Måndagen den 6 december 2010 är ett datum jag kommer att minnas länge - dagen då mitt ena bröst togs bort...

Infann mig på sjukhuset vid halv 10-tiden på morgonen efter att ha blivit hämtad av fd sambo och min goaste vän samt min älskade dotter. Jag hade ju lovat dottern att få vara med så länge det gick, hon vill vara med och stötta och framförallt se till att de tar god hand om mig   , du underbara, älskade dotter! Hoppas du förstår hur mycket du betyder för mig!  Mitt stora stöd är ju även min bästis Susi Q, vilken människa! Hon har stått fysiskt och mentalt vid min sida sedan beskedet och har inte avvikt, även om jag varit tvär och tyst. Hon står ut med mig och är aldrig påträngande, vi känner varandra för väl för det! Det räcker hon är där, vi behöver inte alltid prata, ord är inte alltid nödvändiga, närvaron och den trygghet hon ger mig räcker. Du VET hur mycket du betyder för mig och alltid kommer att göra, oavsett vad som händer!   

Fd sambon vill också stötta och jag är jättetacksam men har inte varit bra på att ta emot den tyvärr, hoppas du förstår.

Blir ni förvånade om jag säger att det blev en del väntan där på Pre-op innan jag fick komma vidare? Skulle inte tro det! Man är ju beredd på en del väntan, det är bara så! Mina kumpaner drog iväg men dottern och Sussi Q skulle komma tillbaka efter en fika - kändes skönt! När jag hade bytt om iaf och fått på mig den snygga vita skjortan och de gränslöst sexiga trosorna (snarare mamelucker!!) och "over-knee" strumporna   , lade jag mig ner i sängen och satte på radio i hörlurarna och var KOLUGN! All nervositet och oro var som bortblåst! Varifrån kom detta lugn? Jag har faktiskt ingen aning! Av någon anledning låg jag där och tänkte på min pappa och LOG    Min lugna goa pappa som gick bort för snart 2 år sedan! Kanske var det tanken på honom som lugnade mig, who knows about these things....

Mina bundisar kom tillbaka och berättade om deras härliga fika, ja tack för den ja!! Här ligger en annan och är både törstig och hungrig!  Men jag fick dropp där sedan, så det värsta försvann   

En sköterska kom och hämtade mig och mina pinaler (kändes som ett helt flyttlass!) PUSS & KRAM bundisar, vi ses snart! Jag i min enfald trodde att de skulle få dyka upp på uppvak efteråt, men icke sa nicke! Det är tydligen bara föräldrar som får komma när ens barn ligger där, har ju gjort det själv flera ggr. Dottern blev jättebesviken och ledsen men det var nog lika bra att hon inte fick det, så här i efterhand.

Kördes in på operation strax efter 2 och jag har aldrig varit med om en så snabb insomning!! Jag kommer ihåg  tidigare gånger att de pratat och bett att man ska räkna baklänges och allt möjligt, men denna gången kommer jag bara ihåg att narkosläkaren sa att jag fick nån medicin först som tyvärr gjorde att jag blir torr i munnen när jag vaknar, tack så hemskt mycket! Sedan minns jag bara att han sa att de skulle börja ge mig sömnmedlet.....DÄR någonstans i den meningen försvann jag in i drömmarnas land!   Såg fram mot denna sömn.

Vaknade av att någon frågade mig om jag kunde öppna ögonen. Jamen det är väl klart jag kan! Men det var lättare sagt än gjort... fick tvinga upp ögonlocken och dimmigt titta på denna person som tilltalat mig. Kraxade något om var jag var och fick till svar att jag var i operationsrummet! VA? "Lugn, allt gick bra och du ska till uppvak nu" sa den leende sköterskan. Vicken lättnad! *suck* Jag som ett tag där trodde att de inte ens börjat!

Låg i dvala hur länge som helst kändes det som och var alldeles snurrig när jag försökte somna, så det blev mikrosömnpauser. Det visade sig att jag kom tillbaka kl 6 först från operationen och då hade ju mina anhöriga och kära blivit oroliga och ringt. Jag talade också med några på telefon men jag tror nog att jag mest grymtade och kraxade, var HELT väck! De hade nog all förståelse för att mitt ordförråd hade krympt till: "ÖHHH"   Huvudsaken var att de fick höra att allt gått bra och att jag behövde hämta mig.

Efter att ha kvicknat till och druckit juice -tänk vad himmelskt gott när munnen är som öken! Vet jag tänkte att jag nog aldrig smakat något så gott i hela mitt liv..   Blev körd till Kirurgavd i det nya T-huset. Vad fint det var!! Fick ett eget rum med lite dova mjuka färger (var så pass groggy så jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg i vilken kulör) och när de stängde dörren så blev det TYST! Vilken härlig känsla! Här kommer jag att trivas kände jag direkt! Morfinet gjorde att jag sov jättekonstigt! Låg i dvala och kände hur jag "sjönk" djupare men blev då yr och vaknade med ett ryck! Så höll det på hela natten! Typiskt! Inte ens droger hjälper mig att sova   

Nån gång på natten där kände jag att jag nog behövde gå på toa, så jag satte mig upp i sängen men det stretade och stramade så förbannat, så jag lade mig ner igen och insåg att jag kanske behöver hjälp så jag inte svimmar av!    Sköterskan (kommer tyvärr inte ihåg hennes namn, men vilken underbar människa! Skulle krama om dig om jag såg dig!) blev bestört men skrattade sedan och förklarade att jag "sitter fast" i sängen!

"-VA? Har ni tvångsbundit mig?"

"- Näädå!" Svarade den härliga sköterskan, "du har dränage som vi satt fast i sängen och den ska jag ta loss, så du kommer upp!"

Ha, ha, så där klev jag upp på skakiga ben med mina kompisar; Mr Dropp och Mr Dränage. Hualigen! Har aldrig varit så glad att komma i säng som efter den toaturen! Det susade i öronen och började svartna för ögonen men jag hann! Hann lägga mig ner och inse att min första promenad var avklarad! Nu kan det ju bara bli bättre!   

Nu är jag lite trött och tänker vila lite, vi ses i nästa.

 PUSS & KRAM hela dan!