Denna sång gör mig sååååå glad!!!!   

Nu är våren här på riktigt!!! Det spritter i hela kroppen och man känner sig fullkomligt lycklig! Tänk vad lite vårkänslor kan göra med en människa  

Jag berättade om den obeskrivliga trötthet som drabbade mig efter förra behandlingen och den höll i sig i en vecka!!   Känns nästan som gifterna "späds på" efter varje gång. Nog har jag varit trött och lätt till jävligt illamående efter varje behandling men DETTA var sanslöst! Tänk att bara ställa sig upp och göra lite frukost kändes som ett maratonlopp!   Bättre än så går inte att förklara!  

Jag skulle dels till Heimdals och ta blodtrycket (jaaa, vissa drabbas av precis allt möjligt!!) och till sjukhuset för att lägga om min piccline förrförra torsdagen - alltså lite mer än en vecka efter behandlingen. Jag tog god tid på mig och gjorde mig iordning. Kände mig helt svimfärdig när jag tagit på mig stövlarna!   Fick sätta mig ner en stund och hämta andan. Kände nog att detta projektet var en urbota idiotisk idé! Men, man har ju sin finska sisu så jag gick så sakteliga ner till vårdcentralen som ligger ca 5 min promenadväg hemifrån. När jag fått upp en trappa till nästa våning där distriktssköterskan befinner sig, började det svartna för ögonen och jag slängde mig ner på närmaste stol. Vilken tur det inte satt någon där just då, de hade nog börjat undra!    Sköterskan kom och hämtade mig innan jag hunnit hämta mig! Hon kom fram till mig och undrade hur det var fatt!?!    Jag bad att få lägga mig ner lite på britsen inne hos henne och hon hjälpte mig dit förstås, snäll som hon var!   Jag låg där ca en kvart och fick vatten och hade det jätteskönt! Hon försökte ta blodtryck och puls 2 ggr utan att det gav något utslag i apparaten!! Jag var ju tvungen att fråga om jag levde eller inte??!!   Efter 3:e försöket visade sig att jag hade ett blodtryck på 80/90!?! Inte SÅ konstigt jag var yr i bollen! Sköterskan erkände att hon blev riktigt rädd och ville ringa ambulansen! "- Nähä du" sa jag! "-Detta är bara biverkningar av cellgifterna och jag ligger nog lägst i vita blodkroppar idag, så det är ingen fara och jag går hem och vilar nu!" Detta gjorde jag givetvis men svimmade i hallen när jag kom hem! Dessa förbenade 3 trappor jag har innan jag är hemma, dagar som denna tar dessa kål på mig!    Picclinen och blodproverna togs nästa dag istället, jag hade aldrig pallat att ta mig till sjukhuset också! Det visade sig att jag hade rätt, mina vita blodkroppar låg väldigt lågt, så jag fick akta mig för smitta och höra av mig direkt om jag fick feber. Jag klarade mig! Thank you very much!

Nu har det gått 3 veckor igen! Jag fattar inte hur fort tiden går egentligen! Hela förra veckan har jag arbetat halvtid och det har känts så himla underbart! Jag är ju TEA på jobbet!   Jag glömmer bort sjukdom, biverkningar, peruk, "bakis" känslan!  Bara få komma dit och förhoppningsvis göra lite nytta också. Samtidigt som jag får utlopp för mitt sociala behov med mina underbara kollegor. Jag har nog de bästa som kan uppbringas fakkiz (som min brorsdotter säger  )  Sanslöst underbart! Tänk va lite miljöombyte kan göra! Jag är sååå tacksam för att jag har ett arbete där jag kan dyka upp som gubben i lådan    de dagar jag orkar och kan och alla verkar så himla glada NÄR jag väl dyker upp!   Herregud, blir alldeles tårögd när jag tänker på det.  God bless them!

På onsdag är det dags för nästa kur! Nu blir det 3 ggr med en ny sorts cellgift. Man kan bara hoppas att den är något snällare än de 3 andra gifterna jag fick! Har hört mig för lite och mailat med andra drabbade och tveklöst verkar det som denna också ger biverkningar i form av trötthet och muskelvärk.

Jag får ladda på med kortison idag, imorgon och på onsdag morgon - 16 tabletter varje gång! Kommer att vara helspeedad efter dessa! Hoppas bara jag kan sova ordentligt!

Håll tummarna att allt går bra och att biverkningarna blir snällare!

Tack för att ni finns! Jag älskar er omtanke och snälla ord!   

Ses i nästa! Tack för att ni orkar läsa! PUSS & KRAM hela dan!

Fantastisk låt.....



Dagarna går så fort! Jag fick min tredje och sista FEC-behandling i onsdags och idag är det tisdag igen.... vart tar dagarna vägen??  

Jag fasade lite inför denna behandling.... jag mådde ju så fruktansvärt dåligt förra gången. När jag promenerade dit tänkte jag: "Hoppas, hoppas att den nya medicinen biter mot illamåendet!!" Hellre huvudvärk än DET!

Jag installerade mig i ett enskilt rum, kände jag behövde ensamheten och hade med mig mobilen full med musik som jag skulle lyssna på!    

När sköterskan kom in med "hallonsaften" med flera dropp knöt det sig i magen men jag intalade mig själv att DENNA gången blir som den första! Jag kommer att må helt OK! Så det så!  

Det var bara att luta sig tillbaka och lyssna på musik och försöka slappna av, har ju inte mycket val, eller hur? Kan ju knappast rusa ut därifrån och börja hojta något om att jag inte vill mer.... DÅ hade de nog bundit fast mig hehe....    

Allt gick jättebra givetvis! När jag promenerade hem tänkte jag: "JA! Denna gången blir bra!!" Och det blev det! Den nya medicinen mot illamåendet som jag fick i droppet skulle verka 5 dagar och det gjorde den! Jag har inte behövt spy eller haft huvudvärk! Sedan mår man givetvis som när man är rätt så bakis och det far lite upp och ner i magen - men vad gör det??? Detta är ju  himmelriket jämfört!!!  

Barnen var hos mig måndag och tisdag morgon. Vi kom överens om att de skulle gå till pappa efter skolan, så fick jag höra av mig på kvällen. Jag vill bara inte utsätta dem för mitt ev illamående! Tycker inte de behöver se/höra det också! Båda har ju så himla ont av att se någon spy, så det besparar jag dem - mina älsklingar!   Fick lite oroliga sms från dem under kvällen och det var så skönt att kunna skriva att läget var under kontroll och att de kunde komma dagen därpå! Gissa om de blev glada - vad jag älskar dessa två!    

Som vanligt blev det 2-3 dagar med endast rostat bröd och te och skorpor. Det är det enda jag får ner, det går inte att stoppa i sig något "tungsmält" dessa dagar efter gifterna. Det konstiga denna gång var att vattnet smakar BLÄ! Mineralvatten smakar ännu mer BLÄ!    Men jag måste ju dricka vatten, så jag tvingar i mig även om det lämnar en metallisk smak i munnen, det gör det mesta nu förresten! Har nog aldrig sugit på så mycket sockerfria halstabletter och tuggummin. Helst ska det vara... LAKRITS! DET är ungefär det enda som tar bort den dåliga smaken i munnen!   Tycker själv jag luktar illa och kollade med Sussi Q men hon sa att hon aldrig känt något. Hoppas hon säger till om hon skulle känna det någon gång! Annars blir det risbastu hehe....  

Orkade faktiskt gå på Hem- & Trädgårdsmässan på Åhaga i söndags med Sussi Q, men vi fick sätta oss rätt fort, orkade inte gå så jättelänge på raken. Vi satt kvar och lyssnade på världens starkaste Magnus, fick en lite pratstund med honom och fotade honom med Elin och han signerade en t-shirt! Jättetrevlig och jordnära och GIGANTISK! Fällde en kommentar när han skrev på t-shirten om att vi får se om det blir sonen eller jag som bär tröjan. Han skrattade högt! Kände mig lite dum, men va sjutton gör det?? 

Dessa tre gifter börjar ta ut sin rätt på min kropp, det finns bara ett ord för hur jag känt mig igår och idag;

  

Den är förlamande och kommer över en som en bautasten - tungt och orubbligt! Det enklaste i vardagen blir plötsligt som ett obestigbart (finns det ordet??!) berg! Man klättrar och klättrar och FALLER hejdlöst till marken och fötterna känns som cementklumpar!    Efter minsta lilla ansträngning får jag lägga mig och vila några minuter och hämta andan!

Det är sååå overkligt att knoppen och kroppen inte alls talar samma språk, de har inte ens samma alfabet!   Inte nog med det! Det känns som om dessa gifter även tagit kol på en hel del hjärnceller, det är TUNGT att tänka! Jag har knappt rört mina korsord denna veckan, orkar inte tänka! Får väl börjar mjukt med barnkryssen!  

Nu börjar även den lilla stubb jag hade att ramla av - stora, kala fläckar breder ut sig på mitt huvud. Samtidigt som det är skönt att bli av med stubben (den KLIAR!!) så är det sorgligt. När jag tittar mig i spegeln är det en annan person jag ser där - ett alter ego som stirrar tillbaka på mig!   Kan man vara lite schizo under denna tiden? Man känner ju igen personen där men det är ändå inte JAG! Undrar om den dagen någonsin kommer då jag kan förlika mig med mitt alter ego? När jag känner mig bekväm med att t ex gå ut utan peruk, bara en kluta eller bandana på huvudet? Just nu känns det osannolikt men vem vet? Den dagen kanske kommer och gör den inte det, nej, då får man ta det också! Hittills är det bara barnen och Sussi Q som sett mig utan peruk och det känns bra för mig i nuläget! De tycker jag så sååå fin, synd jag inte kan hålla med!   

Igår kom vårkänslorna på riktigt!



Gissa om det var skönt att bara sitta och andas in den härliga varma luften!   Denna känslan ska jag ta fram när jag känner mig sådär trött, det hjälper nog en hel del!

Nu är armarna helt matta av allt skrivande, vill bara tillägga ett STORT TACK till alla som läser och tänker på mig! Det är en stor tröst att veta att jag har så underbara människor omkring mig!  

Ta hand om dig och varandra! KRAM hela hela dan!





Nu var det länge sedan jag skrev något här... tiden flyger iväg... Jag har hämtat krafter och mått bättre för var dag som går. Den sista veckan nu har jag mått alldeles prima!   Det går inte att beskriva vilken känsla det är att må bra! Något som är så självklart i vanliga fall. Känslan av att orka gå ut, strosa lite på stan i solen, handla, laga mat osv utan blir helt utmattad är himmelriket!    

I fredags bad jag Sussi Q komma hit direkt efter jobbet. Jag hade förberett en liten överraskning till henne. Hon är värd att bli lite bortskämd så jag hällde upp ett bad med en ljuvligt doftande badbomb som var alldeles rosa. Där fick hon hoppa i med en drink som fylldes på allteftersom hon drack. Jag satt på toalocket och vi pratade och pratade om allt mellan himmel och jord.   Det är så skönt att prata om allt annat än mig och min behandling och min sjukdom. Jag lagade mat och när hon var helt skrynklig satte vi oss till bords och åt och drack gott. Njaa... nu är det ju så att mina smaklökar har inte fattat att den mat jag tyckte var god innan, borde smaka likadant nu! Nähä då, allt har fortfarande en fadd och konstig smak, hur jag är försöker förnimma vad det borde smaka   Vilken fantastisk kväll och SUSSI Q är värd allt och mer därtill!  

Artikeln i Borås Tidning har gett en fantastisk respons från alla möjliga underbara och stödjande personer, både kända och okända! Jag blir så rörd och tacksam för att något jag säger och skriver har inverkan på andras liv och intresse. Det är en fantastisk och overklig känsla! Tänk att mina tankar och funderingar är intressanta att läsa för andra! Helt obegripligt! Vet inte hur jag ska tacka för all positiv respons och underbara inlägg här och per mail. TUSEN TACK! Jag är evigt tacksam!    

Jag har blivit riktig kompis med min peruk också. Man får se det bra med att ha peruk; behöver inte tvätta varje dag, behöver inte föna och forma frisyren, tänk bara alla grejer jag använder för att det ska bli en frisyr i vanliga fall !! Allt detta slipper jag nu, jag tar bara på mig håret och skakar om lite och går ut!  

Barnen har också förlikat sig med att jag går omkring här hemma med kluta eller bandana. De klappar mig på huvudet och kallar mig Skalle Per! Rätt sött faktiskt!  

Det är VÅR i luften nu... hur skönt är inte det??? Jag ser framför mig många härliga dagar på min balkong i min badenbaden njutandes av vårsolens strålar!  

Jag har ju faktiskt mått så bra så jag jobbade förra veckan! Det händer så mycket på jobbet nu, så det är skönt att komma dit det jag orkar, så man är "med" i processen med ägarbytet m m. Det vill man ju inte missa för något! Vi hade en introduktionsdag i fredags och fick träffa alla nya/gamla medarbetare! Kändes fint! Det kommer att bli jättebra! Hoppas att jag orkar jobba mer mellan varven framöver!

Imorgon får jag min 3:e (och sista av dessa sorter) cellgiftsbehandling. Har nog omedvetet fasat för detta, eftersom jag blev så fruktansvärt dålig efter den förra, min kropp är matt och vill bara vila idag.    Som om den förbereder sig inför nästa giftkur! Märlig känsla! 

Jag hoppas att de tre nästkommande är något mindre jobbiga. Vet bara att många fått värk och mer trötthet! Men det behöver ju inte drabba alla givetvis   Jag är ju funtad sån att jag vill veta ALLA eventuella  biverkningar,  så man är beredd. Det får den stackars sköterskan berätta för mig imorgon, precis ALLT!   

Nu är jag trött och behöver vila huvudet en stund. Sköt om er, PUSS & KRAM hela dan!    

Think pink!

"De bästa sättet att gå miste om lyckan är att
söka den. Lyckan är inte livets mål - den är en biprodukt."  Paul Claudel

Borås Tidning var ju hos mig och gjorde en intervju om min sjukdom och mitt bloggande. Jag tyckte artikeln blev jättebra (förutom bilden   )

Jag har nu äntligen lyckats scanna in den i rätt format och hoppas den går att lägga ut här nu så den är läsbar dessutom. Jag gör ett test och håller tummarna....

Detta var inte lätt, den är så liten även om originalet är stort! Det funkar något sånär om du klickar på artikeln och väljer "Verktyg" i det fönstret och går till "zoom" och väljer därefter 150 eller 200 %. Då går det att läsa texten rätt så bra   

Ses i nästa....   

Min älskade bror med fru gav mig denna fantastiskt vackra bukett! Om ni bara visste vad mycket känslor denna gest drog upp inom mig.... så glad, tacksam att jag har er och rörd och berörd.... TUSEN TACK   

Även när allt känns botten och hopplöst så kommer någon/något som gör att man inser att man har "en liten himmel runt hörnet"   

I onsdags fick jag min 2:a cellgiftsbehandling! När jag satt där och fick min "hallonsaft" satt jag och tänkte att jag inte reagerade alls som jag gjorde första gången, en liten adrenalinkick fick jag kortisonet som gjorde att det helt plötsligt blev fruktansvärt svårt att sitta still, hade med mig ett korsord men den var bara att glömma, jag orkade inte koncentrera mig på den på ett bra tag!    Sedan var det lugnt och fridfullt när detta lagt sig och jag kunde titta lite på TV och lösa korsordet! Allt tog totalt 2,5 timmar och tiden gick väldigt fort!

Fick med mig ett schema igen för hur jag ska ta tabletterna mot illamåendet och jag försökte förbereda mig på att denna gången blir tuffare än den första...    Dessutom togs en av kortisontabletterna bort pga att jag fick så svår huvudvärk förra gången... Jag fick ta lite mer av den andra sorten för att försöka häva det lite.

Jag fick besök av en kär vän på eftermiddagen och jag kände mig i jättebra form. Jag kan bara säga att vid 19-tiden satte det igång..... Ett FRUKTANSVÄRT illamående som jag inte kunde styra eller få bukt på över huvudtaget!!    2-3 ggr/timma sprang jag skyffeltrafik på toaletten och kräktes hela den kvällen och natten. Först på efter 7 nästa morgon avtog det något, då kunde det gå 1-2 timmar mellan kräkningarna. Så höll det på till nästa kväll! Nog har man haft magsjuka och känt sig eländig i sina dar men DETTA tog verkligen priset och ALL min styrka och ork!   Helt överkörd av ångvält gång på gång! Min älskade Sussi Q handlade lite mineralvatten till mig på torsdagkvällen och när jag väl kunde svälja lite av detta i taget och få bort "äcklet" ur svalg och hals, började det ge mig sig! Det går inte i ord förklara vilken känsla att slippa krama toastolen. Och det höll i sig.... 1, 2, 3, 4 timmar! JIPPII!! Det är över (för denna gången iaf!)   

Dagarna därefter har jag varit helt under isen, ingen kraft alls och det har tagit all min styrka och finska sisu att orka stå upp mer än 5 minuter! Men allt hemskt har också ett slut, tack gode gud för det! Min styrka börjar komma tillbaka i takt med att jag orkar få i mig lite mat.

Idag, söndag, har känslomässigt varit en tung dag!   Mycket funderingar om meningen med allt, livet och framförallt VARFÖR??? Gifterna gör säkert sitt med det känslosamma tillståndet men det känns tungt att behöva genomlida allt detta när man egentligen inte har cancer längre utan endast för att förhindra att det kommer tillbaka! En bakvänd ekvation som i dessa stunder är svår att ta till sig. Tittar mig i spegeln och känner mig som ett freak,  Hår- och bröstlös, TRÖSTLÖS! och stora tårar rullar ner för mina kinder. JAG? Som INTE tänkt hänge mig åt självömkan men visst är det förlösande att gråta ibland när allt känns sååå sorgligt och orättvist! Samtidigt som det är viktigt att få skälla och bli förbannad när andan faller på, var ska jag annars göra av allt som far omkring inom mig?   Förutom att skriva av mig här förstås.   

Känner att det är mycket tråkigheter och negativa tankar här idag men det måste också fram! Allt ÄR inte så himla roligt hela tiden! Jag fasar faktiskt för den 3:e (och sista) "tuffa" behandlingen. Ska det bli likadant så får de lägga in mig, jag vet inte om jag orkar inte en sån här pärs till!    Men det är som det känns nu, jag kommer ju att vara starkare igen innan nästa pärs och det är klart man tar det som komma skall då!

Idag, söndag, var det underbart väder, några plusgrader och strålande sol!    Jag satte mig lite på min balkong och lapade sol... vad fantastiskt livet kan vara ändå!

Och en härlig lunch tillagade jag också, inte för att jag orkade äta allt men ändå, erkänn att det ser smaskigt ut!

Borås Tidning var ju här förra veckan och gjorde en intervju med mig om min sjukdom och mitt bloggande om ämnet! Hon hade blivit tipsad och läst min blogg och ville göra en artikel med mig! MOI?!?   "Jösses", tänkte jag! "Vad ska jag säga??" Men allt gick så himla bra, hon och fotografen var jättemysiga så det kändes som ett mysigt samtal bara och hon skrev och skrev....    (känner igen det där hehe...) Jag skulle hamna i BT!!! Artikeln var med i lördagens BT!  Mamma mia! Men jag kan säga att SÅ mycket positiv respons och mail och uppmuntran jag fått tack vare denna hade jag aldrig trott! Helt fantastiskt och glädjande! Tänk om jag med mina ord och tankar här kan stärka och hjälpa och informera andra i samma sits eller anhörig i samma sits, det vore otroligt! Det känns som många tycker så och jag är oerhört tacksam!   

Jag ska se om jag kan scanna in den och lägga ut den här endera dagen.

Det får räcka för idag, nu är jag jättetrött och ska vila en stund - idag kommer ju min favvodeckare - ZEN! DEN missar vi inte va?

PUSS & KRAM hela dan till er allesamman som tagit er tid att läsa och begrunda mina tankar, hur de än ter sig! TACK! Ni är ett oerhört stöd för MIG!   

"Jag har himlen runt hörnet.... la la la"

"Det drabbar inte mig?!?!"

Vad tiden går fort?!? Det är snart 3 veckor sedan min första cellgiftsbehandling och jag mår prima! Det tog några dagar att hämta sig från magsjukan förrförra helgen, fy sjuttsingen vilken pärs det var!    Har nog aldrig varit med om den svaghet som genomborrade min kropp, helt förlamande! Bara att stå upp i några minuter kändes som ett sprinterlopp (inte för att jag kutar så mycket i vanliga fall men man kan ju föreställa sig). Så när styrkan började komma tillbaka och jag kände att jag faktiskt orkade stå upp längre och längre för varje gång tills jag faktiskt stod och lagade mat utan att behöva gå och lägga mig, DÅ kände jag att livet återkom!   Detta blir bra, tänkte jag! Torsdagen var egentligen den dagen då jag kunde gå ut och gå lite utan att pusta och stånka ihjäl mig   

Det enda mörka molnet på min nu så ljusblå himmel var förstås HÅRAVFALLET! Nu snackar vi inte några extra hårstrån på borsten! Näää, fy sjutton vad mycket hår jag började tappa!

Det går inte att förklara hur detta känns, man blir alldeles kall och livrädd!    Fast jag vet att detta skulle komma vilken dag som helst, så går det inte att förbereda sig på känslan av att tappa det! Det formligen rasade av i stora tussar, så det var med mycket blandade känslor jag såg fram mot/fasade för fredagen! Samtidigt som det var med stor sorg jag bestämde mig för att klippa/raka av det, så kändes det som en lättnad. Jag hade aldrig klarat av att se på hur det ramlar av tills jag blir helt flint! NO WAY!   

Sussi Q anlände med saxarna i högsta hugg men med sorg i ögonen. Detta var inte lätt för henne heller, det märktes. Vi pratade igenom det och jag klargjorde för henne hur jag kände. Jag tror det var lättare för henne att göra detta när hon visste hur jobbigt det var att tappa så mycket som jag gjorde, framförallt när hon såg hur mycket det ramlade av! Vårt motto blev: "Bättre att förekomma än att förekommas!!" Och det skålade vi på!  

Sedan var det bara att sätta igång!

Åhh, mitt hår!!!  

När vi kommit så här långt var jag helt tom! Nu var det bara att köra på. Det måste klippas kortare för att trimmern ska ta det sista, tänkte kapa det så kort det bara går! Lika bra det!

"Antar jag kommer att se ut såhär när det vuxit ut lite i sommar.... "

Efter detta tog trimmern resten.....

Vi skrattade och var allvarliga om vartannat genom hela proceduren. När allt var avrakat, tittade jag och kände mig... utlämnad, naken och FUL!

Det kändes något bättre när jag provade peruken....

Det är bara att vänja sig, vad har jag för val? Peruken är faktiskt jättefin! Det känns som man har en nätmössa på sig men vad gör det? Jag behöver i alla fall inte vara "naken" när jag går ut, det är så kallt om huvudet nu också! Första natten frös jag om huvudet! Bara det kändes konstigt!   

Detta tar tid att vänja sig vid men jag kommer att göra det!

Jag sänder alla som läser en VARM KRAM för er omtanke och vackra ord! TACK! Jag är så glad att jag har er!

Imorgon är min 2:a behandling! Får se hur det blir denna gång, bara att förbereda sig på det värsta så kan det bara bli bättre   

Ta hand om er och varandra!   

Mina tankar och mitt hår....

"It's my life! It's now or never! I ain't gonna live forever, I just wanna live when I'm ALIVE!"

Det har nu snart gått 2 veckor sedan 1:a behandlingen och många symptom och biverkningar har börjat att blekna för var dag. Inte alla dock, men jag har faktiskt börja känna mig något sånär "normal" igen!   Har faktiskt kunna äta det mesta - utom mina RIKTIGA  svagheter i livet;

Kaffe ...

Mörk choklad...

Ett glas rött!!

Ingenting av detta tilltalar mig längre!    Detta som alltid varit såååå himmelskt gott! Tänk vad förändrad man kan bli! Jag kan ju inte påstå att någonting egentligen smakar himmelskt, men det mesta går an och det är ju en fantastisk förbättring från 1:a veckan!   

Just som jag började känna mig som en människa igen..... så åker jag på magsjuka!!    Det finns inte ord för vilken helvetesnatt jag hade natten mot måndag. En bråkdel av min styrka finns ju inte där fysiskt som det är, så kommer detta! Jag var helt matt och svimfärdig varje gång jag var tvungen att rusa på toaletten! Flera gånger trodde jag att jag inte skulle hinna tillbaka till sängen innan jag ramlade ihop... fyyy sjutton! De ringde från sjukhuset i fredags när jag lämnat blodprover och berättade att mina vita blodkroppar ligger väldigt lågt (vilket är förväntat) och att jag nu är i min "svacka" när det gäller immunförsvaret! Jag ska alltså undvika alla tänkbara smittkällor; folkmassor, närkontakt, oskalad frukt, sallad (åååå, DET gillar jag ju!), blomjord m m m m... Så här har det spritats och tvättats som aldrig förr! Men.... jag fick detta i alla fall! Det mesta är ju luftburet så det går bara inte att skydda sig mot allt. Onkologen har sagt till mig att omedelbart ta kontakt om jag skulle få feber från 38 grader, så detta fick jag göra söndag kväll när jag fick feber. De diskuterade saken med onkologläkaren och kom fram till att de helst inte ville jag skulle komma eftersom magsjuka smittar så. Precis som om jag hade någon som helst lust att ens lämna min toalett! Då hade de fått klubba ner mig och hämta mig med tvångströja!   Fick lova att höra av mig om jag blev sämre eller fick feberfrossa. Detta slapp jag i alla fall göra, thank you very much!

Nu står jag inför det jag fasat för mest - håravfallet.... Det har börjat ramla av lite här och var på kroppen och DET är ju bara positivt! Tänk att slippa vaxa sig på.... jaaa, hur länge detta nu håller i sig!   Jag märkte igår att det börjar fastna mycket mer hår på borsten också....jag vågar knappt borsta mig! Jag har försökt förbereda mig för detta... men det GÅR inte! Jag blir helt förtvivlad   när jag tänker på att NU måste det ske! Jag och Sussi Q bestämde att det åker av på fredag! Stackars Sussi Q, detta är banne mig inte lätt för henne heller, vad jag är tacksam för hennes mod, tack älskade vän!   

Jag var hos perukmakaren och provade ut en peruk som jag faktiskt fastnade för direkt! Den är väldigt lik mitt eget hår men mycket finare!   

Voilá, ett första smakprov;

Detta var faktiskt den enda som jag gillade! Den kommer säkert att bli jättebra och jag känna mig så fin det nu går men detta är jobbigt! Inte nog med att man är stympad, nu förlorar man en bit till av sin kvinnlighet! Tårarna bara rinner när jag tänker på detta, och det får dom! Detta ÄR inget normalt eller något NÅGON borde vänja sig vid! Det är så fruktansvärt ledsamt så det går inte att sätta på pränt ens...

Jag kommer be Elin att ta kort under "proceduren"  men detta är kort jag inte vet om jag någonsin vill se, men OM jag skulle vilja det någon gång i framtiden, så finns dom i alla fall.

Det gäller att samla kraft och mod och försöka tänka positivt, detta är något som jag bestämt att göra för att förkorta den psykiska pinan något. Det kommer säkert en dag när jag vant mig även vid detta och kanske kommer att tycka att jag var görlöjlig som tänkte så här, vem vet?   

Detta är vad jag orkar idag, måste vila lite så jag orkar laga lite mat till barnen när de kommer! Jag längtar! Mina älskade barn, som alltid finns hos mig, även om de inte är här fysiskt, älskar er så!   

Ta hand om er och varandra,

PUSS & KRAM heeeela dan!

   Alla Hjärtans Dag 2011-02-14

Vad fort dagarna går?!? Idag är det tisdag den 15 feb 2011. För drygt en vecka sedan fick jag min 1:a cellgiftsbehandling! Vicken behandling sen!   

Det är SÅ svårt att förklara allt vad dessa "gifter" gjort med mig under denna korta tid. Det är ungefär som att kryssa av en checklista över biverkningar som nämnts för mig;

• Illamående. Jepp! Som en riktigt tung baksmälla i 4 dgr!!
• Sömnsvårigheter. Jepp! De första 2 dygnen sov jag knappt!   
• Värk som flyttar sig runt i kroppen. Jepp! Helt plötsligt kan det hugga till i njurarna, armen, magen som går över lika fort som det kom!
• Smak- & luktsinnet förändras. Jepp! En fadd smak och känsla i munnen hela tiden. Mina favoriträtter smakar inte samma - all mat har en viss tendens att smaka spån eller metall. Även mina favoritparfymer luktar fruktansvärt illa!   
• Trötthet. Tror du det eller?? Dubbel-Jepp!   Mitt huvud och min kropp talar inte samma språk alls längre.... knoppen vill, kroppen vägrar!   
• Blåsor i munnen. Oh yes! Har haft dessa i 3 dagar nu och det är smärtsamt!   
• Orolig mage. Det är rena rallyt därinne. Yes indeed! När man lyckas få i sig något som smakar något sånär gott (BAGUETTE med massa göööörkrispig isbergssallad, tomat, gurka, skinka och ost är min favvo just nu) dröjer det ca en halv- till en timma så känns det som maten passerat hela tarmsystemet?!? Det är ju inte konstigt att tröttheten späds på! Tarmarna hinner ju inte ta upp mycket näring och vätska i den racerfarten! Detta medför ju att det inte dröjer länge innan magen är helt TOM igen! Så jag dricker mer än jag någonsin gjort, för att försöka hålla en någorlunda bra vätskebalans i kroppen.   (fast vatten he he)
• Gråtmildhet. Oh yes!   Jag är rätt blödig av naturen men nu är det värre än någonsin! Jag har korta stunder varje dag som jag gråter en skvätt. Det är nog nyttigt tror jag, att få ur sig tårarna. Samtidigt är det skönt när ögonen tåras, de är rätt torra för det mesta nu. Tur man skippat linserna för länge sedan!   

Jösses, vilken lista!! Jag tror att alla (eller de flesta i alla fall) biverkningarna planar ut här nu under veckan och nästa vecka skulle jag tro att jag mår alldeles förträffligt (med mina nuvarande mått mätt!)   En sak är helt säker, man ändrar värderingar och prioriteringar i livet! Det som förut verkade så himla viktigt, kan idag kännas som bagateller och man undrar varför man lagt ner energi på struntsaker!

Jag hoppas att jag lär mig mycket av min "cancer-resa"! Jag börjar känna starkare och starkare för att jobba med något som har med denna processen att göra i framtiden! Jag skulle mycket väl kunna vara en stödperson eller någon som kommer till Onkologen och bara pratar med dem som går där på behandling, kanske lätta deras oro och svara på frågor eller bara vara en axel att gråta mot! Jag fick denna "uppenbarelse" när jag var där i förra veckan och fick min första behandling. Det kom nämligen en sköterska in i rummet där vi var och visade en "ny" cancerpatient runt på avdelningen. Hon såg så rädd, ledsen och uppgiven ut så jag fick en klump i halsen. Jag hade en sååå stor lust att bara resa mig och ge henne en bamsekram och bara le mot henne och säga; "Jag vet hur du känner dig! Allt känns hemskt och fruktansvärt läskigt! Allt blir bra om du tillåter det bli det!"    I skrivande stund blir jag alldeles gråtfärdig när jag tänker på henne och så många med henne som ska gå igenom detta. Framförallt detta första besök när man är helt förvirrad och arg och ledsen och livrädd! Jag lider så med dem och hoppas jag kommer jättestark ur detta så jag kan hjälpa andra igenom detta jobbiga en vacker dag!

Det var ju Alla Hjärtans Dag igår och jag fick SÅ mycket underbara blommor - min absoluta favvo ;

Tulpaner   

TUSEN MILJONER TACK för dessa! Ni anar inte hur mycket de lyser upp mitt hem och mitt sinne!   

Jag var hos min doktor på vårdcentralen igår för mitt blodtryck och det var HÖGT! 170/105! Trots en kvarts vila! Så jag får från idag börja knapra blodtryckssänkande piller! Det var bara en tidsfråga, det ligger i generna så att säga.   

Nu ska jag traska iväg till sjuhuset och lägga om bandaget för min piccline och går till min kära mor, så får jag lite hemlagad god mat    Ska bli mums!

Jag sänder mina varmaste tankar och kramar till alla er som orkar läsa detta och som tänker på mig! Tack för att ni finns!  KRAAAAMMMM