Jag hade panik hem från sjukhuset.... "Vad ska jag säga till barnen?" De är det bästa jag har och de sista jag vill göra så fruktansvärt illa som jag antagligen måste göra med mitt besked....HJÄLP!!! Ska dom skonas från ordet "CANCER"?? Det var min första tanke! Jag måste bespara dom det hemska ordet! Inte ska dom få panik och tro att deras mamma ska dö?!? För det är väl det första man tänker på som barn/ungdom när man hör det ordet??

Till min förfäran var sonen hemma när jag och Sussi Q kommer hem! Han springer ut till mig och frågar: "Mamma, var det nåt farligt?" Vad i helvete svarar man på den frågan, när man inte är alls förberedd?? Jag hade ju inte ens hunnit tänka på vad/hur mycket jag ska säga?!?!? Jag började storböla (DET hade jag INTE tänkt göra inför barnen, utan vara saklig och lugn, så de inte blir rädda!) och hackade fram något om att det var nog inte så bra, men när detta är borta, blir mamma frisk! Hans underbara, enkla kommentar till detta var: "Vad skönt mamma! Då blir det ju bra sen!" Vad jag älskar det enkla!!!!   

Jag fick med mig en bunt med bra info och framförallt en broschyr som heter nåt i stil med: "Vad säger man till barnen?" Jag satte mig och läste igenom den, den var helt fantastisk! Då bestämde jag mig för att säga precis som det är till barnen. Det stod nämligen att undanhåller man vissa delar för dem, känner de detta och skapar istället hjärnspöken som i många fall är mycket, mycket hemskare än vad det är i verkligheten!

Så jag samlade barnen och berättade att jag har bröstcancer och kommer att opereras och att jag blir frisk sen! Sonen tyckte detta var jättebra ju, medans dottern blev jätteledsen och hade massa frågor som jag givetvis försökte besvara i den mån jag kunde. Hon blev (och är) jätterädd och orolig och jag vet att jag kommer att få ha många pratstunder med henne och försöka lugna hennes oro och rädsla. Jag skulle vända mig ut och in för att göra detta! Framförallt sa jag till barnen att de får ALDRIG vara rädda för att fråga och prata om saker/frågor som dyker upp. De får inte hålla inne med sina rädslor och frågor. Jag märkte att de "köpte" detta och lovade mig att tala om detta, även om det kanske inte alltid känns ok att snacka med mig om det. De har ju pappa och släktingar och kompisar de kan tala med, dessa underbara människor omkring oss, som finns där och ställer upp för oss i alla väder och på dygnets alla timmar. Har jag inte sagt det innan, så säger jag det nu: TACK! Ni anar inte hur mycket detta värmer! Det finns inte ord för denna värme jag känner från er alla! TACK, TACK, TACK   Jag hoppas kunna återgälda detta en vacker dag!

Detta kapitel i min historia avslutas nu men "I will be back, folks!"   

2010-11-16; Del 1

Idag bär det av till bröstmottagningen.

Var för ca 2 veckor sedan på mammografi och ultraljud eftersom jag känt en knuta i vä bröst - denna har jag känt redan i sommar men jag fick nog lite "struts-syndrom"! Tänkte att om jag inte låtsas om det så är det nog inte så farligt och kommer med all sannolikhet att försvinna.... icke sa nicke! Var ju tvungen att känna efter så att den försvunnit varje kväll nästan men men...

Tar med mig min allra bästa väninna, Sussi Q, kan vi kalla henne  , då de bett mig att inte komma ensam (HJÄLP!! Vad betyder det???).   

En sköterska kom med papper jag skulle fylla i - hälsodeklaration och personliga uppgifter. När jag kommer till raden där det står "Närmast anhörig" började jag skaka rejält!! Kunde knappt skriva färdigt! Fick en känsla av att detta bådar inte gott alls....

En jättetrevlig sköterska kom och visade oss till ett rum där två doktorer dök upp. Presenterade sig och sa att de var bröstkirurger.... Då gick min puls upp till 250 minst, NU fattade jag att de gjort fynd som måste opereras bort!

De undrade hur mycket info jag fått?!? INFO? Nu fick jag isande, fruktansvärd känsla i kroppen.... 

"- NADA! Jag har inte fått någon information alls av någon av vad ni hittat!"

De beklagade detta och sa att de gjort 2 fynd - en knuta i bröstet och en i armhålan och det var cancerceller i båda dessa! Hon kunde lika gärna ha slagit mig på käften!! Jag blev så chockad och ledsen att jag bara ville fly därifrån och låtsas att detta aldrig hänt!!   

Det gör man ju såklart inte, man är ju någonstans lite sansad ändå   

Jag har bröstcancer!!! Jamen, hur ska man fatta det?? Hur lätt är det att acceptera framförallt?? Kommer man någonsin att göra det? Har inga svar, men det kanske någon därute har....

När jag lugnat ner mig lite så förklarade de att inom 3-4 veckor ska jag opereras.  De kommer att göra en masektomi (ett ord till som gör att man får kalla kårar), de tar alltså bort hela vä bröst samt lymfkörtlar i armhålan! De kommer att ta bort en kroppsdel som faktiskt är rätt viktig för ens kvinnlighet men visst kan man leva utan den, det är ju inte det... Men jag VILL inte leva med ett bröst!

Hon förklarade också att de kan göra en rekonstruktion, antagligen direkt! Tack, det kändes något lite lättare i allt detta fruktansvärda!   

De var helt underbara och förklarade allt som kommer att hända och jag fick med mig broschyrer, för det måste jag erkänna, jag tror inte ens hälften fastnade i huvudet när hon pratade! Så det var tur!

Min nästa tanke var: HERREGUD! Vad ska jag säga till barnen??? De visste ju att jag skulle hit och få ett besked, men CANCER.... hur säger man det till de man vill skydda från allt ont??

En liten paus i skrivandet, jag är alldeles för ledsen för att fortsätta just nu. Jag återkommer   

Vilket fruktansvärt hemskt ord! Det är knappt man kan uttala dom. Tänkte skriva ner mina tankar och oro och frågor på denna blogg helt utan redigering och funderingar, rätt ut från mitt eget huvud. Är du i samma situation eller har nära och kära med bröstcancer får du gärna höra av dig till mig eller bara läsa här. Hoppas denna blogg är till hjälp och stöd för någon där ute.   

Jag tänkte beskriva min "resa" dag för dag i den mån jag känner att jag vill/behöver skriva av mig. Vi syns i nästa inlägg vänner