Lika flygande som jag var dagen efter operationen, lika hårt landade jag dag 2! En riktig magplask och den sved!   

Vaknade 6.15 av ett gnisslande och sedan sattes det igång och borras på våningen ovanför! Hallå! Har inte jag kommit hit för att få lugn och ro och vila ut? Har jag missuppfattat detta? NU förstod jag varför det satt en lapp på nattduksbordet med "Om du vill ha lugn och ro" och i denna satt ..... 2 öronproppar!!! HA HA, garvar än när jag tänker på detta! Det var ju typiskt att de precis nu höll på att renovera övervåningen! Den lugna, tysta tillvaron jag trodde jag skulle få kunde jag ju glömma!     

Nu insåg jag vilken effekt morfinet haft! Denna dag var smärtan molande och stramande och vilken trötthet! Fick besök av 2 underbara arbetskamrater vid lunchtid och det var skönt att snacka jobb! Men jag blev jättetrött snabbt och fick ta en returbiljett till sängen för att vila. Tack gode gud för denna sköna säng! Några knapptryckningar så låg man så skönt att man tänkte att härifrån tänker jag INTE gå upp inom den närmaste tiden! 

Fick besök av barnen och exet  lite senare och det värmer i hjärtat, tänk om man hade varit helt ensam! Vad fruktansvärt det hade varit! Tack gode gud för mina underbara barn och släktingar och goa vänner som även de kom senare på kvällen. Så tacksam att jag har er!    

Jag låg ju i ett dubbelrum så tanken slog ju mig att jag kunde få sällskap när som helst! Och det fick jag! Senare den kvällen kom en jättegullig dam som jobbat på sjukhuset innan hon blev pensionär. Vi hade jättetrevliga samtal (fast det undrar jag ju förstås om hon tycker, jag var mest trött och bidrog kanske inte så mycket till ett intellektuellt samtal)   

Nästa morgon vaknade jag och kände mig utsövd! Det var länge sedan!   

Dessa dagar på hotellet fann man sig snabbt i rutinerna:

7.30  frukost

11.30 lunch

16.30 middag

19.30 kvällsfika

Det kändes som att det enda man gjorde var att sova, äta, vila, äta, vila och äta lite till.... Inte för att jag hade någon direkt aptit men något litet gick ju  ner. Tänkte att man måste ju äta, så blir man piggare fortare. Hallå, är det inte något som mamma lärt mig?? Det är det säkert, den kvinnan har lärt mig en massa bra saker   

Strax före lunch kom sjuksköterskan och talade om att jag fick åka hem! VA? Redan? Men jag har ju börjat gilla att vara här ju! (men det sa jag inte förstås!) Får man ta sängen med hem?? Nähä!! Det får väl bli den trista good ol' bed at home!   

Så jag traskade ned till kirurgmottagningen för att kolla såret och omslaget och ta bort dränet.... mamma mia! Kommer detta att göra ont? Jag kan ju bara säga att det var ju kanske inte det mysigaste jag varit med om! DET kändes! Blev alldeles kallsvettig och yr i knoppen, ändå har jag ju ingen känsel där bröstet suttit.... Nu fick jag mig en ordentlig titt på hur det ser ut! Fick dra efter andan för att inte brist ut i gråt! Det såg för jävligt ut rent ut sagt, även om sköterskan tyckte allt såg jättefint ut men mitt bröst är ju borta, det är platt!   Jag visste ju allt detta egentligen men det går inte att förbereda sig för hur det känns! En stor sorg sänkte sig över mig och jag vet att jag fick en återbesökstid måndagen därpå för att kolla att allt var bra, sedan ville jag bara därifrån!

Gick tillbaka till hotellet, rakt in i mitt rum och satte mig på toaletten och storgrät!!   Fy, vad jobbigt allt kändes där och då!

Nää, här kan man ju inte sitta hela dagen, så det var bara att tvätta av sig och snyta sig och börja packa ihop sakerna! Nu kändes jag faktiskt att det var skönt att komma hem, få vara hemma och bara göra det man vill och när man vill, skön känsla!

Lite lunch fick jag allt innan jag skulle prova ut min "kudde" som jag ska ha som "fejk-bröst" tills jag får min riktiga protes utprovad. Kändes riktigt bra att fylla ut den sidan   

Träffade ett härligt och glatt gäng människor som bodde på hotellet och som fick cellgifter och strålning för sin cancer. En mycket vis man sa till mig att "kom ihåg att skratta så ofta och  mycket du kan! Det hjälper även när det är som jävligast!" Han levde verkligen som han lärde! Han berättade att han skulle ringa frugan när han var på sitt rum och då satte de igång och borra rejält och han fru blev helt förskräckt och undrade var han var! "Jaa, på mitt rum och jag har öronproppar men det är klart, de kan jag ju inte ta på mig nu, då hör jag ju inte alls vad du säger!" Vilken härlig humor! Han fick mig verkligen att skratta!    Hoppas jag träffar dessa människor mer framöver!

Fick skjuts hem av en vänlig själ och vilken förvirrande känsla! All denna hemtrevnad och trygghet men samtidigt helt vilsen! Ingen sjuksyrra att ringa på om jag behövde fråga något. Men detta kommer att blir görbra! Det är ju trots allt mitt hem och här trivs jag!   

Nu har jag skrivit av mig för denna gång. KRAM allihop och vi ses i nästa!