"Det drabbar inte mig?!?!"

Vad tiden går fort?!? Det är snart 3 veckor sedan min första cellgiftsbehandling och jag mår prima! Det tog några dagar att hämta sig från magsjukan förrförra helgen, fy sjuttsingen vilken pärs det var!    Har nog aldrig varit med om den svaghet som genomborrade min kropp, helt förlamande! Bara att stå upp i några minuter kändes som ett sprinterlopp (inte för att jag kutar så mycket i vanliga fall men man kan ju föreställa sig). Så när styrkan började komma tillbaka och jag kände att jag faktiskt orkade stå upp längre och längre för varje gång tills jag faktiskt stod och lagade mat utan att behöva gå och lägga mig, DÅ kände jag att livet återkom!   Detta blir bra, tänkte jag! Torsdagen var egentligen den dagen då jag kunde gå ut och gå lite utan att pusta och stånka ihjäl mig   

Det enda mörka molnet på min nu så ljusblå himmel var förstås HÅRAVFALLET! Nu snackar vi inte några extra hårstrån på borsten! Näää, fy sjutton vad mycket hår jag började tappa!

Det går inte att förklara hur detta känns, man blir alldeles kall och livrädd!    Fast jag vet att detta skulle komma vilken dag som helst, så går det inte att förbereda sig på känslan av att tappa det! Det formligen rasade av i stora tussar, så det var med mycket blandade känslor jag såg fram mot/fasade för fredagen! Samtidigt som det var med stor sorg jag bestämde mig för att klippa/raka av det, så kändes det som en lättnad. Jag hade aldrig klarat av att se på hur det ramlar av tills jag blir helt flint! NO WAY!   

Sussi Q anlände med saxarna i högsta hugg men med sorg i ögonen. Detta var inte lätt för henne heller, det märktes. Vi pratade igenom det och jag klargjorde för henne hur jag kände. Jag tror det var lättare för henne att göra detta när hon visste hur jobbigt det var att tappa så mycket som jag gjorde, framförallt när hon såg hur mycket det ramlade av! Vårt motto blev: "Bättre att förekomma än att förekommas!!" Och det skålade vi på!  

Sedan var det bara att sätta igång!

Åhh, mitt hår!!!  

När vi kommit så här långt var jag helt tom! Nu var det bara att köra på. Det måste klippas kortare för att trimmern ska ta det sista, tänkte kapa det så kort det bara går! Lika bra det!

"Antar jag kommer att se ut såhär när det vuxit ut lite i sommar.... "

Efter detta tog trimmern resten.....

Vi skrattade och var allvarliga om vartannat genom hela proceduren. När allt var avrakat, tittade jag och kände mig... utlämnad, naken och FUL!

Det kändes något bättre när jag provade peruken....

Det är bara att vänja sig, vad har jag för val? Peruken är faktiskt jättefin! Det känns som man har en nätmössa på sig men vad gör det? Jag behöver i alla fall inte vara "naken" när jag går ut, det är så kallt om huvudet nu också! Första natten frös jag om huvudet! Bara det kändes konstigt!   

Detta tar tid att vänja sig vid men jag kommer att göra det!

Jag sänder alla som läser en VARM KRAM för er omtanke och vackra ord! TACK! Jag är så glad att jag har er!

Imorgon är min 2:a behandling! Får se hur det blir denna gång, bara att förbereda sig på det värsta så kan det bara bli bättre   

Ta hand om er och varandra!