teastankar

Senaste inläggen

Av Tea - 28 april 2012 09:18

THINK PINK  



Evigheter sedan jag var här.... Jag kan inte förklara varför jag inte skrivit - antagligen bara behövt ta ett break från det hele, inte vet jag! Det har hänt sååå mycket i mitt liv och min kropp sedan sist! Vet inte var jag ska börja men det är väl från början antar jag....  

Vi bodde här på pensionat Baggen

och åt våra måltider på Brännö Värdshus... MUMS säger jag bara... rekommenderas!


I november var jag på Brännö på en kurs som CTRF bekostade för cancerpatienter! Vilken fantastisk grej! Vi var ett gäng tjejer som alla visste vad den andra går/gått igenom! Det är en helt unik och otrolig känsla, det går inte att förklara! Denna kurs gick mycket ut på att vi skulle känna efter och förklara känslor och uttrycka dessa på olika sätt - skriva, rita, måla och prata. Jag var ju lite fundersam kring detta innan jag åkte, var lite orolig för att det skulle bli en grupp i ring med "halleluja-moments"   men det var det ju inte alls! Jag har nog aldrig känt sådan gemenskap från första stund som jag gjorde med dessa kvinnor och ledare. De lyckades få fram mycket tankar och känslor som var dränerande och otroligt nyttigt! Jag kan inte tacka dessa människor nog för allt de gav mig de dagarna! Vi har lite kontakt fortfarande och har bestämt att vi måste träffas snart. Vi kommer ju från olika delar i Sverige så vi får se hur det blir med den saken men det hade varit helt fantastiskt om vi lyckades! KRAM på er alla!


Måste bara inflika en låt här som jag fullkomligt älskar... den gör mig lycklig för jag tänker på kärlek när jag hör den och DET är en känsla som jag hoppas dela med mig av... 


   


Tiden springer iväg på riktigt och tänk att för bara 1 år sedan var jag i rejält dåligt skick mellan behandlingarna! Tur att minnet är kort!   När jag tänker tillbaka känns allting helt overkligt! Alla dessa cellgifts- och andra behandlingar som jag gått igenom och som nästan tog kål på mig känns sååå långt borta! Vilken tur att man återhämtar sig så pass snabbt som man ändå gör!


Nu såhär i efterhand förstår jag hur hårda mina behandlingar verkligen var - att jag vissa dagar knappt orkade stå och gå - herregud har det verkligen hänt mig? Har jag varit så stark att jag klarat detta så bra som jag faktiskt har gjort? Dessa frågor och tankar snurrar i huvudet ibland när jag tänker tillbaka.... vilken resa!   


Jag fick min sista antikroppsbehandling förra veckan! Så nu är även det slut! Det var en märklig känsla att inte behöva gå dit mer och få sitt dropp i porten jag har inopererad i bröstkorgen! Jag blir ju vansinnigt trött efter den här behandlingen och hela tiden har jag bara fått höra att det är helt normalt, alla reagerar olika samt att det påverkar hjärtat. Men jag har aldrig fått reda på HUR det påverkar hjärtat, jag menar, jag har fattat det för att hjärtat kan rusa och så men när jag träffade min onkolog förra veckan innan sista behandlingen, så berättade han att allt såg normalt ut efter omständigheterna... VA? Vilka omständigheter???   Stopp och belägg! Vad menade han?? Då förklarade han att denna antikroppsbehandling påverkar hjärtat så att jag har ca 60% funktion!!! Herregud!   Hörde jag rätt eller? Då  är det ju inte så HIMLA konstigt att jag varit så trött ibland att det verkligen känns som någon drog ut kontakten helt! Jag blir jätteandfådd så fort jag tar i lite och har blivit nästan förbannad över att jag inte orkar mer, varför min kondition är så jävla dålig fast jag försöker gå i rask takt och väntar på åtminstone LITE förbättring men NEJ! NU förstår jag, tänk om någon vänlig själ berättat detta för mig från början, då hade jag haft en helt annan acceptans för allt! Jag har varit skitförbannad på mig själv mellan varven och undrat varför jag är så kass?!?!?!?   Han berättade också att biverkningarna från cellgifterna fortfarande sitter i kroppen och det kan ta 1-2 år innan de går ur! Jösses, detta hade jag ingen aning om heller men det låter ju rätt logiskt faktiskt.  


Det är viktigt att ni som får Herceptin får denna information, det underlättar ju en del att få veta vad som pågår! Så enkel förklaring till allt och den får man inte om man inte ifrågasätter precis ALLT!


Jag skojade med min sköterska på Onkologen (min underbara Christina! Tack för din omtanke och visdom, jag kommer aldrig att glömma dig!) om alla biverkningar som alla dessa mediciner och behandlingar kan ge - jag fick verkligen precis allt! Det var bara att checka av på listan hehe....   Nu kan man ju skratta åt eländet men just då kändes det ju hopplöst att jag fick precis allt man kunde tänkas få! Det var roligt att höra att jag varit ett glädjeämne för dem där uppe, de tyckte att jag (oavsett hur dåligt jag mådde) kunde le och vara glad! Det är klart att jag inte orkat det hela tiden och alltid men jag har lätt till skratt och glädje och det har självklart hjälpt mig otroligt mycket genom allt detta.   


Vad jag nu har att se fram emot är:  bli starkare, få bättre kondition och orka mer, mindre trött, få mindre och mindre ont i leder och muskler. Det går inte att förklara hur sanslöst underbart framtiden ser ut   BARA bra saker kommer att hända....


Nu ska jag till Göteborg med Sussi Q och hennes dotter och bara mysa på stan. Tåget går om 1 timma och jag får skynda mig....


Jag har sååå mycket mer att berätta och jag gör det så fort jag bara kan...det kommer inte att ta så lång tid som det gjort nu mellan varven I PROMISE!! 


PUSS & KRAM hela daaaaaaan!    Tack för alla mail och allas omtanke! Det värmer och jag är så lyckligt lottad som har er!


Några kloka ord på vägen.....




"Ytan är inte poängen, sådant som är viktigt kommer inifrån.
Hittar man sin inre styrka så blir man också stark utåt.


Elisabeth Hermansson




 

Av Tea - 30 september 2011 08:02

 


Looooong time no see.... Tänkte först dela med mig av en sång som jag är helt förälskad i just nu, det är bare å klicka igång den och lyssna och njut medan du läser resten     

 

Det har varit mycket omkring mig senaste tiden och jag har inte kunnat sätta mig ner och bara rensa huvudet här på länge. Varför det är så, vet jag faktiskt inte. Jag måste känna ett behov av att tömma tankarna, det går inte att förklara, och den känslan har jag nu haft ett antal dagar men inte haft den ron att göra det - förrän idag. Måste säga att jag undrar varför i hela friden jag väntat så länge, det är såååå frigörande att sätta sig här och skriva av sig lite!   Känns ungefär som den där omskakade flaskan man öppnar och det mesta väller ut när man öppnar korken...   

 

Jag har nu äntligen flyttat! Det har varit tufft för kroppen men jag tror det är värt det! Vi trivs så himla gott i den nya lägenheten och har världens bästa hyresvärdar! Tack för denna chans, jag kommer aldrig att ångra att jag gjorde detta trots att jag egentligen inte orkar!   

 

Jag kan inte nog tacka min familj och Susi Q (med bihang) för all hjälp jag fått, hade ALDRIG klarat det utan er! Skulle göra vad som helst för att återgälda det!   

Ut ur det gamla -           In i det nya!        Det firades! SKÅL!

     

    

Här bor vi nu!   

 

Jag har hunnit få 2 Herceptin behandlingar sedan sist (får en till nästa vecka)

     

då var det dags igen..      i med droppet rätt in i venporten... klart!

 

Det är sååå skönt med den nya venporten! Sicken uppfinning! Är så tacksam att de opererade in den i bröstkorgen, för nu är det bara att sticka in droppet i "kudden" som ligger under huden, lätt som en plätt!   Jag är inte säker på vad dessa ger för biverkningar för "there's alot goin on over here" just nu. Jag misstänker dock att det bidrar till mina stela, onda leder. En sak som jag blir olustig av är att jag inte kan stå på huk t ex - mina knän pallar inte. Det finns nog inte en led i denna kropp som inte är öm och stel. Kan väl inte tänka mig att cellgifterna fortfarande sitter i såpass, så det måste nog vara Herceptinet.

 

Sedan käkar jag ju anti-hormoner också. Dessa är inte snälla heller! Illamåendet kommer och går och det konstiga med det är att när det kommer över mig, känns det som jag måste äta något lite lätt och då går det över en liten stund för att sedan komma tillbaka ännu värre! Vad sjutton gör man? Jag har inte kommit på någon bra lösning ännu, men jag ska försöka aktivera hjärncellen jag har kvar och finna ut en bra lösning!    Dessutom har jag värsta "kärringflåset" dygnet runt, fast mest på nätterna!   Vissa dagar går man som en zombie pga  sömnbristen! Hur fräscht är det att vakna femtielva gånger varje natt helt genomsvettig?   Sedan bidrar nog dessa till att jag fortfarande är väldigt svullen men men... vad är detta jämfört med cancern? Det är bara att stå ut, eller hur? Det finns värre saker försöker jag intala mig när det känns om jävligast och jag bara sitter och gråter...

 

Har gråtit så mycket de senaste dagarna.  Ledsamheten kommer bara över mig!  Jag känner mig oattraktiv och känner inte igen mig i spegeln. Jag undrar fortfarande vem den där människan är som stirrar tillbaka i spegeln!    Hur ska jag kunna släppa någon inpå mig när jag är så här trasig och ärrad? Hur ska någon kunna tycka att jag är fin som jag är och strunta i ärren och skavankerna? Det lär nog dröja!  

 

En låt som är kaotisk och vacker, den ger mig gåshud .....

 

Nåt som är riktigt kul är att mitt hår börjat växa ut igen....   Det är mörkt och känns lite som valppäls he he.... Jag satt i bilen till jobbet  häromdagen och kom på att jag glömt klutan! HJÄLP! Ska jag vända? Jag tog en snabb titt i spegeln och konstaterade att håret täcker ju faktiskt huvudet nu, så SKIT SAMMA! Nu är det officiellt - den nya Tea!

 

Längtar tills det växer ut lite mer så man får se hur det ska bli - det första JAG tänker göra är att färga det, sicken tur detta mirakelmedel finns!   

 

Jobbar halvtid och ska känna  mig för, så fort jag känner mig lite starkare ska jag upp till 75%, jag älskar mitt jobb och mina arbetskamrater! De är en bidragande orsak till att jag mår bra där och vill dit! Tack för att ni finns och tänker på mig!

 

Nu är det dags för lite frukost och göra lite nytta, ska ha lite grillfest med familjen ikväll (om vädret tillåter hehe....)

 

Over and Out. Puss & KRAM hela dan!  Tack för allt stöd och för att ni finns!   

 

 

Rosa armbandet/Lindex

 

 

 

 




Av Tea - 7 augusti 2011 10:11

Looooong time no hear! 

  

Vilken underbar sommar det har varit och ÄR! Det är så skönt att jag också kunnat njuta för fulla muggar, även om jag inte är så stark fysiskt eller psykiskt som jag gärna ger sken av 

Har haft 2 härliga semesterveckor i juli. En av dom tillbringade jag och barnen och kära mor i Apelviken i Varberg där vi hyrde en stuga. Det var kanon - ömsom sol ömsom regn - precis som en svensk sommar är  Det var Wheels & Wings i Varberg den lördagen och storebror med fru och barn kom ner och vi gjorde oss vackra och tänkte vi skulle promenera in till stan för att insupa atmosfären men vi hade en sådan tur att ett ungt par körande en härlig gammal amazon från -63 precis backade ut från sin stuga och skulle in och cruisa.... Vi fick lift och åkte med en sväng i stan, det var flashback för mig. Min första bil var en amazon och det luktade likadant som då, vilka  minnen!

  

och VILKEN atmosfär sen! Solen gassade och bilarna kröp fram på gatorna - blänkande och fina. Är man inte bilfantast innan så BLIR man!


Det var fantastiskt att ha barnen i 2 veckor och försöka njuta av sommaren. Solbrända och fina har vi blivit allihop! Här kommer lite sommarminnen:

               GRILLMÄSTARNA    


torsdagkväll på Torget. Min underbara dotter med kompis och kusinbarn 


Jag har nu fått totalt 3 Herceptin (antikroppar) behandlingar sedan cellgifterna. På grund av att jag fortfarande är lite svullen i armar och händer så är det ett faktum att jag är otroligt svårstucken! Hade det inte varit för att det är sommar så hade jag låtit picc-linen sitta kvar på armen! Jag går numera under benämningen NÅLDYNAN på avdelningen  Det är precis vad jag ser ut som efter varje gång! De stackars sköterskorna har fått sticka mig 5-6 ggr varje gång för att hitta en ådra eller ven som vill vara med! 

När jag var där förrförra torsdagen (och jag fattar fortfarande inte hur fort tiden går!!) så pratade vi om att de skulle ställa mig på kö för att sätta in en s k venport. En "dyna" (hehe passande för mig!!!) med en lång kateter opereras in under huden vid nyckelbenet. Katetern träs in i en ven som går direkt till hjärtat, precis som picc-linen. Fördelen med denna är att den ligger under huden och behöver inte läggas om varje vecka. Det blir några stygn på ärret som försvinner av sig självt. Sagt och gjort! De sa bara att det kan dröja, eftersom kön är lång. Eftersom jag är hopplös att sticka, skrev de en akutremiss så jag skulle få en återbudstid snarast möjligt. Kan ni fatta? I måndags morse ringe de från sjukhuset och frågade om jag kunde infinna mig på tisdag morgon kl 07.30 på Post-op (där jag var när jag opererade mig!). Jamen, självklart! Vilken otrolig tur jag har som fick en tid så snabbt, då hinner det ju läka ordentligt innan jag ska ha min nästa behandling! Jag har ju 11 behandlingar kvar så det känns otroligt skönt att få venporten!


När jag steg in på post-op fick jag tillbaka samma känsla som jag hade när jag skulle operera bort bröstet och tumörerna! Allt kom tillbaka - även den härliga känslan av lugn som kom över mig när jag lade mig ner på sängen! Jag låg där och log och tänkte på pappa igen, han VAR där med mig! Min egen ängel! 


på med dom sexiga strumporna... 


nålen på armen (rättare sagt handen)...     


Jag rullades in i operationsrummet och presenterades för Mikael som var narkosläkaren som skulle göra ingreppet och han berättade hur det skulle gå till. Den skulle göras under lokalbedövning och jag skulle få smärtlindring. Tack! Det kändes ju betryggande! De tre sköterskorna klädde helt in mig i sterila dukar och när de gjorde som ett tält framför ansiktet fick jag känna av min klaustrofobi! Jag hade god lust att bara slita av duken och dra! 

Sköterskan frågade läkaren: "Ska det vara lite lugnande?"

"Nej, tack, jag är lugn! Men patienten kanske behöver" Det tog några sekunder i min klaustrohjärna att registrera vad han sa men sedan skrattade jag så tårarna rann!  Jag hade fått en narkosläkare som hade en härlig humor! 

Den helt underbara narkossköterskan, som var det enda jag såg när jag låg där, sa att det blir bättre snart när det lugnande börjat verka! Det gjorde det sannerligen! Det dröjde inte länge förrän jag fick en varm och tung känsla i hela kroppen. Jag kände mig glad och fnittrig, så jag och hon pratade och skrattade nästan oavbrutet under ingreppet! Tänk att ett sådant ingrepp kan vara så kul! hehe.... Visst kändes det! Det sved och brände lite men det var inte mer än att man stod ut! När det blev en liten paus i min och sköterskans skratt och prat, så frågade läkaren direkt om jag fortfarande levde HAHA!!! Då garvade jag givetvis ännu mer - är man lättroad så är man! 

Allt gick väldigt fort och jag är SÅ tacksam för denna underbara personal som trots min klaustro gjorde detta till en bra upplevelse. Det tog ungefär 1 timma totalt med alla förberedelser och den satt som ett smäck!


på plats! Voilá! 


Fick vila upp mig 1 tim drygt efteråt och medan jag väntade på att få kaffe och macka satte jag på mig hörlurarna och fick in denna låt:


Vilken härlig låt!


Jag kan bara säga att DEN mackan och DET kaffet var det godaste jag ätit på länge! Så ljuvligt gott efter fastan! 


Det kommer att bli lite förändringar i mitt liv (igen!). Jag har nämligen bestämt mig för att flytta! Jag fick erbjudande om en lite större lägenhet på Engelbrektsgatan som jag bara inte kunde tacka nej till! Då får jag ett eget sovrum och samtidigt känns det inte helt fel att lämna denna soffa (som jag sålt) och vardagsrum jag legat i så mycket när jag varit sjuk och dålig! En nystart!   Samtidigt som det känns otroligt jobbigt med allt packande och flytten, så kommer detta att bli kanon! Det är bara 3 lägenheter i huset och tillgång till trädgård. Det längtar jag efter!

Jag har börjat lite smått att packa ner bokhyllan och ska ta tag i finporslinet och annat som vi inte använder för tillfället, så det inte blir så mycket precis det sista. Flytten bär av 3 sept! 4 veckor dit! Tiden rusar ju iväg så det är bra om jag tar lite varje dag, orken är ju som den är.


Jag har börjat jobba halvtid nu och det är precis vad jag mäktar med. Jag har ju hand om våra studentlägenheter så det är rätt stressigt just nu. Vi har många uppsagda lägenheter och det är många som söker. Jag blir så frustrerad av att bara orka halvtid, jag hinner ju inte med som jag alltid gjort och det känns inte bra att gå hem efter 4 tim och känna att man bordet uträttat mer just den dan! Jag måste lägga detta åt sidan och försöka tänka att jag gör så gott jag kan just nu och så fort jag orkar mer, jobbar jag mer!


Jag har som ni förstår haft en kanonsommar och har mycket härligt att se fram emot men denna helgen har jag varit så ledsen och nedstämd och bara gråtit! Det är i och för sig inte konstigt om allt hinner ifatt mig och man får reaktioner av det här slaget. Det är säkert stressen på jobbet också som gör sitt. Ringde och pratade en kort stund med Sussi Q igår och de hade gäster så samtalet blev väldigt kort. Lite senare ringer hon och frågar om jag är sällskapssjuk! Är hon tankeläsare eller? Det är helt otroligt vilken förmåga hon har att läsa av mig. Hon hade hört direkt att jag inte mådde bra och körde hit. Vi kramades och grät och pratade. Tack älskade vännen för att du finns! Jag blir tårögd även nu när jag tänker på vilken tur jag har som har dig! Älskar dig av hela mitt hjärta! 


Idag känns allting lite bättre igen, kroppen är ju som den är; mycket stel i ben och höfter, armarna svullna (har fått en stödstrumpa förresten!), vallningar och svettningar titt som tätt och mår lite bakis-illa av antihormonerna. Talade med läkaren om detta häromdagen och har bad mig försöka stå ut ett tag till, eftersom dessa symptom går över påstod han. Jaa, då gör jag väl det då! Jag testar ett tag till så får vi se!


Fjunet på huvet växer som ett sommargräs hehe... Några månader till så kan jag nog gå utan klutan! Det ser jag fram mot!


Nu ska jag åka till min kära mor och få frukost! MUMS!


Jag tackar för mig för denna gång och önskar er alla en underbar fortsatt sommar. Misströsta inte om det regnar lite, det är bra för naturen!


Puss och kram hela dan! Tack för att ni finns omkring mig!

Av Tea - 20 juni 2011 13:48

 



Jösses, vad tiden far i väg fort! Känns som jag var  här alldeles nyss...   


Det har varit otroligt mycket tuffare att komma tillbaka än jag någonsin trott! Denna gång tog det nästan 2 veckor innan jag var något sånär stadig på benen och inte var rädd för att svimma så fort jag skulle upp och göra något! Helt sanslöst!   


Nu har det gått 3,5 vecka sedan sista behandlingen och än idag är jag stapplig i benen, precis som om det är någon annans ben någon satt dit! Stumma, som om jag fått en bedövning, haha precis som den där filmen där tandläkaren av misstag sätter bedövningen i sitt eget ben istället för i patientens mun!!!    Vet inte hur jag ska förklara det bättre, för det är ju egentligen inte alls roligt!


Sedan är det mina händer! De är svullna, naglarna ömmar fruktansvärt (flera naglar håller på att lossna) och fingertopparna är bedövade dom också!   Då fattar ni hur fipplig jag är! Tappar grejer och har faktiskt inte någon vidare koll på händerna alls. Tänkte på det senast i helgen när jag skulle försöka öppna en läskburk, en sådan lätt grej i vanliga fall! MEN jag klarade inte det!!! Det gjorde så förbannat ont i naglarna.  FYY vad man känner sig handikappad och så blir jag förbannad! Undrar hur länge sånt här ska hålla i sig?!? Har pratat med andra kvinnor i samma sits och det verkar vara väldigt olika. En del har inte alls dessa problem medans andra känner av detta ett halvår (!!) efter sista behandlingen! HJÄLP!   


Jag bor ju 3 trappor upp i huset och det är en kamp att gå uppför dessa! Har jag inte vetat vad mjölksyra är innan, så vet jag det nu helt klart! Tänk er att ni ligger i sängen och ska sträcka ut benen och spänna lårmusklerna, det är ju jätteskönt i vanliga fall, men jag får mjölksyra och det gör ont! Jag fattar ingenting!   Att cellgifter tar hårt på kroppen det fattar ju vem som helst, men såhär mycket och länge hade jag inte ens kunnat drömma om!


Något som är riktigt roligt är ju att mitt hår börjar växa ut! Det är fjunigt och tunt och ser inte klokt ut just nu men jag ser fram emot att se hur mitt nya hår kommer att se ut. Det verkar bli mörkt i alla fall!   Jag är såååå trött på peruken och har den nästan aldrig längre! Den kliar och det blir otroligt varmt! Jag går oftast i kluta nuförtiden och ser inte klok ut men vad gör det? Ingen annan bryr sig, så varför ska jag? Tänk när den dagen kommer då jag känner att jag kan slänga den också och gå i mitt nya korta hår! HÄRLIGT!   


Det är en underbar tid på året nu och jag försöker njuta till fullo av väder och vind!     


Sussi Q och jag tillbringade förra helgen i Grebbestad och världens bästa faster MariAnne och hennes underbara familj! TACK! Vilken underbar helg vi fick! Vi blev så väl mottagna och bortskämda med god mat och dryck så jag blir alldeles varm när jag tänker på det! Det miljöombytet behövdes!


Nu har ju kidsens sommarlov börjat och de är hos mig 2:a veckan nu och det är så mysigt! Det tråkiga är att jag inte haft ork att dra iväg någonstans med dem ännu. Får se här i veckan om vi åker bort några dagar och hyr en stuga eller nåt! Beror helt på vädret!


TACK alla underbara människor omkring mig som uppmuntrat och stöttat mig! Jag är evigt tacksam för att ni finns!   


Sköt om er och njut av sommaren!


PUSS & KRAM HELA DAN!



"Varje människa
behöver till utvecklingen av sina krafter en mängd av kalla och regniga dagar.

I en oavbruten lyckas solsken brådmognar människan och duger varken att
gömma eller kasta bort"


Adolph
Törneros


Av Tea - 27 maj 2011 12:12

 



Jag vill börja med att TACKA för all support, stöd jag fått och får av min familj. JAG ÄLSKAR ER av hela mitt hjärta!   
 
TACK för mail, tankar, värme jag fått av er underbara,
varmhjärtade medmänniskor omkring mig. Tack för NI finns!

Jag vill även tacka en mycket speciell vän för all uppmuntran jag fått (you know who you are):


 

Tack för alla fantastiska
blommor. De värmer och lyser upp mitt sinne.


 

TACK min älskade kollegor. Man kan inte ha bättre och mer omtänksamma kollegor än jag har! Jag saknar er! Tack för presenten! Den ska jag ta itu med så fort jag känner jag kan njuta tillräckligt av den och DET blir
SNART!!!   

Sussi Q   Du är bäst! Du vet vad du betyder för mig! Man kan inte ha en bättre hjärtesyrra! Tack för du finns!


Igår bar det iväg till sista cellgiftsbehandling!!! Jag vågade knappt uttala det!   

   
Det är så overkligt! Sista gången dessa gifter droppas in i minven och in i min kropp. Sista gången för alla biverkningar (åtminstone av dessa sorter!)

jag förberedde kroppen på gifterna. 2 x 16 tabl kortison i vanlig ordning i 3 dagar. Nu är jag så speedad så sömnen infaller ju inte som den ska. Får vara glad om jag får 2-3 tim sömn/natt nu. Alltid något!   


Bli inte förvånade om ni råkar på mig någonstans just nu och jag är som ett stoppljus i ansiktet med virrig blick och pratar fort hehe....     

Helt ärligt har det varit tufft att komma tillbaka efter förra behandlingen. Jag är nu övertygad om att gifterna liksom späds på för varje gång och återhämtningen blir längre och längre.

Denna gång har jag inte haft någon ork att jobba alls! Det gör ont i mig och jag saknar mitt jobb och mina
härliga arbetskamrater!

Det är större konflikt än någonsin mellan mitt huvud och min kropp! Huvudet vill MASSA saker men kroppen är inte ens med på samma tåg!!!   

Jag har fått tänka om radikalt! Jag har tvingats lära mig att lyssna på min kropp! Ett scenario när jag är som svagast några dagar efter behandlingen;

Jag vaknar och sitter upp en stund för att yrseln ska gå över innan jag vågar mig upp på stapplande ben. Jag gör allt jag kan för att inte svimma på väg till toaletten eller när jag sitter där. Huvet ner mellan knäna om allt svartnar!

Det får vara snabba ryck! Fort tillbaka till sängen och vila! Himmelrike att lägga sig ner! Så är dagarna närmaste veckan, planera allt minutiöst så jag inte
svimmar. Dessa dagar är det t o m jobbigt att tugga maten. Puré är inget alternativ, så mycket yoghurt blir det!   

Denna gången har jag haft halvbra dagar den sista veckan. Det värsta med dessa är att så fort jag känner mig lite starkare vill jag så mycket, då orkar jag bara inte vila så mycket utan tar säkert ut mig för mycket. Detta får man givetvis betala dyrt för! Jag passade nämligen på att dammsuga lite en sådan här "halvbra" dag och dagen efter släcktes energin av i min kropp fullständigt! Ungefär som kroppen sa åt mig att jävlas du med mig, så jävlas jag tillbaka 100 gånger värre! Se vem som bestämmer!   

det är här jag har fått tänka om och har insett att allt måste gå i ett lugnare tempo. Jag måste låta min kropp ta igen sig efter alla pärser den trots allt gått och går igenom. Det är ju ingen influensa jag åkt på precis.


Med sorg i hjärtat insåg jag denna gång att jag inte orkar jobba alls, vilket för mig känns helt främmande! Jag kan i dagsläget inte planera någonting framåt med
tanke på att jag inte har en aning hur jag mår och vad jag orkar med. Detta känns ju jättekonstigt också!   

Jag har i alla fall tänkt så här; Jag är helt sjukskriven av min läkare juni ut. När jag hämtat mig ordentligt (jag lovar!) så ska jag börja jobba halvtid och om det behövs, öka sakteliga till 6 tim osv i juli. Sedan har
ju kontoret stängt 2 veckor i mitten av juli, så det blir en mjukstart! 

Det konstigaste för mig är att trots att jag känner mig helt dränerad så säger folk som jag träffar att jag ser väldigt pigg ut, ingen kan tro hur trött och sliten jag egentligen är! Syns inte det? Syns det inte hur utmattad och sliten och trasig jag är? Eller är vi funtade så att man inte säger det till någon som går igenom det jag går igenom för att inte göra dem
ledsna? Nåväl, det är ju givetvis roligare att höra att man ser pigg ut!   

Jag har fått fjun på hela huvudet! Tydligen gör denna
Taxotere-behandling inte att jag tappar det igen (än i alla fall). Pratade men min sköterska om detta igår på Onkologen och hon trodde att mitt "nya" hår kommer att växa ut nu. FATTAR NI??    Det känns så himla
roligt så jag kan skutta högt varje gång jag ser fjunet i spegeln! ÄNTLIGEN! Vad jag har väntat! Just nu ser det ju ut som en baby-skalle men vad gör det???

Jag är överlycklig! Det ska bli såååå spännande och se hur mitt nya hår kommer att se ut! Givetvis drömmer jag om ett tjockt, lockigt guldskimrande hår. KEEP
DREAMING GIRL!   

Man kan ju leva på hoppet ett litet tag till....


Jag fick ett brev från Sahlgrenska Sjukhuset häromdagen där de meddelade att de mottagit en remiss från min onkolog-läkare ang bröstrekonstruktion! YES! Jag vet att det är långa väntetider och jag ska vara glad om jag får detta gjort innan nästa sommar! Det är långt dit men det är som
det är, det är många som drabbas och alldeles för få läkare som gör detta. Och har man inte möjligheten att söka privat får man ställa in sig i ledet!

Det är nästa spännande del av min bröstcancer-resa! Den ser jag verkligen fram emot.

Vad som kommer att hända nu framöver är att jag i 1 års tid kommer att få antikroppar i droppform var 3:e
vecka. Detta tar en halvtimma och ger inga biverkningar. Lätt som en plätt   

Sedan ska jag börja ta anti-hormoner i tablettform i 5 år. Dessa kan ge biverkningar som liknar klimakteriebesvär! Blir dessa FÖR påtagliga,
tänker jag säga till så jag får annat!   

Jaa, hörni, det känns konstigt att skriva detta men nu har jag kommit till slutstationen när det gäller cellgiftsresan! Jag tänker fortsätta att skriva av mig här om mina eskapader. Detta är ju mitt sätt att få ur mig mina tankar och rädslor och funderingar och aggressioner, så sååå lätt blir ni inte av med mig!   

Eva från cancerkursen, hör gärna av dig! Vi kan väl träffas och prata?

Då säger jag: PUSS & KRAM heeeeela dan!   


 

Av Tea - 10 maj 2011 15:08

 

fantastisk låt....

    

Den sista veckan innan min 5:e behandling var kanon! Nu är ju allt relativt - jag kommer faktiskt inte ihåg hur det känns att vara "som vanligt" - jag menar, full styrka, smaklökarna på plats och suget efter allt vad livet har att ge! Jag kan just nu bara gå efter de ramar jag levt efter de sista 5 månaderna! En berg- & dalbana av känslor och ork.

Denna vår har varit fantastisk, man kan inte begära en mer underbar vår! De flesta dagar har faktiskt varit soliga och varma, JÖSSES vad jag uppskattar detta!   Vem gör inte det?


Lite bilder på hur jag uppfattade denna veckan:

Såhär vackert är det utanför min balkong!


Lite blomster gör en glader  


      

sol på benen skadar inte....


inte ansiktet heller....


pärlan fick sig en uppfräschande tvätt också...   


På söndagen innan min behandling samlades hela "klanen Till" på stans mysigaste matställe och firade vår älskade mammas aktningsvärda 80 år! God mat och dryck och härliga samtal med familjen! Då mår man bra! Jag vet att jag tänkte just då hur lycklig jag är! Och vilken tur sen att jag hade min "bra'a" vecka! Jag kunde njuta av maten (så gott det går just nu i alla fall). Min sis-in-law frågade mig hur jag mådde och det var så skönt att kunna säga: "Helt jävla perfekt"! Tänk vad man uppskattar dessa stunder, när man mår så bra!  Man vill bara krama om alla och skrika rätt ut: JAG MÅR FINFINT!


På onsdagen var det dags för näst sista (!!??) cellgiftsbehandlingen!!! Fatta?!! Det är bara en gång kvar efter denna, DETTA GREJAR JAG! Hur jävligt det än blir, så grejar jag detta!   Har jag nu stått ut med allt möjligt under dessa månader ska jag väl klara dessa sista? Säkert inte utan problem, det ska gudarna veta, men jag har banne mig förberett mig så gott det går! Jag har införskaffat anti-svamp medel, gelé för blåsor i munnen, munsårssalva, olja för naglar, fet kräm för huden och fötter och händer, de starka smärtstillande står redo när kortisonet går ur kroppen och smärtan sätter in. Vad mer kan jag göra? Föregå är bättre än föregås!   


Det var bara att sätta igång med förberedelserna: 2 x 16 tabl kortison dagen innan, samma dag och dagen efter.   Denna gång skulle jag även få antikropparna (Herceptin) som jag kommer att få 1 år framåt och man kan få en allergisk reaktion eller att hjärtat reagerar, så denna gång fick jag vara kvar i 6 timmar totalt. Det kändes segt men jag hade en trevlig rumskamrat och vi tittade på en kanonfilm som gick på Tv så tiden gick rätt fort ändå! Jag reagerade inte alls på Herceptinet, pust vilken tur!  LITE flyt ska man väl ha ändå....


Eftersom jag blev så dålig förra gången och fick läggas in, fick jag med mig en spruta som jag skulle ta dagen efter i magen. Denna gör så att "sjunket" inte blir så djupt av de vita blodkropparna och jag slipper blodproverna efter 1 vecka också. Kanon! Denna spruta har också en biverkning givetvis: MER VÄRK! Jaha, jag tackar ja! Men nu är jag förberedd med mina droger!   Denna gång ska den förbannade värken inte ta överhand över min kropp och psyke!


När kortisonet började släppa kom symptomen som ett brev på posten; tungan blev svullen och otymplig, precis som den helt plötsligt var alldeles för stor för munnen   och ögon och alla andra slemhinnor blev snustorra! Ögondroppar hade jag också fixat förresten, och de hjälper jättemycket! Sedan började jag med de smärtstillande 3 gånger om dagen för att hålla den värsta värken borta och det har faktiskt fungerat helt ok. Klart jag stapplar och benen känns som stockar men jag har faktiskt inte haft så farlig värk. Så de har hjälpt! THANK YOU! Något som jag inte kan göra ett skit åt är att jag är:


   

Mitt "sjunk" inföll på söndagen. Vi skulle samlas hos kära mor fira Finska Mors Dag.   Min brorsa och svägerska fick hämta mig. Jag hade ju lovat hämta tårtan och grejer, så de fick köra mig dit också! Tack godingar! Ni finns alltid där för mig när jag behöver er!   Jag önskar jag en dag kan återgälda någon liten del av allt ni gjort för mig allihop! Ni anar inte vad era gester betyder för mig! Jag blir lika överväldigad varje gång och så tramsig och nära till tårar som jag har för tillfället så gråter jag för minsta lilla och det är INTE av ledsamhet! Tacksam över att jag har er alla omkring mig som ger mig så mycket omtanke och kärlek!    Who can be more lucky?


Det Mors Dag firandet spenderade jag 5 min på köksstolen hos älskade mamma, resten i sängen - vilandes och lyssnandes på mina syskons och deras familjers härliga prat och skratt! Jag försökte delta så gott det gick men när man är så dränerad på kraft och ork, så är blir det mest "mmmm" och "hehe", det är ungefär vad ens konversationsförmåga uppgår till.  


Nu är det tisdag och jag mår inte ett dugg bättre! Jag orkar vara uppe max 10 min åt gången, sedan är det bara att lägga sig! Jag har aldrig sovit så mycket som jag gjort denna gången! Jag sover och sover och när jag vaknar är jag lika trött som när jag lade mig! Helt overkligt!    Min lillebror frågade mig söndags hur det känns när jag är så här dålig och det går bara att förklara som att det är en trötthet som INTE går att vila eller sova bort! Som om någon drog ur kontakten och energin försvann! Jag bara längtar efter den dagen när jag faktiskt orkar ta tag i saker igen och gå ut och gå! Vilket himmelrike! Det har ju varit fantastiskt väder dessa dagar men jag har orkat max 10 min åt gången att sätta mig i solen, jag pallar inte värmen heller! Typiskt! När man har haft världens chans att bli brun och fräsch!   


Det finns bara en väg - stå ut! Kämpa! Imorgon orkar jag säkert lite till och dagen efter det ytterligare lite till.... tills jag känner att livet återvänder! Det kommer jag att göra med öppna armar!   

Nu är jag helt slut och måste lägga mig! Peace & Love all my friends and loved ones!  Puss & Kram hela dan!                
         
  
"Du har följt mig på min vandring

    Den har varit lång och svår

Jag kunde ha fallit

Jag kunde ha gått under

men nu tror jag att jag förstår

Nu har du äntligen lättat min
börda

Nu ser jag ljuset igen
 Jag var ensam, jag var vilsen

Men nu har jag en vän som aldrig sviker, aldrig
går

som stannar kvar vinter som vår

Ta mig genom natten till lugna vatten

ge mig ro

Gör mig ödmjuk, gör mig stark

 Du har mitt liv i dina händer

För mig över djupen till säkrare mark
 Lär mig ta en dag i sänder

 Ta min rädsla ta mina fel

 Lär mig älska gör mig hel

Ta mig genom natten

 till lugna vatten

 ge mig ro

 Du följde med vartenda steg

 Du lät mig se till sist din väg

 Ta mig genom natten

 till lugna vatten
 ge mig ro."


  Ulf Lundell, från
albumet "Evangeline"

 

 















Av Tea - 24 april 2011 07:35

"I'm sick and tired of being SICK AND TIRED".... Anastacia fick också bröstcancer, här sjunger hon om brustna drömmar, vilket även jag har. 



Denna behandling har gått väldigt hårt åt min kropp! Det började ju så bra och jag hoppade in i det längsta att detta skulle bli så mycket bättre än alla de andra.... så FEL jag hade.   

Jag MÅSTE bara få vräka ur mig all ledsamhet, ilska, uppgivenhet som jag bär inom mig just nu. Stora tårar rullar nedför kinderna när jag skriver, jag är så ledsen och arg!! Jag är helt knäckt av alla biverkningar jag fått; som får mig känna mig äcklig, ful, spetälsk av svamp i munnen som gör hela munnen och svalget sårigt, trasiga mungipor så man knappt kan öppna munnen utan att skrika. ALLT smakar gammalt och unket    Värken som kom efter 2 dagar var fruktansvärd i alla leder från höfterna och ner. Finns inte en Alvedon eller Ipren som tar bort den smärtan, så efter förra helgen fick jag recept på lite starkare tabletter som var himmelriket! De tog bort nästan allt!

Svampinfektionen är tuff men även den börjar klinga av efter mediciner jag fått. Det underliga är att jag blivit så öm under fötterna så det känns som blåsor! Det gör jätteont att gå! Så mina promenader kan jag glömma just nu, inte för att jag skulle orka gå så himla långt just nu heller för den delen, men ändå! Barnens farmor var så gullig så hon gav mig ett presentkort på fotvård och DEN kommer jag att behöva så fort detta gått över och jag ska njuta av varenda sekund! TACK!  


Jag har kämpat denna veckan med alla biverkningar som egentligen inte låter så himla hemska såhär när man skriver ner dom, men alla dessa små grejer ihop har verkligen tagit hårt på mig. Jag har bitit ihop och tagit en dag i taget och tänkt att imorgon blir det lite bättre.....  


Måndagen efter cellgifterna blev jag jättesvag och kände att varje steg, varje rörelse var som ett gympapass! Jag skulle till sjukhuset och göra EKG och ultraljud av hjärtat inför nästa kur. Då ska jag även få ett ämne som heter Herceptin, som kan påverka hjärtat. Jag har en vän och kollega som ställer upp i vått och torrt (det gör alla mina kollegor men vi har känt varandra längst så det är så naturligt på nåt sätt) så fort det är något och han kom och hämtade mig och körde mig till sjukhuset! Gulle dig   Jag gick en bit, satte mig en stund och fortsatte så tills jag var framme på EKG-avd. När jag satte mig i väntrummet började allt snurra och jag kände att jag kan inte sitta kvar här! Jag svimmar! Jag tog ett djupt andetag och grabbade tag i första bästa sköterska jag såg och bad om att få lägga mig ner någonstans. Stackars henne, hon blev helt förskräckt och tog tag i mig och ledde mig till ett litet rum där jag fick ligga och vila tills det var min tur! Åhhhh, vad skönt det var!    Hon kom in efter en stund och undrade hur det var med mig. Vad gulliga dom är! Jag sa att så länge jag får ligga ner mår jag alldeles utmärkt (en liten överdrift men men...). Det dröjde inte länge förrän hon kom in igen och sa att jag hade besök. "VA?" Vem kommer hit och besöker mig?" Gissa vem som visar sitt underbara soliga ansikte om inte: SUSSI Q!! Denna underbara människa! Jag blev så glad så jag började nästan gråta, det kanske jag gjorde förresten, jag minns inte! Hon är bara BÄST! Älskar henne av hela mitt hjärta!   Hon hade ingen aning var jag befann mig och hade bokstavligen frågat sig fram hos alla hon kunde komma på! Du är guld! Hon som gjorde ultraljudet sa att allt såg normalt ut, så antagligen är hjärtat starkt i alla fall. Det är ju alltid något!   


På onsdagen skulle jag tillbaka och lägga om picc-linen och ta blodprover. Jag var i samma risiga skick men var inte lika svimfärdig. De tog blodproverna samtidigt som picc-linen lades om så jag slapp sitta och vänta på min tur på labb. När jag kom hem ringde de från Onkologen och sa att mina vita blodkroppar var jättelåga, lägre än de någonsin varit tidigare. Jag tyckte de nämnde ett värde på 0,3, vilket inte säger mig mycket. Jag var tvungen att var extra försiktig, helst isolera mig. Jag hade nästan inget immunförsvar alls! Jösses! Rätt skrämmande vad dessa gifter gör med en! Så totalt nerkörd i skorna!


Påsken närmade sig med stormsteg och här var jag, helt orkeslös och ingen större lust till någonting! Jag lyckade iaf köpa lite blomster till balkongen så jag åtminstone har lite ögonfröjd i dessa påsk-kärring-ägg-tider!

 

Blommor och blader gör mig så glader!


Dessa dagar har ju varit helt underbara!  Jag har försökt njuta av solen lite grann, måste vara lite försiktig med solandet nu under cellgifterna. Men visst är det härligt?


Jag har det bäst i min badenbaden på balkongen 


På långfredagen fick jag feber som inom 1 tim gick upp till 38,5. Jag ringde Onkologavd direkt och de sa att jag måste läggas in för utredning! NEJ!! Inte detta också! Hur mycket ska man orka när man fan inte har någon ork kvar??? Det var med gråten i halsen jag gick de tunga stegen till Onkologen den kvällen.  Man känner sig inte särskilt stor och stark i det läget. Jag fick egen "kuppe" i det fina nya T-huset! Gör-cosy!

 Jaha, då var man inlagd också..... 


Det gjordes alla prover man kan tänka sig för att spåra infektionen jag har, de rotade i halsen och näsan, urinprov och en massa blodprover. Mitt CRP var förhöjt, vilket tyder på en infektion, så jag sattes in på intravenöst pencillin 3 ggr/dag. Nästa morgon var febern nere i 37,2 och jag började bli rejält förkyld med snuva och hosta, så jag hoppas detta är roten till infektionen och inget annat! Det gjordes även en lungröntgen på morgonen som visade att jag inte hade någon lunginflammation, TACK! Det var en god nyhet! De tog ytterligare blodprover på morgonen som visade att mina blodvärden började bättra på sig! PUST! Bättre nyheter kunde jag inte fått! Feberfri och med bättre värden och ett recept på Kåvepenin fick jag permission och ska idag ringa in och berätta hur jag mår. Det börjar rätta sig till nu så jag hoppas att jag inte behöver åka tillbaka.   



JAG HATAR ATT VARA SÅHÄR NERE FYSISKT OCH PSYKISKT! Men jag orkar inte vara stark jämt och tänka positivt. Just nu känner jag bara att: "Va fan finns det för positivt med att få cancer och genomgå allt detta"?????? Men jag vet ju att imorgon ser jag att det med ett annat ljus och kommer att positivt på framtiden och dessa biverkningar kommer att klinga av och jag har förhoppningsvis EN bra vecka innan nästa kur!


Detta var skönt att få ur sig och jag hoppas detta inte är alltför tråkigt och jobbigt att läsa.


I morse vaknade jag och tittade ut genom fönstret, solen hade börjat visa sitt vackra ansikte över takåsarna.... det är vackert! Jag ska tänka den tanken när jag är ledsen, så blir jag gladare!


  


Idag ska jag på en blixtvisit hos min älskade mamma som fyller 80 år!   Ja må hon leva uti 100:ade år! Älskar dig mamsen! Tack för att du finns!  


Lite vila och sedan frukost! Over and out! 

PUSS & KRAM hela dan!     



Du möter många människor i ditt liv,

              men det är endast
riktiga vänner som

              lämnar spår i ditt
hjärta.

              För att kunna
hantera dig själv, använd huvudet;

              För att kunna
hantera andra, använd ditt hjärta.

              Kloka människor
diskuterar idéer;

              Medelmåttiga
människor diskuterar händelser;

              Dåliga människor
diskuterar andra människor.

              Den som förlorar
pengar, förlorar mycket;

              Den som förlorar en
vän, förlorar ännu mer;

              Men den som förlorar
tron, förlorar allt.

              Vackra unga
människor är en lyckoträff av naturen,

              Lär av andras
fel.

              Du lever inte
tillräckligt länge själv för att göra dem alla.

              Vi är vänner du och
jag,

              tar du med en ny vän
är vi tre.

              Vi blir en liten
grupp och får en vänskapskrets.

              Det finns egentligen
ingen början men heller inte ett slut.

              Gårdagen är
historia.

              Morgondagen blir en
överraskning.

              Dagen idag är en
gåva.

              Visa dina vänner hur
mycket du bryr dig om dem,

             

 

                               
(Tack Lars K  för
dikten)






Av Tea - 16 april 2011 07:23

 

Sun is here soon.....  


Jaha! Då satt man här igen... uppkopplad för att få den 4:e cellgiftsbehandlingen - den 1:a av 3 "Taxotere"-doser (för den nu som vill veta det  

  

och lutar sig tillbaka och kollar in vårdojorna....

 


Nu är det endast en sorts cellgift så detta tog bara ca 1,5 tim totalt med koksaltet som också ska genom venerna - piece of cake!   Under denna tid (kort som lång) så hinner man tänka mycket! Jag är ju nu mer än halvvägs genom mina cellgiftsbehandlingar och NU börjar tankarna komma om livet, döden, framtiden.... Jag satt här och tänkte på hur mycket vi tar för givet i våra liv. Hörde någon som sa mycket klokt men en mening fastnade: "Du kan välja att ha många vänner och familj omkring dig men de riktigt godhjärtade visar sitt ärliga hjärta i krissituationer!" Så sant som det är sagt! Jag har ju sagt detta massor av gånger säkert men ni som tänker på mig och ger mig massa feedback och stöd: TACK! Vad skulle jag göra utan er?? Det behövs inte massa snack och "klapp på axeln" och "vad synd det är om dig", det betackar jag mig för, jag blir så blödig och gråtmild då. Bara en kram och ett leende är oftast allt som behövs.   


Jag har ju alltid var av typen: "Klarar mig själv!"    Men nu har jag fått lära mig att ta hjälp av de utsträckta händerna. Min familj & Sussi Q! Det finns inga bättre människor i hela världen!     Det är inte helt lätt för en egensinnig finne som mig.... KAN SJÄLV, KAN SJÄLV! SKA KUNNA SJÄLV!  Jag har någonstans på vägen äntligen fattat att jag faktiskt inte ORKAR och kan allting själv just nu. Detta går ju i vågor också beroende på dagens status, som jag kallar det!


Hittills har jag haft ca 1-1,5 vecka mellan behandlingarna som jag mått relativt bra och t o m kunnat jobba halvtid! Detta har ju varit fantastiskt för mig att kunna göra! Känna  mig som en "vanlig" människa åtminstone då och då....   


Denna gången är helt annorlunda jämfört med de andra behandlingarna!! Jag fick min dos i onsdags och laddade med 2x16 tabl kortison mot illamående och värk dagen innan, samma dag och dagen efter behandlingen. Jag gick till min kära mor efteråt och fick lite lunch. Jag kan bara säga en sak: NADA hände den kvällen av gifterna, förutom att man inte sover särskilt bra, speedad som man blir av kortisonet!    Detta är ju en ny upplevelse för mig! Bakiskänslan har ju innfunnit sig direkt samma kväll innan. INGENTING! Jösses! Man är ju konstigt funtad, samtidigt som man givetvis blir asglad för detta, undrar man vad som väntar runt hörnet, hur blir det när kortisonet gått ut kroppen??   


Jag traskade till jobbet på torsdagen och det enda jag kände var att benen var som cementklumpar när jag klev in på kontoret! Helt otroligt! Har jobbat fredag också! Det låter fånigt men jag blir lycklig av det! Att få känna att jag kan göra lite nytta!


Värken som kommer allteftersom i benen och lederna har jag  ju varit beredd på!   och det KOM på fredagen.... men detta är något helt annat än illamående och den otroliga svaghet jag känt innan! Värken sitter där som ett konstant molande men vad gör det?? Jag mår efter omständigheterna helt ok! Det som är mer påtagligt är att mina smaklökar totalt övergivit mig!   Jag känner ingen smak av det jag äter och dricker, utan försöker minnas hur det brukade smaka. Känns som tungan är svullen och omgiven av en hinna som inte går att borsta bort! Mindre behagligt!


Igår rök även över hälften av ögonfransarna! Tänk vad konstigt om alla ryker! Då gäller det att hitta bra sätt att måla sig - jättkonstigt att inte kunna använda mascara! Detta är ju ett löjligt "problem" men har man nu kluddat på sig smörjan i alla år, så ÄR det konstigt! och man SER konstig ut!


Idag kommer min högra hand och vän, Sussi Q och ska hjälpa mig handla. Min älskade son fyller 13 imorgon och det måste firas! Släkten kommer på lite fika, det ska bli görmysigt!   


Känner mig faktiskt jättetrött nu och ska vila lite innan handlingen sätter igång.


Våren är här! Det spritter i hela kroppen! Ta vara på denna underbara årstid! PUSS & KRAM  hela hela dan! 


 

 


 














Skapa flashcards