2011-02-09, Onkologen, 13:15, 1:a cellgiftsbehandlingen

Var faktiskt inte alls nervös inför detta. Detta är något jag måste gå igenom, oavsett vad jag själv tycker och känner, alltså: Gilla läget!

Min klippa Sussi Q kom och hämtade mig och min älskade dotter Elin (har fått tillåtelse att skriva hennes namn   ). Vi skulle ta lite lunch innan "giftet" (därav mitt hemska låtval denna dag). Armen där picclinen sitter är ju lite stel och jag är lite rädd att förstöra något, så jag har tagit det väldigt lugnt med den. När vi skulle ställa oss i kön på cafeterian, tog jag av mig jackan och anslöt till de andra. Plöstligt tittar Elin på mig och säger: "MAMMA! Du blöder på armen!!" Jag tittar på min vita huvtröje-ärm och där bildas en större och och större....blodfläck -  "HJÄLP!"   Jag bad de andra äta sin lunch och vänta på mig, jag var ju tvungen att gå upp till sköterskan på Onkologen för att få detta omlagt. "SHIT! Bara jag inte förstört något nu!" När jag kom upp stötte jag på den sköterska som satte in picclinen dagen innan och hon blev jätteförvånad att det börjat blöda nu. Hon tittade, rengjorde och då slutade det blöda. Sicken tur!!! Ingenting var "skadat" eller flyttat, så min behandling kunde påbörjas utan problem. "PUST!"   

Det hela gick jättebra! Sköterskan var urgullig och gick igenom allting jättenogrant och svarade på frågor. Kändes hur bra som helst!

Vi hade riktigt mysigt i vårt lilla rum och skrattade och skojade. Vi något tillfälle märkte jag hur Sussi Q tittade på mig och frågade hur jag mådde egentligen. "Hurså? Jag mår jättebra!" sa jag med ett skratt. Hon hade nog väntat sig något i stil med Dr Jekyll & Mr Hyde!!    

Istället för att skriva om hela processen har jag gjort ett litet bildspel som ni kan titta på om ni vill:

http://photopeach.com/album/7ir6te

Jag kände mig "hög" när vi gick därifrån. Kändes som jag svävade på marken. Jättekonstig känsla! Kortisonet jag fick ger denna effekt tydligen. Så jag kan ju säga att någon ihållande sömn jag inte förekommit sedan onsdag! Någon timma här och där. Rätt jobbigt att vända och vrida och vara astrött men inte kunna somna!   Rätt seg känner jag mig nu kan jag säga!

Huvudvärken kom direkt på kvällen och lite lätt illamående. Jag tog mina mediciner mot illamående och de har säkert gjort sitt, annars hade jag nog mått mycket sämre. Det är svårt att äta, allt smakar spån! Matos ska vi inte tala om!!!      Jag har ju inte behövt kräkas som tur är, det får vara bra som det är just nu. Har fått i mig lite nyponsoppa, te och skorpor och det är ju inte illa!   

Men huvudvärken har varit värst! Den har suttit i konstant sedan onsdag kväll, trots smärtstillande och idag (fredag) slog det mig: man kan få högt blodtryck av cellgifterna! Så jag ringde upp till Onkologen och fick komma dit idag. De tog blodtrycket! Mamma mia! Det låg på 177/110!!    Är det konstigt jag har ont i huvudet eller?? Så nu ska jag till vårdcentralen på måndag och utredas för det också! Fattas väl bara det också! En olycka kommer ju sällan ensam, säger de ju!

Det är bara att stå ut, detta går över förhoppningsvis fortare än kvickt! Nu får jag vila lite, är vansinnigt trött och ont i huvudet! PUSS & KRAM hela dan!   

"Alla får sin beskärda del av lycka och glädje - en del får den dock mer beskuren än andra."

Fick en underbar skyddsängel av lil'bro & sisinlåw med familj idag. Tack för er varma omtanke, jag blev jätterörd!   

Idag var det dags för insättning av min "piccline"! Hade sovit ca 3 tim i natt och vaknade av att jag drömt att jag skulle besiktiga bilen och de hade infört en extra service där nu - de kollade tänderna samtidigt! Jag skrattade högt för mig själv när jag vaknade, var får man allt ifrån??   

Idag när jag skulle till Onkologen var det så underbart väder ute! Solen sken och några plusgrader så jag var bara tvungen att ta ett kort of my neighbourhood med vattentornet i bakgrunden! Så vackert!   

Jag hämtade dottern i skolan eftersom jag lovat att hon får följa med mig idag och imorgon. Det är viktigt för henne att vara med och se själv. Fast jag tror att det viktigaste för henne är att hon vill se till att de tar god hand om gamla morsan   Gulle dig   

Vi var på sjukhuset i god tid, så vi käkade en lätt lunch och läste lite innan det var dags att styra kosan mot Onkologen. Har egentligen inte varit särskilt orolig för detta ingrepp men NU kändes det! Magnerverna gjorde sig påminda....   

En gullig sköterska som jag träffat tidigare här kom och hämtade oss. Jag hade ju tvättat mig innan kom dit med hibiscrub-tvålen, så nu fick jag ta av mig huvjackan och fick behålla t-shirten på. Sköterskan sa att de behövde egentligen bara se armen ordentligt. Jag fick lägga mig på en säng där och de gjorde det så bekvämt det gick för mig.

Sköterskan kollade med ultraljudsapparaten över armen för att hitta en så bra ven som möjligt. Hon förklarade att man inte ville ha en artär utan en ven (what's the difference?) Hon visade skillnaden med ultraljudet. Artären blinkade på skärmen när hon klämde till medan venen stängdes till och öppnade när hon lättade på trycket. Såg rätt coolt ut!

Hon hittade en ven som hon tyckte vi skulle ta så det var bara till att lägga värmande kuddar över armen och i handen så venen utvidgades så mycket som möjligt.

Sedan spritade de in hela armen och tog skyddskläder på sig för att få en steril miljö så man inte får massa infektioner i såret sedan.

Allt var klart och sköterskan började ingreppet. Hon gav mig lokalbedövning i huden och sedan gjorde hon ett litet snitt för att nå ned till venen som låg ca 1,5 cm under huden. Den lille venen ville inte alls vara med!    Hon fick helt enkelt börja om och leta efter en annan ven och den hittade hon snabbt och denna var dessutom större. Proceduren kunde åter börja...

Denna ven var mer samarbetsvillig så hon kunde börja föra in katetern - 44 cm längs med venen upp i armen och över bröstkorgen och ned mot hjärtat!

Det var en märklig känsla! Det gjorde inte direkt ont, mer som ett litet obehag. Det pirrade och brände lite i armen och när allt satt på plats, kändes det ingenting alls! PUST! Det var inte värre än så här! Allt tog knappt en timma! 

Allt klart! Tack för bedövning och kompetenta sköterskor   och min lilla älskade dotter som hela tiden satt bredvid sköterskan och tittade på vad hon gjorde och tog dessa kort! Hon är modig om någon!    Det hade nog inte jag klarat!   

Efter omplåstring var det bara att pallra iväg till röntgen. De skulle se så picclinen satt där den skulle. Det gjorde den! Very nice! Nu fick vi åka hem!

Armen är stel och öm och jag tog lite smärtstillande nu på kvällen för det började värka lite. Den är ju helt inpackad med fetvadd och gasbinda och grejer, så det är klart det stramar.

IMORGON gäller det! Själva behandlingen är jag inte ett dugg orolig för, alltså själva kuren jag kommer att få i droppform. Jag hoppas bara att jag inte kommer att må alltför dåligt och köra lastbil med toastolen dagarna i ända..... Nåja, blir det så, så blir det så! Inte mycket jag kan göra åt det mer än ta de förebyggande medicinerna mot illamåendet som jag kommer att få med mig och kanske få något redan där på plats.

Nu är jag vid min nästa station på min resa: CELLGIFT!

Jag vet att många tänker på mig imorgon och jag blir alldeles varm av bara tanken. Tack alla ni goa, omtänksamma människor jag har omkring mig! Vet inte vad jag hade gjort utan er! KRAMAR i massor   

See you later! Over and out!

Det är lustigt det här med mitt skrivande här på bloggen.... När jag får känslan av att jag behöver ventilera mig lite, slår jag på datorn, skriver en rubrik och stirrar på den blanka skärmen - som en tom målarduk som väntar på det första penseldraget - "jag börjar pensla, jag fick en känsla...." som Petter (och nu även September) uttrycker det! Jag har aldrig en aning om vad jag ska skriva eller om det blir något över huvudtaget. Jag sätter fingrarna på tangenterna och    .... något händer, mina tankar far ned i fingrarna och ut kommer tecken, ord och meningar som blir mina tankar här. Märklig känsla. Har säkert sagt det innan men säger det igen, det som skrivs här är helt oredigerat och sponant och ni får ta det för vad det är - rått och naket!   

Sunday, bloody sunday.... så känns det idag. Jag har så mycket framför mig nästa vecka, så idag borde jag njuta och bara göra sådant som får mig att må bra! Icke, sa Nicke! Jag har en sådan rastlöshet som rasar i min kropp så jag inte vet vad jag ska ta vägen!   Vad är då bättre än att sätta sig framför skärmen och skriva ner lite strunt så kanske det lättar och jag kan koppla av?

Jag var ju på gruppterapi i veckan och träffade 4 kvinnor som går igenom samma sak som jag. Det var mycket intressant och nyttigt. Fick ställa lite frågor som ingen annan kan svara på än de som gjort detta.

"Hur mådde du efter 1:a behandlingen?"

"När tappade du håret?"

"När började det växa tillbaka?"

"Vilka andra biverkningar har du haft?"

"Vad gjorde de 3 sista behandlingarna med dig?" plus mycket annat som flugit omkring i huvudet den sista tiden...

Alla var så fina och goa.    3 av dem hade avslutat sina cellgiftsbehandlingar och 1 hade precis fått sin 4:e behandlingskur. Något som var en gemensam nämnare för alla var att håret definitivt åker av! Ingen större överraskning!   En av tjejerna hade jättefint hår och hade en häftig scarf runt huvudet, en härlig färgklick. Hon hade peruk!!! Jag bara stirrade och sa till henne hur fin jag tyckte hon var! Tänk att de görs så fina idag! Jag har min mammas gamla peruk i åtanke som hon hade på 70-talet - herregud säger jag bara! Vicken hemsk grej!   Den var förfärlig!

Jösses, hur kommer allt detta att påverka mig? Jag är rent och skärt livrädd och orolig. Just nu vet jag inte vad som är bäst - att veta så mycket som möjligt innan eller bara låta skiten komma.... Nä, jag står fast vid att vilja veta ALLT som cellgifterna kan tänkas göra med mig - fysiskt och psykiskt!

Vi fick som avslutning på gruppterapin ett stort pappersark och färger och penslar!!! Vi skulle måla ett träd som föreställer oss själva! Lätt som en plätt! Jag som knappt kan rita en streckgubbe!!   "Fick en känsla och börja pensla....."    he he...  Det var bara att sätta igång och blanda färger och börja måla! Det blev en bastant och stark stam (ser jag mig själv som det tro?) Sedan målade jag fullt med löv i alla höstens färger - älskar de färgerna!   Min tanke var när jag var klar att trädet är som jag är nu - full med löv i alla färger men alldeles strax kommer dessa att falla av och grenarna blir kala... för att nästa vår knoppas och nya fina löv växer ut!

Kände mig nästan poetisk   Undrar vad kuratorn "läser" utav våra vackra konstverk?

Denna känsla av att inte kunna göra något åt situationen jag kommer att befinna mig i, gör mig rädd och osäker! Jag har inte valt det! Det enda jag kan göra är att "go with the flow" och låta allt komma till mig och allt vad det gör med mig! Vad har jag för val? Detta är ju trots allt läkarvetenskapens sätt att göra vad de kan för att jag inte ska få cancern tillbaka (i första taget i alla fall). Den elake jäveln skulle bara våga visa sitt fejs för mig igen!   KILL IT!

Har haft en helt underbar helg med härliga godingar och vänner och har bara njutit. Mina godingar har faktiskt fått mig att må riktigt bra i helgen, oron och rädslan har nästan varit helt bortblåst! Det är såååå härligt att det inte går att beskriva! Att få skratta så man kiknar och prata med människor man tycker mycket om är manna för själen! Denna fullständiga avkoppling är precis vad jag har behövt denna helg! Tack, ni vet vilka ni är!   

Jag får tänka på detta när jag känner mig som jag gör nu - rastlös och nerverna utanför huden. Det får mig att le och då är det ju ok.   

"Why does all good things come to an end??"

Tack för den underbara dikten och det vackra kortet! Jag har den framme hela tiden och blir rörd när jag läser dikten   

Det var denna dag jag skulle få veta ALLT! Allt om vad som kommer att hända - när, var och framförallt hur?? Frågorna hopade sig i huvudet och jag såg att min älskade Sussi Q hade ett anteckningsblock med sig när jag hämtade henne från jobbet, denna smarta människa    Tänk så mycket av sin tid hon har tillbringat med mig på sjukhuset, hemma och alla ärenden och all hjälp jag fått och får av henne! All tid hon förlorat på jobbet, detta får jag så dåligt samvete för. Jag önskar att jag en vacker dag kommer att kunna återgälda allt och finnas där för henne när hon behöver mig.   Helst skulle jag vilja vinna en massa pengar, så skulle hon få massor för all lön hon förlorat!   Tack älskade syster, du vet hur mycket jag uppskattar dig, hoppas jag visar det tillräckligt!

Jag var väldigt sammanbiten och tung i huvudet i väntrummet men kände egentligen ingen oro, hoppades bara att jag inte skulle glömma fråga viktiga saker. De "viktiga frågorna" satt som i en seg kola just där och då, välinpackade och rätt tröga att få ut!   En jättegullig sköterska kom och hämtade oss och vi fick sätta oss i ett undersökningsrum och det dröjde inte länge innan min doktor dök upp. Mycket behaglig och trevlig och rätt kul prick faktiskt!   (såhär ritade han sig själv på mitt behandlingsdiagram, som jag berättar om senare).

Han berättade och ritade upp en cancercell och att dessa har receptorer och att de förökar sig i snabb takt. Cellgifterna som jag kommer att få gör att, om det skulle finnas några cancerceller kvar någonstans som inte setts ännu, de täpper till receptorn på cancercellen, så att den förtvinar och dör. Nu ska det ju inte finnas några cancerceller kvar enligt läkarna, men min behandling som jag nu kommer att få gör att ALLT som eventuellt kan finnas dör och förhoppningsvis aldrig kommer tillbaka.

Dagen innan behandlingen börjar ska de sätta in en venkateter, en s k "Piccline" i överarmen. Det sätter en lokalbedövning först och med hjälp av ultraljud för de in venkatetern genom en lämplig ven upp i armen och över bröstkorgen så "änden" hamnar någonstans över hjärttrakten. Så den katetern är lång! Ingen vanlig droppnål precis!   

Nästa magiska datum för mig blir 2011-02-09!!! Då börjar min cellgiftsbehandling! Det är med mycket blandade känslor jag tänker på detta - hopp, oro, glädje, rädsla, spänning, och ännu mer rädsla....   ett enda virrvarr....

Jag kommer att få 3 olika cellgifter var 3:e vecka x 3. Därefter  2 ggr med ett cellgift och 1 gång med 1 cellgift och 1 hormon. Jag ska visa mitt behandlingsdiagram som han ritade upp, gubben som han ritade föreställer alltså honom och det är de tidpunkter ungefär på mitt tidsschema som jag kommer att träffa honom;

När denna behandling är över (efter ca 18 veckor) kommer jag att få gå dit var 3:e vecka i 1 års tid (!) och få hormondropp. Dessutom kommer jag att få äta hormoner i 5 års tid. En riktig "cocktail" alltså!   

Jag har ju förstått att detta är en mycket tuff behandling, ingen snack om saken! Det enda som är helt säkert när det gäller biverkningar är att jag kommer att tappa håret, antagligen mellan 2:a och 3:e kuren. Det känns jättetufft att tänka på, inte så att jag har världens tjockaste och vackraste hår, det handlar inte om det, det är ju en del av ens kvinnlighet att ha hår på huvudet och fixa till och känna sig fin!   Jag fick en rekvisition till en perukmakare i stan och jag ska verkligen se till att den blir fin! Sedan kommer jag att göra som jag tänkt från början, så fort jag märker att jag börjar tappa mer hår än vanligt i borsten, då tar vi fram trimmern och kapar av det! Skulle tro att jag och Sussi Q får stärka oss med ett glas vin innan och efter, eller varför inte.....

 Jag tar hellre den sorgen där och då och sätter en fin rosett kring mitt "gamla" hår och sparar som ett minne, än att tappa mer och mer och må dåligt av att se hur stora tussar ramlar av! NEJ! Det vägrar jag utsätta mig själv för!   

Jag fick med mig en helt bunt med information och papper att ta med hem och läsa igenom:

Träffade en helt underbra sköterska som gick igenom alltihop med mig och Sussi Q.  Det är verkligen speciella människor som jobbar på en canceravdelning - de har liksom en värme och godhet i ögon och sitt sätt, samtidigt som de har glimten i ögat och har en stor kunskap om hur vi "stackare" är funtade. Tålmodiga så in i norden är de också, tänk så mycket frågor de får hela tiden, säkert samma saker som de får upprepa gång på gång... Det känns tryggt, jag kommer ju att tillbringa en hel del tid här framöver! De är värda sin vikt i guld!   

Det finns mycket biverkningar när man får en kur som denna, och jag vill verkligen veta vad som kan komma att hända mig, men jag vet samtidigt att alla reagerar olika! Så jag har inte ut någonting i förskott utan får ta dagarna som de kommer, däremot tycker jag det är skönt att känna till biverkningarna, jag gillar inte överraskningar av den sorten!   Därför går jag inte in i detalj när det gäller det här och nu, utan jag skriver av mig allteftersom.

Jag kommer att ingå i en studie för läkemedel mot illamåendet. Jag kommer då att få föra dagbok över vilka mediciner jag tar och hur dessa hjälper. Känns bra att få en "uppgift" mitt i allt !     

Jag har en behaglig vecka framför mig:

Måndag = underbar behandling av rygg och höft av "min" Lena   

Tisdag = gruppterapi (?!?) Ska träffa ett gäng som är i samma situation som jag själv. Kan bli riktigt intressant att prata med likasinnade och höra deras upplevelser. Mycket lärorikt!

Onsdag = Återbesök till sjukgymnasten för ryggen. Övningarna som jag skulle göra hemma har väl inte haft någon direkt effekt, men skam den som ger sig!

Lördag-söndag = då åker jag till min underbara väninna i Varberg! Åh, vad jag längtar! Det ska bli så skönt att komma hemifrån och bara vara! Sitta och dricka lite vin och ljuga bort några timmar! Hoppas veckan gårt fort nu!   

Jag ska ju jobba halvtid också givetvis! Gick faktiskt en kurs i fredags på jobbet - Hjärt- och Lungräddning! Det var nyttigt! Rekommenderas till alla!

Just nu känner jag mig som den där raketen som aldrig small av..... man väntar och väntar och undrar om någonting alls kommer att hända, vågar inte gå fram, för då kan den explodera i ansiktet!   

Nä, nu mina vänner ska jag göra något riktigt kul! Ska gå iväg och titta på min son som spelar volleyboll-cup! Sedan blir det middag med mamsen och lillbrorsan! En  mycket trevlig söndag alltså!

Ha en riktigt härlig söndag och vecka! Vi hörs och syns i nästa!

KRAM hela dan!

Jösses!!! NU händer det grejer.... Jag ringde upp Ortopedtekniska direkt tisdag morgon p g a fakturan jag fick för "uteblivet besök"!! Jag sa till henne som svarade att jag under inga omständigheter skulle missat detta besök om jag hade fått kallelsen! Jag har ju väntat på detta så länge känns det som! Hon kollade och det visade sig att de skickat kallelsen till en adress jag hade för flera år sedan. Hoppsan ja!  "-Då är det ju inte konstigt du inte fick den!", fick jag till svar! De skulle makulera fakturan, det är ju jag väldigt tacksam för! Jag fick en tid direkt samma dag kl 15. Det var bara å ringa Susi Q och fråga om  hon ville hänga på! Jaa, vad hade jag trott! Min högra arm, mitt stöd, min själssyster. Det är väl klart hon hänger med!   Jag ska ge henne en rejäl puss!

En arbetskamrat sa till mig på jobbet att han kunde tänka sig följa med också, så att protesen är "klämvänlig" och känns som det andra bröstet. He, he... då skulle han allt må!   Det nöjet får han inte! Jag kan däremot visa er hur den ser ut, den är jättefin och känns kanon att ha på sig:

När jag kom hem på tisdagen hade jag 8 (!!!!) missade samtal från dolt nummer, detta betyder ju bara en sak = SJUKHUSET!     Som tur var hade det talats in meddelanden, vilket är förvånande och tur för mig! Först hade sjukgymnasten ringt och har en tid till mig för att försöka hjälpa mig stärka min rygg.

Jag känner att jag behöver inte detta också när min cellgiftsbehandling börjar. Den måste jag få så bra som möjligt för att slippa den värken åtminstone. Jag ska dit idag, torsdag! Ska bli intressant att se vad de hittar på med mig   

Jag har ju kört mitt program här hemma som jag tänkte visa er:

Den "värsta" övningen har ju varit den längst ner till höger - AJ AJ AJ vad det har sträckt och gjort ont. MEN vet ni vad? Igår när jag körde programmet, var den här "spända vajern" jag haft från armhåla ner till handryggen, BORTA! Den är borta!!! Fattar ni hur härligt det är? Jag började gråta av glädje, helt sanslöst!   Nu är det "bara" såret som spänner och sträcker, men det får man ju stå ut med! Nu kanske min arm blir bättre också att använda, kanske inte tappar greppet och sånt så mycket nu. Sitter och ler för mig själv här och känner mig helt knäpp    Någon gång framöver kanske jag vågar lägga ut en bild på såret, men jag är inte mogen för det än, det är lite för personligt och kanske frånstötande för många, så jag kanske låter bli helt. Får se!

Jag har även börjat med:

Tänkte att måste vara så stark jag nu kan inför det som väntar mig! Mums vilken härlig dos jag får varje dag!   

Sedan hade även Onkologen ringt! Mamma mia! Det är med väldigt blandade känslor jag ringer upp, en skräckblandad förtjusning och upprymdhet, jättesvårt att förklara!   Jag fick en tid för ett första läkarbesök igår, onsdag 26/1! Jag blev sååå himla glad, ÄNTLIGEN!!!   

Det besöket berättar jag om i nästa! Nu börjar jag närma mig nästa station på min resa - behandlingen!

Nu får jag göra mig ordning för sjukgymnastik och 4 tim arbete. Life is great! Solen skiner och det är -7 grader ute  Det kommer att bli bra! Tack för allt stöd från er alla och främst från mina nära och kära. Älskar er så otroligt mycket!   KRAM HELA DAN!

Fick denna underbara bukett av mina medarbetare och kollegor i branschen, tusen tack! Buketten är så vacker och jag tittar på den och ler och tänker på vilka härliga och omtänksamma människor jag omges av   

Jag var hemma totalt 1,5 vecka efter sjukhusvistelsen efter ryggskottet och har blivit mycket bättre. Hoppade omkring på mina kryckor, gjorde de övningar som sjukgymnasten lärde mig + de som jag måste göra dagligen för mitt ärr och armen.    Jag har nog aldrig löst så mycket korsord och läst så mycket som jag gjort nu när jag varit hemma! Men jag kände att NU var det dags att försöka sig på att jobba lite igen, har börjat bli rastlös trots all underhållning och tidsfördriv jag försökt mig på   

Sagt och gjort! Jag ringde chefen (igen) och sa att vi gör ett nytt försök på måndag och jag kommer vid 10-tiden, skulle till sårsköterskan först och ha ett uttömmande samtal med henne först   

När jag kom till sjukhuset på måndagen var kirurgen där som opererade mig. Hon berättade att de fått tillbaka svaren på de extra analyser som gjorts av tumörerna. Nu fick jag reda på att de tagit ca 32 lymfkörtlar ur armhålan?!? Jösses! Inte konstigt den inte funkar som den ska!   Hon sa även att tumörerna var av den elakaste sorten, så jag kommer att få cellgifter och hormoner (som jag ska knapra på i 5 år!). Det positiva hon hade att säga var att det inte fanns något mer i lymfkörtlarna (förutom den som var angripen) samt att de tittat noggrannare på magnetröntgenbilderna och att de inte visade några fler tumörer! Pust och suck! Tack!   Jag har alltså en tuff cellgiftsbehandling framför mig, så mycket har jag förstått. Följdfrågan kom ju direkt; "NÄR börjar behandlingen?" Hon sa att det går fort nu när alla prover är klara. Gött mos! Tänk att se fram mot något som kommer att bli en pärs! Väldigt blandade känslor kring detta.

Nåväl, jag har nu jobbat i mer än 1 vecka på halvtid och det är precis vad jag klarar av just nu. Det har verkligen känts, helt slut efter 4 tim arbete! JAG?? som alltid jobbat som en dåre och aldrig varit borta längre än vad min semester har varit?!?   Lite mer pressat är det när jag inte riktigt får jobba de tider jag hade önskat.

Jag är inte så stark som jag vill tro och låta påskina för alla andra. Det är bara mina närmaste som ser bakom min "fasad" och det är gott nog. Tacksam för allt stöd jag får av dem och alla andra i min omgivning! Jag förstår att det inte kan vara lätt för någon att veta hur det egentligen är, jag ser ju helt frisk och återställd ut! De ser ju inte det som finns innanför - min svaghet, mina torkade tårar och min oro. Hur ska de kunna göra det? Jag döljer det så väl! Människor blir oftast så illa berörda om jag visar upp "min inre sida" som jag vill kalla den. De vet helt enkelt inte hur de ska tackla detta, så jag låter bli!   Jag har mina närmaste och goa omkring mig som jag kan vara helt mig själv kring och som blir ledsna och skrattar med mig, vilket i sin tur är befriande!    Tänk att träffa någon bekant i affären och ställa sig och kramas och stortjuta, hur skulle DET se ut? Folk skulle ju undra om man var redo för tvångströjan!    Ha, ha den erfarenheten har man ju sluppit hittills!

Ringde till Onkologen idag, måndag, och hoppades att jag skulle få några svar på när min behandling är planerad. Icke sa Nicke! Sekreteraren hänvisade till sköterskan och sköterskan hänvisade tillbaka till sekreteraren. Då gav jag upp! Ska det vara så himla svårt att få ett besked???   

När jag kommer hem idag, har jag ett kuvert från sjukhuset! JIPIII!! Glöm och dröm, det var en faktura på ett missat besök till ortopedtekniska!!?? Vad sjutton hände HÄR nu då? Jag har ju väntat SÅ på att få komma dit och prova ut min lite mer "ordinarie" bröstprotes! Jag har ju inte ens fått en kallelse!  Precis som om jag skulle strunta i att gå dit! Vad tror dom?? Jag började gråta! Skulle det vara så svårt att lyfta luren och fråga var jag är eller vad jag håller på med som inte kommer?? Jag är sååå besviken och ledsen!   

Jag är för övrigt så jävla trött på folk som snackar och snackar och inte håller vad de lovar! Jag tänker inte ödsla en minut av min tid eller energi på människor av den sorten mer i hela mitt liv! Så det så!   

Usch, vad mycket negativt det var idag inom mig, men det måste ut också! Känns redan bättre, klockan är 02.12 på natten och jag kan inte sova! Jag är inte alls i balans för tillfället, det har varit lite för mycket omkring mig och tårarna bara rinner, men vad gör det? Låt dom! Det känns så mycket bättre när de torkat och jag förhoppningsvis kan lägga mig och sova och gå upp i morgon och se till att mina älskade barn får en näringsrik frukost innan de går till skolan. Sedan har jag en del timmar innan jag kan gå till jobbet, jag får nämligen inte komma förrän 12.30 på dagarna!?! Sedan ska man hem och handla lite först, laga maten, köra lite läxor med barnen. Nu har jag ett ex som tar en stor del av detta och jag är så tacksam för detta just nu. Satt ikväll med Wille och en inlämningsuppgift han hade till skolan, de skulle skriva en insändare! Det var riktigt kul! Han är för rolig! Han ifrågasatte hemläxornas vara eller icke vara! Ni kan ju gissa vilket han föredrog!   Riktigt bra blev det faktiskt! He´s clever, that dude!

Nu ska jag torka min tårar, både av glädje och sorg och försöka få lite sömn innan morgondagens härliga ljus är här!

Good Night! Sleep tight! Puss & Kram (fast hela natten denna gång!)   

Nytt år! 2011! Ett nytt år och ett nytt cancerfritt år! Tänk va skönt det känns att säga - cancerfri! Jag har ju tidigare tjatat om hur fort allt gått och jag inte hunnit med, det kan jag säga fortfarande. Det HAR gått fort och jag är inte med alls...      Känns som jag gillar läget och bara ÄR och försöker ta hand om mig själv så gott det går... och DET går ju sådär...

Trettondagsafton står jag i badrummet och gör mig iordning för träff med Susi Q. Vi skulle laga lite mat och drick lite vin och sitta och ljuga och bara mysa. Tyvärr så råkade jag tappa en bomullstuss på badrumsgolvet och böjer mig ner för att ta upp den och vad händer?? ATTAN vilken smärta i ryggen! Benen bara vek sig och där låg jag som en våt fläck på golvet med en smärta jag inte minns att jag känt nån gång!    Fick krypa ut i vardagsrummet och lägga mig i soffan och bara andas. Susi Q kom upp efter ett tag och när hon såg vilket skick jag var i, tvingade hon mig att ringa 1177    När jag hade krystat fram vad som var fatt, skickade de en ambulans! Jag bor på högst upp i huset med spiraltrappa och utan hiss! De insåg snabbt att en bår var inte att tänka på, så de försökte ge mig smärtstillande så jag kunde med stöd av dem gå ner själv. Detta misslyckades då mina ådror inte alls ville vara med och kröp undan. De gav upp när jag såg ut som en nåldyna och erbjöd mig lustgas istället. Jag tackade nej till det, man blir ju helt yr i knoppen av det!    Då kom den finska sisun fram, av ren vilja tog jag mig ner för trapporna, sakta och ett steg i taget och fick nästan hänga på den stackars ambulansskötaren. Väl nere på båren och i ambulansen trodde jag att jag skulle smälla av, så ont hade jag! Sköterskan tog blodtrycket, 200/100! Jösses, inte konstigt jag var helt yr av smärta!   Min älskade Susi Q stod vid min sida hela tiden. Vad hade jag gjort utan henne i mitt liv? Jag kan ju säga att det blev en del väntan på akuten, förvånade? Men jag fick snabbt smärtlindring, först kom de med 2 alvedon! Jag bara tittade på sköterskan och bad henne komma med ett bättre bud! Inte sjutton hjälper dom! Då kom hon med 2 andra tabletter som jag inte minns namnet på men jösses, de tog nästan bort smärtan! Vid det laget var både jag och Susi Q övertrötta, så denna drog gjorde att jag började skratta hysteriskt och hon var inte sen att hänga på. Där låg jag och hon satt bredvid i en korridor utanför Ortopeden och gapskrattade!   En av sköterskorna tyckte det var kul att någon tyckte det var roligt där! Fick sent omsider träffa läkaren som konstaterade att jag hade ett akut ryggskott och skulle läggas in. Läggs man in för sånt? Ge mig droger och skicka hem mig! Men så blev det och 3 på morgonen kom jag upp till T-huset, E51, rum 22, som jag delade men en jättmysig dam i 4 dagar! Vilken avdelning, nytt och fräscht och jag blev så väl omhändertagen, så jag insåg snabbt att detta var det bästa för mig just då. Röntgen visade nästa morgon att jag hade ingen diskbråck eller kotförskjutning i ryggen, tacka för det!

Min kirurg från bröstoperationen råkade se att jag var inlagd så hon kom och hälsade på mig och undrade vad sjutton jag gjorde där?    Alla jag har talat med har tyckt att det räcker väl nu? Du har väl haft nog med jävelskap? Det tycker verkligen jag med! Nu räcker det! Kan jag inte bara få va ifred och läka och hämta mig efter canceroperationen? Näää då, man ska få ryggskott också. Satt faktiskt och skojade med damen jag delade rum med om att nu när jag ligger på Ortopeden, vore det väl lämpligt om jag bröt benet också! Snacka om mörk humor!   

Men nu när jag ändå faktiskt låg inne tyckte min kirurg att jag skulle göra fler undersökningar. Så jag fick tid till datortomografi av bröst och buk och senare även en skelettröntgen. Datortomografin tyckte jag var läskig! När de sprutade in kontrastvätska med jetstråle (kändes det som) mådde jag jätteilla! De drog fram mig ur tunneln och jag fick andas en stund och då gick  det över. Sedan kom en läskig varm känsla från huvudet och ända ner till ändan. Det kändes som man pinkade på sig! HJÄLP!    De lugnade mig när allt var klart, att det kändes bara så, jag hade inte kissat på mig. Tack och lov!

På eftermiddagen kom svaret, jag hade inga förändringar i ryggen och heller inga tumörer! En suck av lättnad! Tack gode gud! Det var så skönt att höra! Nu återstår skelettröntgen men jag är faktiskt inte orolig. Jag tror och hoppas att cancern är borta! Forever!

Försökte även luska hos Onkologen när mina behandlingar börjar. Fick inget besked, allt var inte klart med min remiss men de skulle fixa det på måndagen. Så jag tänker ringa imorgon för att få ett besked, nu vill jag veta! Jag vill veta om och hur länge jag ska arbeta innan detta börjar. Jag har ju levt i min lilla "bubbla" den senaste månaden och var redo att börja halvtid igår, måndag. Detta sket ju sig fullständigt, jag kan knappt sitta än. Men jag jobbar på det och tänker börja nästa måndag, förutsatt att mina behandlingar inte börjar då. Snacka om 2 steg fram och femtielva tillbaka....    

Nu börjar drogernas verkan ge vika och jag får vila innan jag ska ta nästa dos. Sicken tur man inte blir beroende så länge man tar dom när man har smärtor.

PUSS & KRAM hela hela dan!   

Allt har gått i en rasande fart när man tänker efter. Det är ju drygt en månad sedan jag fick veta att jag fått bröstcancer och 3 veckor sedan jag opererades! Jag har inte cancer längre! De har förhoppningsvis tagit bort allt, så nu återstår efterbehandlingen.

Jag går 2 ggr/vecka och tömmer ur vätska som samlas och gör min sjukgymnastik. NU helt plötsligt börjar det strama ordentligt när man ska sträcka upp och ut vä arm!    Fram till nu har det faktiskt gått riktigt smidigt! Nu känns det som en spänd vajer från insida armen och ned till underarmen. Har läst lite om detta och tydligen går man 2 steg fram och 1 tillbaka under läkningsprocessen, det är tydligen inget konstigt med det! Väldigt frustrerande är det i alla fall. Den armen är ju inte som den ska, helt klart! Flera gånger, senast idag, ska jag göra något med den armen och tappar greppet och tappar det jag har i handen. Jag och dottern var inne i en affär när jag bara skulle peka på en klocka som satt på väggen. DUNS! Där åkte den i backen! Dottern fick ett bryt inne affären och skrattade så hon nästan grät!   Hmmm, skadeglädje är den enda sanna glädjen heter det ju! He, he, lite kul så här i efterhand men just då kände jag mig jättedum och klumpig   

Tiden har gått så fort och jag har nog inte hunnit med riktigt mentalt. Allt har ju varit så overkligt och svårt att ta till sig! Nu får jag stunder då jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig själv! Det är så svårt att förklara.... får en inre rastlöshet som blandas med ren sorg och skräck! Alltihop i en konstig massa inombords. Igår t ex hade jag en sådan dag, jag fick tvinga mig själv att uföra de enklaste saker; gå upp, fixa frukost, plocka undan, bädda.... ville egentligen bara bädda ner mig och gråta tills det inte fanns några tårar kvar!!    Jag säger det återigen, vilken tur att jag har barnen hemma! Då MÅSTE jag ju faktiskt ta tag i saker och ting och se till att de har det bra. Mina älskade barn, vad hade jag gjort utan er?    SOM jag älskar er! Detta gör ju givetvis att jag håller modet uppe och inte kanar ned i någon svart håla som är svår att ta sig upp ur. Jag tror det är lätt att hamna där just nu, när det kommer så mycket känslor som man försöker bearbeta. Jag satt häromkvällen och lipade till något sorgligt någon sa på TV:n, jösses! Jag är vanligtvis ganska blödig men detta tar priset!   

Ska träffa kuratorn imorgon och det ser jag fram mot. Det är befriande att skriva ner mina tankar här, men det är bra att prata ut hos någon som bara känner mig som en patient, inget annat. Jag har träffat henne några gånger och jag har inte egentligen kunnat säga så mycket om hur jag mår, jag har ju faktiskt mått väldigt bra, förutom oron och rädslan förstås. Men imorgon tror jag att jag kan öppna mig mer, det känns så, jag har nog hållit en viss distans till henne och mest frågat om hur andra upplever detta och det har hittills varit nog för mig. Men nu börjar vi nog ett nytt kapitel, hon och jag.   Hoppas allt kommer ut jag bär på just nu. Det är ju så svårt att sätt ord på vad man känner men annars får jag väl sitta hos henne och böla tills tårarna är slut!    Hon om någon förstår ju detta!

Jag pratade med en mycket klok och härlig kvinna idag som stöttat mig och gett mig en underbar behandling precis innan jul som fick mig att må som en prinsessa!   Hon förklarade att kroppen är funtad så här, när man är rädd och orolig är det precis det enda man orkar med för stunden men när detta börjar släppa, kommer alla andra känslor ikapp som man tryckt undan för att man inte orkar "deala" med dom just då. Detta är precis vad som händer med mig just nu, börjar må bättre fysiskt, då bubblar en massa annan skit upp till ytan som man tryckt undan eller helt enkelt inte känts vid.   

Nu väntar jag på att få en kallelse från Onkologen för cellgiftsbehandlingar. Det kommer att bli ganska snart trodde kirurgen. Ju fortare desto bättre känner jag! Gärna igår! Det kommer att bli 6 behandlingar med 3 veckors mellanrum. Alltså, 6 månader framåt kommer jag att få stå ut med detta! Hoppas bara att jag inte kommer att må för dåligt! Jag kommer att få medicinering mot illamåendet, så den kommer att hjälpa, eller??

Först kommer jag att få prova ut en peruk, för håret kommet att falla, DET är i alla fall något som är helt klart!  Undrar egentligen hur detta kommer att kännas? Att bli av med sitt hår, som man haft hela (eller åtminstone större delen av) sitt liv! Det går inte att föreställa sig, den dagen den sorgen!Detta är ju rätt hemskt när man tänker på det! Det positiva i detta är att det kommer ju tillbaka! Thank the lord! Förhoppningsvis fortare än man tror!

Nu är det snart slut på detta året och ett nytt börjar! Det har varit ett tufft år på många sätt för mig men jag ser fram mot ett nytt och härligt 2011!

Önskar alla ett riktigt Gott Nytt År!!!   

KRAM hela dan!