Det är lustigt det här med mitt skrivande här på bloggen.... När jag får känslan av att jag behöver ventilera mig lite, slår jag på datorn, skriver en rubrik och stirrar på den blanka skärmen - som en tom målarduk som väntar på det första penseldraget - "jag börjar pensla, jag fick en känsla...." som Petter (och nu även September) uttrycker det! Jag har aldrig en aning om vad jag ska skriva eller om det blir något över huvudtaget. Jag sätter fingrarna på tangenterna och    .... något händer, mina tankar far ned i fingrarna och ut kommer tecken, ord och meningar som blir mina tankar här. Märklig känsla. Har säkert sagt det innan men säger det igen, det som skrivs här är helt oredigerat och sponant och ni får ta det för vad det är - rått och naket!   

Sunday, bloody sunday.... så känns det idag. Jag har så mycket framför mig nästa vecka, så idag borde jag njuta och bara göra sådant som får mig att må bra! Icke, sa Nicke! Jag har en sådan rastlöshet som rasar i min kropp så jag inte vet vad jag ska ta vägen!   Vad är då bättre än att sätta sig framför skärmen och skriva ner lite strunt så kanske det lättar och jag kan koppla av?

Jag var ju på gruppterapi i veckan och träffade 4 kvinnor som går igenom samma sak som jag. Det var mycket intressant och nyttigt. Fick ställa lite frågor som ingen annan kan svara på än de som gjort detta.

"Hur mådde du efter 1:a behandlingen?"

"När tappade du håret?"

"När började det växa tillbaka?"

"Vilka andra biverkningar har du haft?"

"Vad gjorde de 3 sista behandlingarna med dig?" plus mycket annat som flugit omkring i huvudet den sista tiden...

Alla var så fina och goa.    3 av dem hade avslutat sina cellgiftsbehandlingar och 1 hade precis fått sin 4:e behandlingskur. Något som var en gemensam nämnare för alla var att håret definitivt åker av! Ingen större överraskning!   En av tjejerna hade jättefint hår och hade en häftig scarf runt huvudet, en härlig färgklick. Hon hade peruk!!! Jag bara stirrade och sa till henne hur fin jag tyckte hon var! Tänk att de görs så fina idag! Jag har min mammas gamla peruk i åtanke som hon hade på 70-talet - herregud säger jag bara! Vicken hemsk grej!   Den var förfärlig!

Jösses, hur kommer allt detta att påverka mig? Jag är rent och skärt livrädd och orolig. Just nu vet jag inte vad som är bäst - att veta så mycket som möjligt innan eller bara låta skiten komma.... Nä, jag står fast vid att vilja veta ALLT som cellgifterna kan tänkas göra med mig - fysiskt och psykiskt!

Vi fick som avslutning på gruppterapin ett stort pappersark och färger och penslar!!! Vi skulle måla ett träd som föreställer oss själva! Lätt som en plätt! Jag som knappt kan rita en streckgubbe!!   "Fick en känsla och börja pensla....."    he he...  Det var bara att sätta igång och blanda färger och börja måla! Det blev en bastant och stark stam (ser jag mig själv som det tro?) Sedan målade jag fullt med löv i alla höstens färger - älskar de färgerna!   Min tanke var när jag var klar att trädet är som jag är nu - full med löv i alla färger men alldeles strax kommer dessa att falla av och grenarna blir kala... för att nästa vår knoppas och nya fina löv växer ut!

Kände mig nästan poetisk   Undrar vad kuratorn "läser" utav våra vackra konstverk?

Denna känsla av att inte kunna göra något åt situationen jag kommer att befinna mig i, gör mig rädd och osäker! Jag har inte valt det! Det enda jag kan göra är att "go with the flow" och låta allt komma till mig och allt vad det gör med mig! Vad har jag för val? Detta är ju trots allt läkarvetenskapens sätt att göra vad de kan för att jag inte ska få cancern tillbaka (i första taget i alla fall). Den elake jäveln skulle bara våga visa sitt fejs för mig igen!   KILL IT!

Har haft en helt underbar helg med härliga godingar och vänner och har bara njutit. Mina godingar har faktiskt fått mig att må riktigt bra i helgen, oron och rädslan har nästan varit helt bortblåst! Det är såååå härligt att det inte går att beskriva! Att få skratta så man kiknar och prata med människor man tycker mycket om är manna för själen! Denna fullständiga avkoppling är precis vad jag har behövt denna helg! Tack, ni vet vilka ni är!   

Jag får tänka på detta när jag känner mig som jag gör nu - rastlös och nerverna utanför huden. Det får mig att le och då är det ju ok.   

"Why does all good things come to an end??"