Alla inlägg den 24 april 2011

4:e beh - 1-1,5 vecka efter...

Av Tea - 24 april 2011 07:35

"I'm sick and tired of being SICK AND TIRED".... Anastacia fick också bröstcancer, här sjunger hon om brustna drömmar, vilket även jag har.

Denna behandling har gått väldigt hårt åt min kropp! Det började ju så bra och jag hoppade in i det längsta att detta skulle bli så mycket bättre än alla de andra.... så FEL jag hade.

Jag MÅSTE bara få vräka ur mig all ledsamhet, ilska, uppgivenhet som jag bär inom mig just nu. Stora tårar rullar nedför kinderna när jag skriver, jag är så ledsen och arg!! Jag är helt knäckt av alla biverkningar jag fått; som får mig känna mig äcklig, ful, spetälsk av svamp i munnen som gör hela munnen och svalget sårigt, trasiga mungipor så man knappt kan öppna munnen utan att skrika. ALLT smakar gammalt och unket Värken som kom efter 2 dagar var fruktansvärd i alla leder från höfterna och ner. Finns inte en Alvedon eller Ipren som tar bort den smärtan, så efter förra helgen fick jag recept på lite starkare tabletter som var himmelriket! De tog bort nästan allt!

Svampinfektionen är tuff men även den börjar klinga av efter mediciner jag fått. Det underliga är att jag blivit så öm under fötterna så det känns som blåsor! Det gör jätteont att gå! Så mina promenader kan jag glömma just nu, inte för att jag skulle orka gå så himla långt just nu heller för den delen, men ändå! Barnens farmor var så gullig så hon gav mig ett presentkort på fotvård och DEN kommer jag att behöva så fort detta gått över och jag ska njuta av varenda sekund! TACK!

Jag har kämpat denna veckan med alla biverkningar som egentligen inte låter så himla hemska såhär när man skriver ner dom, men alla dessa små grejer ihop har verkligen tagit hårt på mig. Jag har bitit ihop och tagit en dag i taget och tänkt att imorgon blir det lite bättre.....

Måndagen efter cellgifterna blev jag jättesvag och kände att varje steg, varje rörelse var som ett gympapass! Jag skulle till sjukhuset och göra EKG och ultraljud av hjärtat inför nästa kur. Då ska jag även få ett ämne som heter Herceptin, som kan påverka hjärtat. Jag har en vän och kollega som ställer upp i vått och torrt (det gör alla mina kollegor men vi har känt varandra längst så det är så naturligt på nåt sätt) så fort det är något och han kom och hämtade mig och körde mig till sjukhuset! Gulle dig Jag gick en bit, satte mig en stund och fortsatte så tills jag var framme på EKG-avd. När jag satte mig i väntrummet började allt snurra och jag kände att jag kan inte sitta kvar här! Jag svimmar! Jag tog ett djupt andetag och grabbade tag i första bästa sköterska jag såg och bad om att få lägga mig ner någonstans. Stackars henne, hon blev helt förskräckt och tog tag i mig och ledde mig till ett litet rum där jag fick ligga och vila tills det var min tur! Åhhhh, vad skönt det var! Hon kom in efter en stund och undrade hur det var med mig. Vad gulliga dom är! Jag sa att så länge jag får ligga ner mår jag alldeles utmärkt (en liten överdrift men men...). Det dröjde inte länge förrän hon kom in igen och sa att jag hade besök. "VA?" Vem kommer hit och besöker mig?" Gissa vem som visar sitt underbara soliga ansikte om inte: SUSSI Q!! Denna underbara människa! Jag blev så glad så jag började nästan gråta, det kanske jag gjorde förresten, jag minns inte! Hon är bara BÄST! Älskar henne av hela mitt hjärta! Hon hade ingen aning var jag befann mig och hade bokstavligen frågat sig fram hos alla hon kunde komma på! Du är guld! Hon som gjorde ultraljudet sa att allt såg normalt ut, så antagligen är hjärtat starkt i alla fall. Det är ju alltid något!

På onsdagen skulle jag tillbaka och lägga om picc-linen och ta blodprover. Jag var i samma risiga skick men var inte lika svimfärdig. De tog blodproverna samtidigt som picc-linen lades om så jag slapp sitta och vänta på min tur på labb. När jag kom hem ringde de från Onkologen och sa att mina vita blodkroppar var jättelåga, lägre än de någonsin varit tidigare. Jag tyckte de nämnde ett värde på 0,3, vilket inte säger mig mycket. Jag var tvungen att var extra försiktig, helst isolera mig. Jag hade nästan inget immunförsvar alls! Jösses! Rätt skrämmande vad dessa gifter gör med en! Så totalt nerkörd i skorna!

Påsken närmade sig med stormsteg och här var jag, helt orkeslös och ingen större lust till någonting! Jag lyckade iaf köpa lite blomster till balkongen så jag åtminstone har lite ögonfröjd i dessa påsk-kärring-ägg-tider!

Blommor och blader gör mig så glader!

Dessa dagar har ju varit helt underbara! Jag har försökt njuta av solen lite grann, måste vara lite försiktig med solandet nu under cellgifterna. Men visst är det härligt?

Jag har det bäst i min badenbaden på balkongen

På långfredagen fick jag feber som inom 1 tim gick upp till 38,5. Jag ringde Onkologavd direkt och de sa att jag måste läggas in för utredning! NEJ!! Inte detta också! Hur mycket ska man orka när man fan inte har någon ork kvar??? Det var med gråten i halsen jag gick de tunga stegen till Onkologen den kvällen. Man känner sig inte särskilt stor och stark i det läget. Jag fick egen "kuppe" i det fina nya T-huset! Gör-cosy!

Jaha, då var man inlagd också.....

Det gjordes alla prover man kan tänka sig för att spåra infektionen jag har, de rotade i halsen och näsan, urinprov och en massa blodprover. Mitt CRP var förhöjt, vilket tyder på en infektion, så jag sattes in på intravenöst pencillin 3 ggr/dag. Nästa morgon var febern nere i 37,2 och jag började bli rejält förkyld med snuva och hosta, så jag hoppas detta är roten till infektionen och inget annat! Det gjordes även en lungröntgen på morgonen som visade att jag inte hade någon lunginflammation, TACK! Det var en god nyhet! De tog ytterligare blodprover på morgonen som visade att mina blodvärden började bättra på sig! PUST! Bättre nyheter kunde jag inte fått! Feberfri och med bättre värden och ett recept på Kåvepenin fick jag permission och ska idag ringa in och berätta hur jag mår. Det börjar rätta sig till nu så jag hoppas att jag inte behöver åka tillbaka.

JAG HATAR ATT VARA SÅHÄR NERE FYSISKT OCH PSYKISKT! Men jag orkar inte vara stark jämt och tänka positivt. Just nu känner jag bara att: "Va fan finns det för positivt med att få cancer och genomgå allt detta"?????? Men jag vet ju att imorgon ser jag att det med ett annat ljus och kommer att positivt på framtiden och dessa biverkningar kommer att klinga av och jag har förhoppningsvis EN bra vecka innan nästa kur!

Detta var skönt att få ur sig och jag hoppas detta inte är alltför tråkigt och jobbigt att läsa.

I morse vaknade jag och tittade ut genom fönstret, solen hade börjat visa sitt vackra ansikte över takåsarna.... det är vackert! Jag ska tänka den tanken när jag är ledsen, så blir jag gladare!