Allt har gått i en rasande fart när man tänker efter. Det är ju drygt en månad sedan jag fick veta att jag fått bröstcancer och 3 veckor sedan jag opererades! Jag har inte cancer längre! De har förhoppningsvis tagit bort allt, så nu återstår efterbehandlingen.

Jag går 2 ggr/vecka och tömmer ur vätska som samlas och gör min sjukgymnastik. NU helt plötsligt börjar det strama ordentligt när man ska sträcka upp och ut vä arm!    Fram till nu har det faktiskt gått riktigt smidigt! Nu känns det som en spänd vajer från insida armen och ned till underarmen. Har läst lite om detta och tydligen går man 2 steg fram och 1 tillbaka under läkningsprocessen, det är tydligen inget konstigt med det! Väldigt frustrerande är det i alla fall. Den armen är ju inte som den ska, helt klart! Flera gånger, senast idag, ska jag göra något med den armen och tappar greppet och tappar det jag har i handen. Jag och dottern var inne i en affär när jag bara skulle peka på en klocka som satt på väggen. DUNS! Där åkte den i backen! Dottern fick ett bryt inne affären och skrattade så hon nästan grät!   Hmmm, skadeglädje är den enda sanna glädjen heter det ju! He, he, lite kul så här i efterhand men just då kände jag mig jättedum och klumpig   

Tiden har gått så fort och jag har nog inte hunnit med riktigt mentalt. Allt har ju varit så overkligt och svårt att ta till sig! Nu får jag stunder då jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig själv! Det är så svårt att förklara.... får en inre rastlöshet som blandas med ren sorg och skräck! Alltihop i en konstig massa inombords. Igår t ex hade jag en sådan dag, jag fick tvinga mig själv att uföra de enklaste saker; gå upp, fixa frukost, plocka undan, bädda.... ville egentligen bara bädda ner mig och gråta tills det inte fanns några tårar kvar!!    Jag säger det återigen, vilken tur att jag har barnen hemma! Då MÅSTE jag ju faktiskt ta tag i saker och ting och se till att de har det bra. Mina älskade barn, vad hade jag gjort utan er?    SOM jag älskar er! Detta gör ju givetvis att jag håller modet uppe och inte kanar ned i någon svart håla som är svår att ta sig upp ur. Jag tror det är lätt att hamna där just nu, när det kommer så mycket känslor som man försöker bearbeta. Jag satt häromkvällen och lipade till något sorgligt någon sa på TV:n, jösses! Jag är vanligtvis ganska blödig men detta tar priset!   

Ska träffa kuratorn imorgon och det ser jag fram mot. Det är befriande att skriva ner mina tankar här, men det är bra att prata ut hos någon som bara känner mig som en patient, inget annat. Jag har träffat henne några gånger och jag har inte egentligen kunnat säga så mycket om hur jag mår, jag har ju faktiskt mått väldigt bra, förutom oron och rädslan förstås. Men imorgon tror jag att jag kan öppna mig mer, det känns så, jag har nog hållit en viss distans till henne och mest frågat om hur andra upplever detta och det har hittills varit nog för mig. Men nu börjar vi nog ett nytt kapitel, hon och jag.   Hoppas allt kommer ut jag bär på just nu. Det är ju så svårt att sätt ord på vad man känner men annars får jag väl sitta hos henne och böla tills tårarna är slut!    Hon om någon förstår ju detta!

Jag pratade med en mycket klok och härlig kvinna idag som stöttat mig och gett mig en underbar behandling precis innan jul som fick mig att må som en prinsessa!   Hon förklarade att kroppen är funtad så här, när man är rädd och orolig är det precis det enda man orkar med för stunden men när detta börjar släppa, kommer alla andra känslor ikapp som man tryckt undan för att man inte orkar "deala" med dom just då. Detta är precis vad som händer med mig just nu, börjar må bättre fysiskt, då bubblar en massa annan skit upp till ytan som man tryckt undan eller helt enkelt inte känts vid.   

Nu väntar jag på att få en kallelse från Onkologen för cellgiftsbehandlingar. Det kommer att bli ganska snart trodde kirurgen. Ju fortare desto bättre känner jag! Gärna igår! Det kommer att bli 6 behandlingar med 3 veckors mellanrum. Alltså, 6 månader framåt kommer jag att få stå ut med detta! Hoppas bara att jag inte kommer att må för dåligt! Jag kommer att få medicinering mot illamåendet, så den kommer att hjälpa, eller??

Först kommer jag att få prova ut en peruk, för håret kommet att falla, DET är i alla fall något som är helt klart!  Undrar egentligen hur detta kommer att kännas? Att bli av med sitt hår, som man haft hela (eller åtminstone större delen av) sitt liv! Det går inte att föreställa sig, den dagen den sorgen!Detta är ju rätt hemskt när man tänker på det! Det positiva i detta är att det kommer ju tillbaka! Thank the lord! Förhoppningsvis fortare än man tror!

Nu är det snart slut på detta året och ett nytt börjar! Det har varit ett tufft år på många sätt för mig men jag ser fram mot ett nytt och härligt 2011!

Önskar alla ett riktigt Gott Nytt År!!!   

KRAM hela dan!