Julen närmar sig med stormsteg och det är härligt att kunna säga att jag ser fram mot julen! Så har jag inte känt sedan mitt besked utan bara tyckt att hela julruljansen är jobbig! Jag förberedde allt så gott det gick här hemma innan operationen och det var en himla tur! Nu har jag varit hemma i nästan 2 veckor (jösses, var har tiden tagit vägen??)    och det är först nu jag känner att jag orkar göra mer än det allra nödvändigaste. Var och handlade det sista inför julmiddagen med Susi Q och kunde "fakkis" (som en liten goding i släkten säger) bära lite själv utan att det kändes som att armen skulle gå av! Känns fint att börja komma tillbaka till vardagslivet!   

Dessa dagar hemma har bestått av mycket vila förstås men även annat, har nog aldrig löst så mycket korsord jag gjort nu! Gått ut och promenerat allt längre för varje dag, fast igår kändes det verkligen att vintern slagit till ordentligt! -16 grader när jag gick ut, det var så näshåren frös när man försökte andas utan att hosta ihjäl sig. Så den varma koppen satt fint när jag kom in igen!  Men vilken fantastisk vinter vi har! Detta är verkligen vinter för mig - kallt, mycket snö och solen tittar fram. Helt underbart!   

Det har blivit 2 besök per vecka till sjukhuset eftersom det samlas vätska i huden under ärret. Fick förklarat för mig att detta är väldigt vanligt och inget att oroa sig för. Det är ju en stor såryta under ärret som det fortfarande kommer sårvätska ur samt att de tog massa lymfkörtlar i armhålan, då tar det lite tid för vätskan att hitta nya vägar ut kroppen. De har tappat ur ca 3-4 dl varje gång! Det är en sån lättnad efteråt, för det skvalpar och kluckar i "ex-bröstet" när det är vätskefyllt! Jätteläskigt!   Som tur har jag ju ingen känsel där, så tappningen känns inte alls, och DET får  man ju vara tacksam för!

Sist jag var hos sårsköterskan dök en av kirurgerna upp och frågade om jag var intresserad av provsvaren, för de hade redan kommit! Jamen, självklart! Då berättade hon att de tagit ut 2 tumörer ur bröstet! Det kändes som hjärtat stannade... 2?? Men...har det spridit sig då? De hade även tagit ca 20 lymfkörtlar i armhålan, inte konstigt vätskan inte hitta ut just nu! Det positiva i det hela var att cancern endast spridit sig till en lymfkörtel. Tack, gode gud!   Hon var övertygad om att de fått med allt, kanon!

Nu kan jag säga: Jag HAR HAFT bröstcancer! Vilken känsla! Nu är den biten avklarad och jag får nu ställa in mig på efterbehandlingen, vilket i mitt fall blir cellgifter. De börjar i januari och jag kommer att få 6 behandlingar med 3 veckors mellanrum. Hoppsan ja!    Detta innebär i värsta fall ytterligare 6 månaders sjukskrivning helt eller delvis. Jag tänker verkligen försöka det sistnämnda. Detta beror ju givetvis helt på hur jag kommer att må av cellgiftsbehandlingarna men hoppas verkligen jag mår såpass bra att jag kan jobba åtminstone deltid mellan varven. 6 månaders sjukskrivning känns som en fruktansvärt lång tid! Men självklart är det så att det viktigaste är att jag blir frisk och att detta aldrig återkommer! Det är ju målet!

Jag frågade henne om håravfall och andra biverkningar. Hon sa att håravfallet är en bekräftelse på att behandlingen är effektiv, skiten ska bort, så det så!   Ja, jösses, då är det bara att ställa in sig på att bli skallig och hårlös.... scary!

Har funderat en del på detta och bestämt mig för att så fort som möjligt prova ut en peruk, så jag hinner att vänja mig vid den och att jag får en som jag verkligen tycker om. Det är viktigt att den känns rätt. Jag kommer, så fort behandlingen börjar i januari och jag märker att håret börjat att falla av, att snagga av mig håret helt! Jag tänker inte utsätta mig för den psykiska påfrestningen att se dessa hårtussar som ramlar av eller sitter på kudden på morgonen, nää fy sjutton! Då är det bättre jag föregår och snaggar av det! Eller rättare sagt, Susi Q får äran.    Skulle inte tro att man vill gå omkring med peruken hela tiden, framförallt inte hemma och kring folk jag känner väl, så jag får väl ge mig ut på jakt efter lite coola "klutar" eller bandanas heter det väl   Detta är något jag mentalt försöker förbereda mig för och jag tror att det kommer att bli bra. Jag känner mig trots all görstark (för det mesta i alla fall) och får tänka att när det är som värst, så kan det bara bli bättre!   

Nu ska jag på lite raj raj, jullunch med arbetskamraterna!

Tack för alla härliga kommentarer, jag läser varenda en och blir väldigt rörd!

KRAM hela dan! Vi syns i nästa!