemma innan operationen och det var en himla tur! Nu har jag varit hemma i nästan 2 veckor (jösses, var har tiden tagit vägen??)    och det är först nu jag känner att jag orkar göra mer än det allra nödvändigaste. Var och handlade det sista inför julmiddagen med Susi Q och kunde "fakkis" (som en liten goding i släkten säger) bära lite själv utan att det kändes som att armen skulle gå av! Känns fint att börja komma tillbaka till vardagslivet!   

Dessa dagar hemma har bestått av mycket vila förstås men även annat, har nog aldrig löst så mycket korsord jag gjort nu! Gått ut och promenerat allt längre för varje dag, fast igår kändes det verkligen att vintern slagit till ordentligt! -16 grader när jag gick ut, det var så näshåren frös när man försökte andas utan att hosta ihjäl sig. Så den varma koppen satt fint när jag kom in igen!  Men vilken fantastisk vinter vi har! Detta är verkligen vinter för mig - kallt, mycket snö och solen tittar fram. Helt underbart!   

Det har blivit 2 besök per vecka till sjukhuset eftersom det samlas vätska i huden under ärret. Fick förklarat för mig att detta är väldigt vanligt och inget att oroa sig för. Det är ju en stor såryta under ärret som det fortfarande kommer sårvätska ur samt att de tog massa lymfkörtlar i armhålan, då tar det lite tid för vätskan att hitta nya vägar ut kroppen. De har tappat ur ca 3-4 dl varje gång! Det är en sån lättnad efteråt, för det skvalpar och kluckar i "ex-bröstet" när det är vätskefyllt! Jätteläskigt!   Som tur har jag ju ingen känsel där, så tappningen känns inte alls, och DET får  man ju vara tacksam för!

Sist jag var hos sårsköterskan dök en av kirurgerna upp och frågade om jag var intresserad av provsvaren, för de hade redan kommit! Jamen, självklart! Då berättade hon att de tagit ut 2 tumörer ur bröstet! Det kändes som hjärtat stannade... 2?? Men...har det spridit sig då? De hade även tagit ca 20 lymfkörtlar i armhålan, inte konstigt vätskan inte hitta ut just nu! Det positiva i det hela var att cancern endast spridit sig till en lymfkörtel. Tack, gode gud!   Hon var övertygad om att de fått med allt, kanon!

Nu kan jag säga: Jag HAR HAFT bröstcancer! Vilken känsla! Nu är den biten avklarad och jag får nu ställa in mig på efterbehandlingen, vilket i mitt fall blir cellgifter. De börjar i januari och jag kommer att få 6 behandlingar med 3 veckors mellanrum. Hoppsan ja!    Detta innebär i värsta fall ytterligare 6 månaders sjukskrivning helt eller delvis. Jag tänker verkligen försöka det sistnämnda. Detta beror ju givetvis helt på hur jag kommer att må av cellgiftsbehandlingarna men hoppas verkligen jag mår såpass bra att jag kan jobba åtminstone deltid mellan varven. 6 månaders sjukskrivning känns som en fruktansvärt lång tid! Men självklart är det så att det viktigaste är att jag blir frisk och att detta aldrig återkommer! Det är ju målet!

Jag frågade henne om håravfall och andra biverkningar. Hon sa att håravfallet är en bekräftelse på att behandlingen är effektiv, skiten ska bort, så det så!   Ja, jösses, då är det bara att ställa in sig på att bli skallig och hårlös.... scary!

Har funderat en del på detta och bestämt mig för att så fort som möjligt prova ut en peruk, så jag hinner att vänja mig vid den och att jag får en som jag verkligen tycker om. Det är viktigt att den känns rätt. Jag kommer, så fort behandlingen börjar i januari och jag märker att håret börjat att falla av, att snagga av mig håret helt! Jag tänker inte utsätta mig för den psykiska påfrestningen att se dessa hårtussar som ramlar av eller sitter på kudden på morgonen, nää fy sjutton! Då är det bättre jag föregår och snaggar av det! Eller rättare sagt, Susi Q får äran.    Skulle inte tro att man vill gå omkring med peruken hela tiden, framförallt inte hemma och kring folk jag känner väl, så jag får väl ge mig ut på jakt efter lite coola "klutar" eller bandanas heter det väl   Detta är något jag mentalt försöker förbereda mig för och jag tror att det kommer att bli bra. Jag känner mig trots all görstark (för det mesta i alla fall) och får tänka att när det är som värst, så kan det bara bli bättre!   

Nu ska jag på lite raj raj, jullunch med arbetskamraterna!

Tack för alla härliga kommentarer, jag läser varenda en och blir väldigt rörd!

KRAM hela dan! Vi syns i nästa!   

Lika flygande som jag var dagen efter operationen, lika hårt landade jag dag 2! En riktig magplask och den sved!   

Vaknade 6.15 av ett gnisslande och sedan sattes det igång och borras på våningen ovanför! Hallå! Har inte jag kommit hit för att få lugn och ro och vila ut? Har jag missuppfattat detta? NU förstod jag varför det satt en lapp på nattduksbordet med "Om du vill ha lugn och ro" och i denna satt ..... 2 öronproppar!!! HA HA, garvar än när jag tänker på detta! Det var ju typiskt att de precis nu höll på att renovera övervåningen! Den lugna, tysta tillvaron jag trodde jag skulle få kunde jag ju glömma!     

Nu insåg jag vilken effekt morfinet haft! Denna dag var smärtan molande och stramande och vilken trötthet! Fick besök av 2 underbara arbetskamrater vid lunchtid och det var skönt att snacka jobb! Men jag blev jättetrött snabbt och fick ta en returbiljett till sängen för att vila. Tack gode gud för denna sköna säng! Några knapptryckningar så låg man så skönt att man tänkte att härifrån tänker jag INTE gå upp inom den närmaste tiden! 

Fick besök av barnen och exet  lite senare och det värmer i hjärtat, tänk om man hade varit helt ensam! Vad fruktansvärt det hade varit! Tack gode gud för mina underbara barn och släktingar och goa vänner som även de kom senare på kvällen. Så tacksam att jag har er!    

Jag låg ju i ett dubbelrum så tanken slog ju mig att jag kunde få sällskap när som helst! Och det fick jag! Senare den kvällen kom en jättegullig dam som jobbat på sjukhuset innan hon blev pensionär. Vi hade jättetrevliga samtal (fast det undrar jag ju förstås om hon tycker, jag var mest trött och bidrog kanske inte så mycket till ett intellektuellt samtal)   

Nästa morgon vaknade jag och kände mig utsövd! Det var länge sedan!   

Dessa dagar på hotellet fann man sig snabbt i rutinerna:

7.30  frukost

11.30 lunch

16.30 middag

19.30 kvällsfika

Det kändes som att det enda man gjorde var att sova, äta, vila, äta, vila och äta lite till.... Inte för att jag hade någon direkt aptit men något litet gick ju  ner. Tänkte att man måste ju äta, så blir man piggare fortare. Hallå, är det inte något som mamma lärt mig?? Det är det säkert, den kvinnan har lärt mig en massa bra saker   

Strax före lunch kom sjuksköterskan och talade om att jag fick åka hem! VA? Redan? Men jag har ju börjat gilla att vara här ju! (men det sa jag inte förstås!) Får man ta sängen med hem?? Nähä!! Det får väl bli den trista good ol' bed at home!   

Så jag traskade ned till kirurgmottagningen för att kolla såret och omslaget och ta bort dränet.... mamma mia! Kommer detta att göra ont? Jag kan ju bara säga att det var ju kanske inte det mysigaste jag varit med om! DET kändes! Blev alldeles kallsvettig och yr i knoppen, ändå har jag ju ingen känsel där bröstet suttit.... Nu fick jag mig en ordentlig titt på hur det ser ut! Fick dra efter andan för att inte brist ut i gråt! Det såg för jävligt ut rent ut sagt, även om sköterskan tyckte allt såg jättefint ut men mitt bröst är ju borta, det är platt!   Jag visste ju allt detta egentligen men det går inte att förbereda sig för hur det känns! En stor sorg sänkte sig över mig och jag vet att jag fick en återbesökstid måndagen därpå för att kolla att allt var bra, sedan ville jag bara därifrån!

Gick tillbaka till hotellet, rakt in i mitt rum och satte mig på toaletten och storgrät!!   Fy, vad jobbigt allt kändes där och då!

Nää, här kan man ju inte sitta hela dagen, så det var bara att tvätta av sig och snyta sig och börja packa ihop sakerna! Nu kändes jag faktiskt att det var skönt att komma hem, få vara hemma och bara göra det man vill och när man vill, skön känsla!

Lite lunch fick jag allt innan jag skulle prova ut min "kudde" som jag ska ha som "fejk-bröst" tills jag får min riktiga protes utprovad. Kändes riktigt bra att fylla ut den sidan   

Träffade ett härligt och glatt gäng människor som bodde på hotellet och som fick cellgifter och strålning för sin cancer. En mycket vis man sa till mig att "kom ihåg att skratta så ofta och  mycket du kan! Det hjälper även när det är som jävligast!" Han levde verkligen som han lärde! Han berättade att han skulle ringa frugan när han var på sitt rum och då satte de igång och borra rejält och han fru blev helt förskräckt och undrade var han var! "Jaa, på mitt rum och jag har öronproppar men det är klart, de kan jag ju inte ta på mig nu, då hör jag ju inte alls vad du säger!" Vilken härlig humor! Han fick mig verkligen att skratta!    Hoppas jag träffar dessa människor mer framöver!

Fick skjuts hem av en vänlig själ och vilken förvirrande känsla! All denna hemtrevnad och trygghet men samtidigt helt vilsen! Ingen sjuksyrra att ringa på om jag behövde fråga något. Men detta kommer att blir görbra! Det är ju trots allt mitt hem och här trivs jag!   

Nu har jag skrivit av mig för denna gång. KRAM allihop och vi ses i nästa!   

Som tur var kom min bror med sin fru och min mamma på besök, så de fick bära mitt pick och pack. Sköterskan undrade om jag ville åka rullstol! Nej, tack! Jag tänker pallra mig dit på egna ben, så det så!  Men jag hade ju väldigt lite smärtor, så visst skulle jag klara det! Vi lunkade på i ett följe och jag kan bara säga att DET TOG TID! Hur är jag funtad som tror att jag klarar allt utan hjälp?? Borde nog fundera över en allvarlig undersökning av min hjärna också! (ibland undrar jag om inte min finska sisu är en förbannelse!!!!)    

Nåväl, vi kom fram till slut och det var precis vad jag var; HELT SLUT!  Jag längtade till min nya säng och vilken säng sen! Ingen vanlig sjukhussäng inte. Det var rena lyxsängen med höj- och sänkbar huvud- och fotända och tjocka madrasser! Cosy! Där fick jag ligga en stund och hämta andan och lyckades väl konversera något sånär med släktingarna.   

Det blev mycket besök den dagen och det är underbart att vara poppis ibland! Alla tyckte jag var oförskämt pigg och rörlig för att vara  nyopererad och detta var ju jag också lite förvånad över. 

Kirurgen kom förbi och visade mig en övning som jag måste komma igång med direkt för att inte bli stel i armen och axeln. Man ska ha händerna knäppta på magen och dra dom uppåt, uppåt över huvudet tills de landar på madrassen ovanför/bakom huvudet. DEN kändes kan jag säga, drogad eller inte! Tänkte bara att tänk den dagen jag kan göra denna övning utan att vilja skrika rätt ut!      Inte nog med det, sjukgymnasten kom förbi lite senare också, med ett helt program jag skulle göra varje dag ca 1 tim efter smärtstillande så de kunde utföras utan alltför mycket smärta, jo jag tackar ja! Jag får faktiskt ge mig själv en eloge här, har varit jätteduktig med mitt program och detta har säkert hjälpt mig i mitt läkearbete och rörligheten jag har! Tack för dessa sjukgymnaster som är briljanta! Att med så små medel göra så mycket för att underlätta längre fram. Helt otroligt!

Den kvällen somnade jag som en stock efter all uppståndelse och det är ju detta med sovandet.... det är inte lätt. Varje rörelse känns och min favvosida är ju opererad så det är inte att tänka på att ligga på den sidan på ett tag!

PUSS & KRAM till alla underbara människor!!!! vi ses i nästa....  

Måndagen den 6 december 2010 är ett datum jag kommer att minnas länge - dagen då mitt ena bröst togs bort...

Infann mig på sjukhuset vid halv 10-tiden på morgonen efter att ha blivit hämtad av fd sambo och min goaste vän samt min älskade dotter. Jag hade ju lovat dottern att få vara med så länge det gick, hon vill vara med och stötta och framförallt se till att de tar god hand om mig   , du underbara, älskade dotter! Hoppas du förstår hur mycket du betyder för mig!  Mitt stora stöd är ju även min bästis Susi Q, vilken människa! Hon har stått fysiskt och mentalt vid min sida sedan beskedet och har inte avvikt, även om jag varit tvär och tyst. Hon står ut med mig och är aldrig påträngande, vi känner varandra för väl för det! Det räcker hon är där, vi behöver inte alltid prata, ord är inte alltid nödvändiga, närvaron och den trygghet hon ger mig räcker. Du VET hur mycket du betyder för mig och alltid kommer att göra, oavsett vad som händer!   

Fd sambon vill också stötta och jag är jättetacksam men har inte varit bra på att ta emot den tyvärr, hoppas du förstår.

Blir ni förvånade om jag säger att det blev en del väntan där på Pre-op innan jag fick komma vidare? Skulle inte tro det! Man är ju beredd på en del väntan, det är bara så! Mina kumpaner drog iväg men dottern och Sussi Q skulle komma tillbaka efter en fika - kändes skönt! När jag hade bytt om iaf och fått på mig den snygga vita skjortan och de gränslöst sexiga trosorna (snarare mamelucker!!) och "over-knee" strumporna   , lade jag mig ner i sängen och satte på radio i hörlurarna och var KOLUGN! All nervositet och oro var som bortblåst! Varifrån kom detta lugn? Jag har faktiskt ingen aning! Av någon anledning låg jag där och tänkte på min pappa och LOG    Min lugna goa pappa som gick bort för snart 2 år sedan! Kanske var det tanken på honom som lugnade mig, who knows about these things....

Mina bundisar kom tillbaka och berättade om deras härliga fika, ja tack för den ja!! Här ligger en annan och är både törstig och hungrig!  Men jag fick dropp där sedan, så det värsta försvann   

En sköterska kom och hämtade mig och mina pinaler (kändes som ett helt flyttlass!) PUSS & KRAM bundisar, vi ses snart! Jag i min enfald trodde att de skulle få dyka upp på uppvak efteråt, men icke sa nicke! Det är tydligen bara föräldrar som får komma när ens barn ligger där, har ju gjort det själv flera ggr. Dottern blev jättebesviken och ledsen men det var nog lika bra att hon inte fick det, så här i efterhand.

Kördes in på operation strax efter 2 och jag har aldrig varit med om en så snabb insomning!! Jag kommer ihåg  tidigare gånger att de pratat och bett att man ska räkna baklänges och allt möjligt, men denna gången kommer jag bara ihåg att narkosläkaren sa att jag fick nån medicin först som tyvärr gjorde att jag blir torr i munnen när jag vaknar, tack så hemskt mycket! Sedan minns jag bara att han sa att de skulle börja ge mig sömnmedlet.....DÄR någonstans i den meningen försvann jag in i drömmarnas land!   Såg fram mot denna sömn.

Vaknade av att någon frågade mig om jag kunde öppna ögonen. Jamen det är väl klart jag kan! Men det var lättare sagt än gjort... fick tvinga upp ögonlocken och dimmigt titta på denna person som tilltalat mig. Kraxade något om var jag var och fick till svar att jag var i operationsrummet! VA? "Lugn, allt gick bra och du ska till uppvak nu" sa den leende sköterskan. Vicken lättnad! *suck* Jag som ett tag där trodde att de inte ens börjat!

Låg i dvala hur länge som helst kändes det som och var alldeles snurrig när jag försökte somna, så det blev mikrosömnpauser. Det visade sig att jag kom tillbaka kl 6 först från operationen och då hade ju mina anhöriga och kära blivit oroliga och ringt. Jag talade också med några på telefon men jag tror nog att jag mest grymtade och kraxade, var HELT väck! De hade nog all förståelse för att mitt ordförråd hade krympt till: "ÖHHH"   Huvudsaken var att de fick höra att allt gått bra och att jag behövde hämta mig.

Efter att ha kvicknat till och druckit juice -tänk vad himmelskt gott när munnen är som öken! Vet jag tänkte att jag nog aldrig smakat något så gott i hela mitt liv..   Blev körd till Kirurgavd i det nya T-huset. Vad fint det var!! Fick ett eget rum med lite dova mjuka färger (var så pass groggy så jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg i vilken kulör) och när de stängde dörren så blev det TYST! Vilken härlig känsla! Här kommer jag att trivas kände jag direkt! Morfinet gjorde att jag sov jättekonstigt! Låg i dvala och kände hur jag "sjönk" djupare men blev då yr och vaknade med ett ryck! Så höll det på hela natten! Typiskt! Inte ens droger hjälper mig att sova   

Nån gång på natten där kände jag att jag nog behövde gå på toa, så jag satte mig upp i sängen men det stretade och stramade så förbannat, så jag lade mig ner igen och insåg att jag kanske behöver hjälp så jag inte svimmar av!    Sköterskan (kommer tyvärr inte ihåg hennes namn, men vilken underbar människa! Skulle krama om dig om jag såg dig!) blev bestört men skrattade sedan och förklarade att jag "sitter fast" i sängen!

"-VA? Har ni tvångsbundit mig?"

"- Näädå!" Svarade den härliga sköterskan, "du har dränage som vi satt fast i sängen och den ska jag ta loss, så du kommer upp!"

Ha, ha, så där klev jag upp på skakiga ben med mina kompisar; Mr Dropp och Mr Dränage. Hualigen! Har aldrig varit så glad att komma i säng som efter den toaturen! Det susade i öronen och började svartna för ögonen men jag hann! Hann lägga mig ner och inse att min första promenad var avklarad! Nu kan det ju bara bli bättre!   

Nu är jag lite trött och tänker vila lite, vi ses i nästa.

 PUSS & KRAM hela dan!   

2:a advent idag. I morgon är det operation! Nu är orosknutan i magen större än någonsin.... IMORGON!! Fattar du? Näää, det gör jag INTE! Kanske är det tur, annars hade jag väl varit ett skakande löv i ett hörn.... Det är nog ett sätt att klara av situationen, att skjuta de "djupaste" tankarna ifrån sig. Stod och packade en väska jag ska ha med mig till sjukhuset tidigare idag och det kändes som jag skulle iväg och resa!   

Det kan man väl lugnt säga att jag ska också.... en resa jag aldrig gjort förut... känns som om någon satt en ögonbindel på mig och jag har ingen aning om vart jag ska!  Skrämmande men samtidigt en hisnande tanke...

Hur kommer det att kännas sen? När all oro och sömnlösa nätters virrvarr av tankar släpper? Kommer alla reaktioner då?    Det här kommer att bli intressant på det viset, ska försöka skriva en liten rad varje dag (när jag har tillgång till dator förstås) om vad jag går igenom - mest för min egen skull. Kan vara kul att läsa någon gång i framtiden när man sitter och funderar över den här resan jag gjort...

Nu får jag dyka in i duschen och förbereda mig för morgondagen.... See you folks   Känner mig omhuldad av er omsorg ! Tack!

Idag var jag på planeringsmöte inför operationen på måndag (det är ju snart!!!!   ) Jag kände ingen oro eller nervositet inför detta möte, kände att allt var en praktiskt grej innan operationen, så detta grejar jag ju galant! Praktiska saker kring detta är så lätta att hantera, man siktar in tänket på fakta och inga känslor, så det blir "lättsmält" på nåt sätt.... Fick faktiskt erbjudanden om att få sällskap dit idag men eftersom jag kände som jag gjorde, så tackade jag nej. Detta är väl inget! Lite prover och så bara....   

Först var det provtagning och den stackars sköterskan fick sticka mig 3 ggr innan hon gav upp och skickade mig till Labb, där de grejade det på första försöket.... De kan detta!!   

Sedan fick jag träffa en sköterska som berättade om alla praktiska detaljer före och kring operationen. Jag ska ju dyka upp på måndag morgon 9.30 fastande till nåt som heter Pre-Op. Jisses, bara tanken på DET idag får det att "storma" i hela magen...    Snacka om att man kommer att vara asnervös på söndagkväll när man förbereder sig inför detta.... undrar om sömnen kommer att infinna sig.... jag menar, det har ju varit si och så med det ända sedan besked kom som en kalldusch! Ja, ja... får tänka att SEN sover jag i alla fall, när de söver mig   

Därefter var det träff med den kvinnliga kirurg som kommer att operera mig, fick ett jättestort förtroende för henne, så detta kommer att gå bra! Hon berättade något som jag inte fattade förra gången - de kommer att ta hela bröstet och samtliga lymfkörtlar i vä armhåla för säkehets skull (detta visste jag) men sedan sa hon att rekonstruktionen av bröstet sker tidigast 1 år efter!!! Jag hade verkligen inte uppfattat det så förra gången. Beroende på vilken efterbehandling jag kommer att få efter operationen avgör när och hur rekonstruktionen kommer att ske. VA??? Vad missade jag här?? Ska jag gå omkring med en grop i ett års tid och en protes i bh:n?!? Detta känns för jävligt just nu! Var inte riktigt beredd på detta, men det är klart att jag kommer att vänja mig och sedan kunna se fram emot att få en rekonstruktion. Men en sak är säker, jag kommer INTE att visa mig för någon som det känns nu i alla fall....    

Jag fick veta att jag läggs in på en vårdavdelning efter operationen och får ligga där över natten (om allt ser bra ut). Sedan blir jag förflyttad till Patienthotellet och DET tycker jag ska bli skönt! Där kommer jag att få vara ifred även om det finns sköterskor där också dygnet runt men man har "sitt" och lugnet, DET diggar jag!   

Var helt tom när jag kom hem, vet inte vad som hände riktigt men kände ingenting för något och ville bara bädda ner mig och sova bort resten av veckan helst! Sov flera timmar!!! När jag väcktes av dottern, kändes det helt ok igen. Det var väl tröttheten som hann ikapp efter all vaka och oroliga nätter jag haft.

Var faktiskt hos en kurator igår, visste inte alls vad jag skulle säga eller hur det skulle kännas... det jättebra! Hon var en mycket sympatisk och förstående kvinna - jaaa, vad annars är de på en sådan här avdelning?? he he...  Hon gav mig många härliga tankar att ta med mig - bl a att jag ska ta en dag i taget och BARA ägna mig åt sådant jag tycker om och ta väl hand om mig inför operationen och efter"arbetet". Inga måsten, bara vara jag! DET tänker jag också! Så jag bokade frissan idag och hampan känns ju lite fräschare nu   

Hon hade även startat en stödgrupp för kvinnor födda mellan 60-70 talet och frågade om jag ville vara med! Självklart när allt är över! Det skulle vara jättebra tror jag! Snacka sig samman med andra i samma situation.

Nu behöver jag och min älskade dotter mysa och prata lite! Det är så härligt att ha henne och att känna att hon vågar prata och gråta ut hos mig! Underbara gumman!   Älskar dig så!

Det var allt för idag, vi hörs snart igen! Sköt om er allihop! Jag känner ert stöd! TACK!   

2010-11-23;

De senaste dagarna har flutit förbi i ett töcken. Jag var lite nervös för att gå tillbaka till jobbet men väl där blev jag helt lugn, jag har ju helt underbara arbetskamrater som respekterar att jag kommer när jag vill prata!    Vilken lättnad! Det konstigaste är att jag är inte alls rädd eller orolig för att de ska fråga mig saker, då kan jag ställa in hjärnan på "sakliga, opersonliga" svar, som om det inte rör mig, utan vi talar bara allmänt om allt möjligt kring bröstcancer... vilken bisarr känsla att prata om något som berör mig till den milda grad och prata om mig/cancern som en 3:e person....   Nej, jag är livrädd att blotta min egen rädsla och oro och falla i gråt... precis som om det hade gjort nåt! Herregud, jag har drabbats av cancer och går och oroar mig för att lipa inför mina arbetskamrater, helt löjeväckande när man tänker på det så här!   

Jag vaknar oftast med ett ryck tidigt på morgonen efter de hemskaste mardrömmar!! Drömmer om konstiga kroppsdelar m m...går inte ens att sätta på pränt. Den molande oron i magen gör sig påmind genast och jag vet nu att jag går och tänker på operationen och när den ska ske. Det är ju så mycket framöver som man planerat: 1:a advent nu på söndag, det är julbord, min födelsedag lite längre fram och inte alltför långt borta är julen! Jag kan inte planera någonting i dagsläget! Vet ju inte när det kommer att ske! Så jag tog mod till mig och bokade först en tid hos kuratorn jag fått numret till - det kan inte skada att prata av sig med en vilt främmande människa och som dessutom kan detta med cancerpatienter och vad de går igenom. Fick en tid på måndag morgon -  det ska verkligen bli en behövlig upplevelse! Jag samlade ännu mer mod och ringde till operationsplaneraren! Geeezz, jag är ju rätt modig måste jag säga   

Hon förstod att jag oroade mig och var hur tillmötesgående som helst och tittade i högen bland bokade patienter.....mitt hjärta höll på att hoppa ur bröstkorgen....

"-Jaha, DÄR har vi dina papper" sa hon.  "Du är bokad till den 6 december!"

OJ! Luften gick ur mig fullständigt... SÅ fort! Näst nästa måndag! Nu har jag fått ett datum att förhålla mig till. MEN vilken kluven känsla.... samtidigt som det var kanonbra att jag fick en tid så pass fort, så blev jag helt matt!    Nu blev det helt plötsligt verklighet !! Jag måste ha levt i en rejäl bubbla de senaste dagarna... rejälare än jag nånsin kunnat drömma om. Tiden fram till operationen kommer att bli tuff mentalt, det känner jag!

Min solstråle (dottern alltså) och jag satt och pratade om att förlora ett bröst häromkvällen. Vi pratade om hur det skulle kännas. Det är ju faktiskt någonting som jag haft i många år och som kommer att tas bort. Borde man ta ett mentalt farväl?? Jag kan bara tänka mig att det kommer kännas som sorg på operationsdagen. Får klura på detta lite och känna efter.... hur kommer jag att tackla detta?

Alla omkring mig (släktingar, vänner, gamla som nya bekanta) är helt sanslöst underbara människor! Tänk att vara så lyckligt lottad ändå, att känna denna värme från mina nära och kära och vänner och bekanta. Jag har sagt detta förut men jag är helt betagen av denna kärlek och omsorg. Jag kan nog inte ens börja att försöka förklara vilken härlig känsla detta ger mig   för det finns inte ord.... Bara ni alla vet vilken tröst detta ger mig i denna horribla situation jag befinner mig i.

Sedan finns det en del godingar i släkten och vänskapskretsen som inte vet hur de ska bete sig eller vad de ska säga när de ser mig och jag förstår dem precis! Hur hade jag själv agerat/reagerat? Till er vill jag säga: Var er själva och har ni frågor, ut med dom! Det är mycket lättare att hantera än någon som är gråtmild och ledsen, jag har ju så svårt för det, då bryter ju jag ihop. Och det är ju inte den stackarns fel heller, det är bara så jag är funtad. Det är banne mig inte lätt, jag kan bara säga att jag hoppas att jag lär mig massor av min egen sjukdom och att jag kan vara många till hjälp och stöd som går igenom detta, i framtiden när jag fått distans till allting!

Nu knyter jag mig för natten - det har varit mycket upplevelser idag!

Go natt alla goda människor där ute!   Love and peace and over and out!

2010-11-17;

Vaknar upp på morgonen och hoppas allt var en mardröm som jag nu vaknat upp ur... men knölen är KVAR!!    Det är ingen mardröm! En stor klump i magen  får jag och den har inte försvunnit sedan dess.

Jag måste sansa mig och istället fundera på fakta, vad sa läkaren till mig igår: Vad jag vet hittills så är det att de tar bort hela bröstet och gör en rekonstruktion, tar bort lymfkörteln som är angripen och några runtomkring för säkerhets skull. Det blir inläggning några dagar och om allt är bra, får man åka hem för att läka och kurera sig. Jag intalar mig själv att när man tänker på fakta och inte blandar in en massa känslor och förtvivlan, så är det som det är! Detta måste göras för att jag ska bli frisk, så det så!   

Det finns inget jag kan göra för att påverka situationen, alltså GILLA LÄGET! som min "gamla" chef skulle sagt (Steffo, dina kommentarer får mig alltid att skratta!)   

Är ledig från jobbet idag för att samla mig och mina tankar. Jag har så svårt att hantera medömkan!!! Jag sms:ar min chef och berättar vad som hänt och hur jag känner. Jag vill att han meddelar mina kollegor om situationen och att jag inte orkar ta detta med alla imorgon när jag är tillbaka. Han har full förståelse och ska göra detta. SKÖNT! Under de premisserna orkar jag gå tillbaka imorgon!

Nästa tuffa puck är att åka till min mamma och berätta allt, hon har bara fått veta "fragment" över telefon. Mamma drabbades av stroke för ca 2 år sedan och har själv haft en lång och krokig väg tillbaka och är bara en skugga av sitt forna jag. Hennes ork räcker inte långt. Borde jag bespara henne ordet cancer?? Nej, det kan jag inte! Hon kan inte hållas utanför det som alla andra vet! Det vore inte rättvist! Hon är jätteupprörd givetvis men tar det ganska bra när jag pratat med henne en stund och lugnat hennes oro och farhågor. Min älskade underbara mamma, som ALLTID ställt upp för mig och mina barn! Det gör mig ont att se henne så fruktansvärt ledsen! Detta blir bra mamma, jag tänker inte avvika från din sida på länge länge... 

Det går inte ens att beskriva alla tankar som far runt i skallen denna dag....ett vacuum skulle kanske ändå förklara känslan lite... det känns som det är fullständig kaos men allt är "inbakat" och såååå overkligt!

Jag har känslan av att det inte hänt mig, att jag är en betraktare som analyserar och ser "nyktert" på allting! Jättekonstigt!

Jag har även drabbats av handlingsförlamning, det är så mycket jag SKULLE kunna ägna mig åt för att få tiden att gå... men det vill sig inte! Mina lemmar lyder inte alls !    Därför är det så skönt att barnen är hemma denna veckan, då MÅSTE man ju! Ta sig själv i kragen och se till att de får mat och att allt funkar här hemma och det gör det! Funkar alltså, ja någotsånär i alla fall!   

We are strange and complicated creatures!

Detta kapitel avslutas för idag men jag kommer tillbaka. Tack och hej, leverpastej!